Impulse! - en historia om höga ambitioner

I år är det 45 år sedan de första plattorna från Impulse! såg dagens ljus. Samtidigt släpps remixplattan Impulsive! med nytolkningar av de gamla klassikerna. Tobias Brandt hyllar och guidar till ett av de snyggaste och mest betydelsefulla jazzskivbolagen någonsin.

Redan i slutet av 50-talet hade jazzen flyttat till marginalerna av den internationella musikbranschen. Egentligen hade inte jazzen varit popmusik sedan 30-talet, men efter bebopens vilda genombrott och stenhårda elitism på 40-talet hade jazzen definitivt blivit en genre utanför mittfåran. Vilket alltså berodde mer på Charlie Parker än på Elvis Presley.

Därmed inte sagt att jazzen inte kunde sälja och vara populär. Tvärtom. På 60-talet växte både Miles Davis och John Coltrane långt bortom jazzvärlden i termer av kulturell och musikalisk betydelse. Idag är de sedan länge två storsäljande ikoner. Två nästan religiöst avgudade sinnebilder för jazzens innersta etos.



I John Coltranes fall skapades bilden av honom som ett rastlöst inåtblickande geni under hans produktiva år på Impulse!, något som inte enbart kom ur hans explosiva musikaliska gärningar utan också berodde på hur han paketerades och marknadsfördes.

Låt oss backa bandet för att förstå hur och varför.

Det är hösten 1954 i New York. Creed Taylor, ung jazzproducent vid det lilla bolaget Bethlehem Records, sitter som vanligt på kontoret och bläddrar igenom veckans nummer av Billboard Magazine. Han fastnar vid en nyhet om att mediajätten ABC-Paramount planerar att starta ett nytt skivbolag. Trots att han har spelat in artister som Charles Mingus och trombonisterna J.J. Johnson och Kai Winding känner han sig alltför begränsad vid Bethlehem. Han vet att bolaget aldrig kommer att växa sig större och aldrig kommer att betyda mer än sin senaste inspelning. Ett välformulerat ansökningsbrev och plötsligt hör han till ABC-Paramounts påläggskalvar inför 1955.

Under de kommande fem åren ägnar han sig lydigt åt att producera kommersiella konceptskivor med allt ifrån krigssånger till orientalisk festmusik, hela tiden med sin egen dolda agenda. Han bygger tålmodig upp tillräckligt med förtroende för kunna att kunna sälja in sin ursprungliga idé: en påkostad etikett för att sprida den bästa och senaste jazzen till en bred målgrupp. I december 1960 deklarerar så ABC-Paramount födelsen av sin nya jazzetikett Impulse!.

Producent och konstnärlig ledare var Creed Taylor. Han hade hela tiden vetat att han behövde ha storbolagets ekonomiska muskler och storskaliga marknadsföringsapparat i ryggen för att lyckas. Nu satt han där med carte blanche och behövde inte vika en tum vad gällde kvaliteten. Han började med att bestämma att varenda platta skulle släppas med utvikbart konvolut, inplastat omslag och högklassigt foto. Sedan satte han sig ned med designern Robert Flynn på byrån Viceroy och vaskade fram en ettrig orange signalfärg och en kompakt svart bakgrundsfärg till etikettens visuella identitet.


Först var tanken att bolaget skulle heta ”Pulse” efter parollen ”Feeling The Pulse” men namnet visade sig vara taget. Genom att skjuta till två bokstäver skapades ”Impulse” och en på alla sätt kraftfullare betydelse. Flynn la även till ett utropstecken på slutet och skapade den lika klassiska som geniala logotypen med i:et och utropstecknet ställda vid varandra. Att det handlar om strategiskt designtänkande på väldigt hög nivå behöver knappast tilläggas. Än idag sticker de orangea konvolutryggarna med sina bestämda utropstecken ut ur vilken skivsamling som helst.

Med den visuella identiteten på plats började Creed Taylor att boka in sina första artister i ljudnörden Rudy van Gelders studio i Hackensack, New Jersey. Van Gelder var mannen som i princip alla mindre jazzbolag anlitade och den som hade skapat ”The Blue Note Sound” några år tidigare. Skillnaden var att Taylor hade större budget än sina konkurrenter.

”The fundamental thing, always, whatever idiom of music we recorded, was to go for the groove”, förklarade han när han nyligen belönades med tidningen Downbeats Lifetime Achievment Award. ”On Gil Evans’ Out Of The Cool, we went four days without recording anything, because Gil couldn’t get it down on paper. /…/ Finally, Gil worked out a groove with Tony Studd on bass trombone and the drummer. He wrote down the chord changes on a four-bar riff on a matchbox. /…/ You need a swinging foundation on which to put the improvisation.”

Gil Evans var en av de första ut på Impulse! och debuterade med den monumentala orkesterplattan Out of the Cool. Skivan slog an tonen i flera bemärkelser. Creed Taylor hade aldrig gillat inspelningar som i princip bara var livetagningar. Han ville att det skulle vara genomarbetat och perfekt, en uppfattning han delade med Gil Evans som var den hetaste arrangören i början av 60-talet efter sina stilbildande plattor med Miles Davis.


Och det hördes direkt att de här låtarna inte var skapade under en snabb jamsession i studion. Ett tajt fjortonmannaband framförde Evans intensivt mättade kompositioner med en glödande precision och på omslaget ser man Evans, sittande mot en eldröd fond, vända sig om och titta lite förstrött genom ett uppbränt hål i den svarta förgrunden. Just precis, ”Out of the Cool”.

Det fylliga soundet och den kompromisslösa kvaliteten i framförandet, i kombination med det auktoritära och exklusiva designmanéret, blev snabbt en signatur för Impulse!. ”Soon enough there was a thread of ’What do you mean? It’s on Impulse. It’s good-looking, great-sounding stuff”, mindes Creed Taylor i en artikel i amerikanska Jazztimes. Ribban las med andra ord på högsta nivå redan från början. Jazzskivan omdefinierades och presenterades som en kvalitativt laddad helhet. Vilket förstås var enda sättet att sälja jazzskivor redan på 60-talet.

Under 1961 hann Creed Taylor släppa sex plattor i denna anda innan han chockartat nog valde att lämna Impulse! för den legendariska jazzetiketten Verve. Nummer fem i ordningen var Oliver Nelsons magnifika Blues And The Abstract Truth. Storsäljaren som på allvar drog igång etiketten var dock Ray Charles Genius + Soul = Jazz. Charles hade lockats över till ABC-Paramount genom ett tidigare aldrig skådat fjäskkontrakt där han fick behålla äganderätten till allt sitt material, ett tydligt exempel på den aggressiva strategi som ABC tillämpade för att bygga ett stall med exklusiva artister.


Samma sak med John Coltrane. Creed Taylor såg honom under ett av hans omtumlande gig på The Village Vanguard i slutet av 1960 och gav honom omedelbart ett erbjudande han knappast kunde motstå. Ett förskott på 10000 dollar med dubbla optioner lockade iväg honom från Atlantic där han redan hade skjutit iväg som en progressiv raket på plattor som My Favourite Things och Olé Coltrane.

Coltranes första, och Creed Taylors sista, platta på Impulse! blev Africa/Brass. Det var typiskt nog ett ambitiöst verk där Coltrane framträdde med en hel miniorkester, flankerad av sin parhäst Eric Dolphy på flöjt och klarinett. När Bob Thiele steg in på kontoret som Creed Taylors efterträdare hade han emellertid aldrig ens hört talas om någon som Eric Dolphy. Han var äldre och mer rutinerad än Taylor men också lite av en ”wheeler-dealer”, en pragmatiker och affärsman med många år i skivbranschen bakom sig. Precis som Taylor hade han musikerbakgrund och var inte rädd för att tänka kommersiellt. Han var trots allt mannen som hade skapat både Buddy Holly och Jackie Wilson.

En udda fågel tyckte många, men Bob Thiele skulle snart bli den som fångade upp John Coltranes väldiga kreativitet och fick hans rastlösa modala lyrik att uppfylla hela bolaget. Från och med de kaotiska liveinspelningarna på The Village Vanguard i november 1961 fram till den abstrakta Interstellar Space sex år senare var Thiele och Coltrane oskiljaktiga, med den andliga och konstnärliga toppnoteringen på den enormt betydelsefulla A Love Supreme från 1964. ”I think my contribution with Trane was to let him record whenever he wanted to – even when the corporate structure was opposed to it”, skrev Thiele långt senare i sin självbiografi.


Redan från start växlade Bob Thiele upp utgivningstakten på Impulse!. Han varvade plattor från exklusiva yngre förmågor såsom McCoy Tyner och Gabo Szabo med enstaka inspelningar från redan etablerade namn. Charles Mingus släppte sin monumentala The Black Saint & The Sinner Lady, Milt Jackson sin Statements och Sonny Rollins visade var skåpet skulle stå med East Broadway Rundown.

”I don’t know how I made so many albums, but I did”, konstaterade Thiele i en intervju innan han dog. ”I even slept in the studio. I’d record maybe Freddie Hubbard in the afternoon, Shirley Scott in the evening, go to sleep on a couch and then Roland Kirk. It seemed endless.” Bob Thiele rubbade heller inte Creed Taylors initiala vision en millimeter. Omslagen såg lika fantastiska ut, musiken lät lika skarp. Han såg bara till att det blev mer av allting. Ett exempel på hans smarta kommersiella tänkande var att han riktade blicken bakåt och lät gamla jazzmän spela in för nya hippa Impulse!, däribland Count Basie, Benny Carter, Duke Ellington och Coleman Hawkins. Han parade dessutom ihop dem med den yngre generationen, vilket resulterade i det fantastiska mötet mellan Duke Ellington och John Coltrane i september 1962.

”The New Wave Of Jazz Is On Impulse!” löd mottot på alla de plattor som lämnade Bob Thieles kontor. Och framför allt var det John Coltrane som ledde den nya vågen. Han hade blivit en symbol för den svarta, politiska medvetenheten och i takt med att han etablerade sig som etikettens verkliga storsäljare började han även tipsa om nya artister. McCoy Tyner, pianisten i Coltranes klassiska kvartett, var sedan länge knuten till Impulse!. Batteristen Elvin Jones kom också han att släppa ett antal rökiga plattor, flertalet tillsammans med basisten Richard Davis.


Fast det var framför allt kretsen av unga, fritänkande saxofonister som hade slutit upp kring den store mästaren som fick chansen att själva pröva vingarna. Av dessa var Archie Shepp och Pharoah Sanders de två som kom att förändra historien.

Efter att Coltrane hade spelat in den seansliknande Ascension i juni 1965 verkade alla dörrar stå öppna för att fritt omformulera jazzens vokabulär. Till vad som blev en fritt ylande blåssession hade han bjudit in både Archie Shepp och Pharoah Sanders plus ett antal andra instrumentalister och löste i samma ögonblick upp sin klassiska, organiska kvartett. Så började man tala om ”The New Thing” när det gällde de fria experimenten som kom från Coltrane och hans lärjungar. Ett begrepp som Impulse! mer än gärna la beslag på och skickligt manifesterade genom en skandalomsusad spelning på Newport-festivalen 1965, senare släppt på platta som New Thing At Newport.

Archie Shepp var först ut att få kontrakt i början av 1964. Han slöt upp vid Coltranes sida redan under några omtalade alternativa tagningar under A Love Supreme, men det var med den radikala och starkt politiska Fire Music från 1965 som han blev ett namn. Inte minst för hans arga och numera klassiska parodi på The Girl From Ipanema (som ju ironiskt nog var Creed Taylors största hit med Stan Getz). Shepp kom dock att byta sin ilska mot ett mer soul- och gospelinfluerat temperament, om än inte en millimeter mindre politiskt, och släppte i början av 70-talet de två storartade plattorna Attica Blues och The Cry Of My People.


Pharoah Sanders, Coltranes kanske främsta adept, uppvisade en liknande utveckling. Han debuterade på Impulse! med den osannolikt skräniga Tauhid i slutet av 1966. Det sägs att Bob Thiele praktiskt taget fick smuggla in honom. Tre år senare kom storsäljaren Karma och därefter följde ett pärlband av modala, souliga och fritt flödande plattor. Samma sinnestutvidgande sound etablerade Alice Coltrane när hon började spela in för bolaget, först med harpa på debutplattan Monastic Trio från 1968 och sedan som den strålande pianist hon egentligen aldrig hade trätt fram som när hon spelade i maken Johns band.

Parallellt med den experimentella friheten och politiska djärvheten hos Coltrane & Co fanns dock en betydligt beskedligare och kommersiellare samling artister hos Impulse!. Den ungerske gitarristen Gabor Szabo hade slagit igenom hos Charles Lloyd och debuterade på Impulse! i mitten av 1965 med Gypsy ’66 – en platta som lyckades blanda dansant groove och koncisa improvisationer med spår från Beatles och Bacharach. Szabo blev snabbt ett namn bland mods världen över, kanske främst genom den bisarra sitarjazzplattan Jazz Raga från 1966.

Även Gary McFarland, en på många sätt enastående arrangör som även var lite av en hipp playboy, släppte ett antal behagliga och uttalat kommersiella plattor på Impulse!. En alldeles unik atomsfär måste dock ha infunnit sig under de där dagarna i oktober 1966 då han tillsammans med den unge pianisten Steve Kuhn spelade in October Suite. Resultatet blev en komplex och glimrande vacker platta, någonstans mitt mellan Third Stream och Bill Evans.


John Coltranes oväntade död den 17 juli 1967 skakade hela jazzvärlden i grunden, trots att hans inåtblickande experiment hade reducerat hans publik till ett minimum av anhängare. Det var en tid av förändring på många sätt. Den progressiva rocken tog en allt större del av jazzens publik och antalet tafatta crossoverförsök ökade desperat bland jazzbolagen, inte minst hos Impulse!. Symboliskt nog flyttades etiketten från New York till Los Angeles i början av 1968 när ABC gick ihop med Dunhill, och året efter lämnade Bob Thiele bolaget för att starta Flying Dutchman (som i mångt och mycket kom att föra arvet från Impulse! vidare).

Producenten Ed Michels och marknadsföringssnillet Steve Backer tog över efter Thiele. Den senare visade sig vara den som bäst förstod att utnyttja den popularitet som John Coltrane hade byggt upp bland den progressiva hippe- och rockpubliken ute på universitetens campus. Där var det lika naturlig att lyssna på Albert Aylers övertända Love Cry som på Sgt. Peppers. Det var lika rätt att digga A Love Supreme som Janis Joplin.

I övergången mellan 60- och 70-talen satte Backer helt sonika ihop en Impulse!-turné till de stora rock- och universitetsscenerna i USA. Pharoah Sanders blåste ut sin spirituella jättehit The Creator Has A Master Plan tillsammans med Ayler och Alice Coltrane samtidigt som nya tillskott som Keith Jarrett och Charlie Haden fick visa upp sig, den sistnämnda med sin klassiska Liberation Music Orchestra i bagaget.


”It was a quite successful period, and it lasted maybe two or three years. /.../ The press was very much behind my new signings – Gato Barbieri, Keith Jarrett, Dewey Redman, Marion Brown, Sam Rivers, John Klemmer”, konstaterade Backer nyligen i en artikel om bolagets historia. Den främsta av dessa namn var utan tvekan den argentinska saxofonisten Gato Barbieri. Han spelade även in för Bob Thieles Flying Dutchman men kom att släppa en serie makalösa konceptplattor för Impulse! mellan 1972 och 1974. Han delade in plattorna i fyra kapitel med olika teman från Latinamerika. Resultatet blev lysande slagverksdriven jazzfunk och på samma gång en värdig avslutning innan Impulse! somnade in på allvar vid 70-talets mitt.

Ironiskt nog blev det Creed Taylor som indirekt gav Impulse! nådastöten. Efter Verve hade han startat sin egen etikett CTi som tog hans ursprungliga koncept vidare: toppartister, topproduktion och utvikbara konvolut med knivskarp design management. CTi blev snart ledande på allt som hade med jazzfusion att göra och vid mitten av 70-talet både dominerade och definierade man jazzmarknaden i USA. I ABC-Dunhills styrelserum fanns vid den tiden varken ork eller idéer för att ompositionera Impulse! enligt den nya tidens krav.

Etiketten dog dock aldrig helt. Den viktigaste inkomstkällan för jazzskivbolagen har alltid varit återutgivningarna och redan i slutet av 60-talet drog Coltrane runt Impulse! med sina tidiga plattor. I samband med cd-skivans intåg gjordes också ett kort försök att återuppliva den klassiska etiketten som då låg i MCA:s ägo. Michael Brecker kontrakterades och pianisten Henry Butler släppte den lysande Fivin’ Around i klassisk Impulse!-anda. Sedan tog återutgivningarna över igen och på den vägen är det.

I dag används Creed Taylors klassiska förpackningskoncept främst för den gamla katalogen med undantag för enstaka nya plattor av till exempel McCoy Tyner. De framåtblickande projekten har varit få men desto intressantare. I slutet av 90-talet kom samlingsplattan Jazz Underground som dokumenterade New Yorks unga jazzscen och för ett par månader sedan släpptes remixplattan Impulsive! - Revolutionary Jazz Reworked med namn som RZA, DJ Dolores och Gerardo Frisina bakom datorerna.


Roligt och tråkigt på samma gång kan tyckas. Särskilt som Blue Note och i viss mån även Verve lyckats hålla sina varumärken vid liv. Men själva storheten hos Impulse! låg i dess korta men intensiva historia. Ungefär som den där flamman som brände hål på omslaget och öppnade upp för Gil Evans fräna arrangemang när det hela drog igång för 45 år sedan.

Egentligen hörs det ju på namnet.


Copyright Tobias Brandt 2006

Källor:

Ashley Kahn, ”The House That Trane Built – The Story of Impulse! Records”, Jazztimes september 2002.
Ted Panken, ”The Right Groove”, intervju med Creed Taylor i Downbeat oktober 2005.
Bob Thiele, ”What A Wonderful World – a lifetime of recordings” (Oxford University Press, New York 1995).