Mer Impulse!

I väntan på att jag kommer igång med nya inlägg här på bloggen passar jag på att fylla på med mer material från min gamla artikel om Impulse! Håll till godo, här kommer de bästa skivorna från tidernas kanske allra bästa jazzetikett. Se det som en köplista!


Tre spirituella


John Coltrane A Love Supreme (1965)

En av de största, innerligaste och mest omskrivna jazzplattorna någonsin. Kort sagt ett orubbligt försök att förmedla religiös övertygelse och andlig beröring på musikalisk väg.




Pharoah Sanders Elevation (1973)

Pharoahs näst sista platta på Impulse!. Vilket betyder lite färre spräckta toner och massor av slagverk, långa modala melodier och spontan körsång.





Alice Coltrane Journey In Satchidanada (1970)

Kanske jazzhistoriens allra flummigaste platta. Alice Coltrane växlar mellan andlig harpa och jordigt piano och en ung dam vid namn Tulsi skapar skamlöst sinnesutvidgande flöden med sin tamboura.




Tre tunga


John Coltrane Crescent (1964)

Egentligen räcker det att nämna Lonnie’s Lament, en av de vackraste ballader som någonsin skrivits och själva kvintessensen av Coltranes modala sound.





Sonny Rollins Alfie (1966)

Sountracket till Lewis Gilberts film med Michael Caine i huvudrollen. Fullt av sotig storstadsromantik, kluvna känslor, massiva arrangemang och Sonny Rollins i toppform.




Charles Mingus The Black Saint & The Sinner Lady (1964)

På många sett Charlie Mingus mest fulländade platta. Storslaget dramatisk, oroande komplex och fascinerade självbiografisk. Att Mingus lät sin psykoanalytiker Dr. Pollock skriva konvoluttexten säger allt.





Tre mysiga


John Coltrane Ballads (1962)

Den som av någon anledning tror att Coltrane alltid spelade vilt och muskulöst har självklart helt fel. Ballads är så mjuk att man helst av allt vill krypa ihop i fosterställning längst inne i Johns saxofonpipa.




Freda Payne After The Lights Go Down Low and Much More!! (1964)

Fem år innan hon slog igenom stort som soulsångerska på Holland-Dozier-Hollands Invictus Records kvittrade sig Freda Payne igenom elva eleganta jazzstandards hos Impulse!.



Johnny Hartman I Just Dropped By To Say Hello (1964)

Mannen med världens lenaste jazzröst spelade visserligen in sitt mästerverk med John Coltrane året innan, men här får han allt ljus på sig själv. Och som han glänser...






Tre groovers


Roy Haynes Out In The Afternoon (1963)

Åh, vilket rysligt kompakt sväng när batteristen Roy Haynes kvartett sätter igång. Dessutom med blinde Rashaan Roland Kirk på tre blåsinstrument samtidigt.





McCoy Tyner Today and Tomorrow (1963)

Svängig modal tyngd från en ung McCoy Tyner - förstärkt av saxmannen John Gilmore från Sun Ras kosmiska orkester och med fyrverkeriet Elvin Jones bakom trummorna.





Chico Hamilton Man From Two Worlds (1962)

Precis som Art Blakey lyckades Chico Hamilton locka den ena unga stjärnan efter den andra till sitt band. Inget undantag här heller: Charles Lloyd lirar sax och Gabor Szabo gitarr.






Tre coola


Oliver Nelson The Blues And The Abstract Truth (1961)

Två ord: Stolen Moments. Bland alla slitna jazzklassiker kommer den alltid att utmärka sig som både vassare och hemlighetsfullare. Och den inleder Oliver Nelsons stora mästerverk...




Ahmad Jamal Awakening (1970)

Stolen Moments igen! Alla tiders tätaste jazzpianist tolkar Oliver Nelson, Herbie Hancock och Antonio Carlos Jobim på sitt eget finurliga vis.






Yusef Lateef Psychicemotus (1965)

Yusef Lateef var stor som ett hus men kunde blåsa lätt som en sparv. Här flyger han, bisarrt nog, iväg med Eric Saties första gymnopedie med massor av torr afrikansk luft under vingarna.





Tre temperamentsfulla


Gato Barbieri Chapter One: Latin America (1973)

Ingen kunde lovsjunga Latinamerikas sentimentalaste melodier så skränigt som Gato Barbieri. Här handlar det om smutsig och dramatisk latinfunk. Inspelad på plats i Buenos Aires och Rio de Janeiro.




Archie Shepp The Magic Of Juju (1967)

Archie Shepp spelade alltid med ena foten stadigt på savannen. Här blåser han liv i alla tänkbara afrikanska andar mot en fond av massivt slagverk och galen folklore.






Impulsive! – Revolutionary Jazz Reworked (2005)

En hyllningsplatta som rymmer mer smutsig hiphop än polerad electronica - och just därför är helt rätt. RZA sätter tänderna i Charles Mingus och SA-RA i George Russell. Fast bäst är Telefon Tel-Avivs stråkdränkta version av Stolen Moments.





Tre samlingar


Impulsive! Unmixed

När originalversionerna av de låtar som tolkas på remixplattan radas upp efter varandra bildar de en alldeles utmärkt - ja, förmodligen svåröverträffad - ingång till Impulse!.





California Dreamin´: Jazz Exotica

En viktig samling som lyfter fram all den soliga flowerpowerjazz som släpptes på Impulse! och inte skämdes en sekund för att vara kommersiell. Sammanställd av dj:n och klubbentreprenören Patrick Forge.



Spellbinder

Klubbjazzarna i Kyoto Jazz Massive satte ihop den här samlingen för snart 15 år sedan. Med sin vanliga fingertoppskänsla blandar de obskyriteter med klassiker och visar att det är den perfekta mixen som får låtarna att lyfta ännu mer.