Bättre sent än aldrig

Tänkte att jag skulle sparka igång bloggandet så hårt och entusiastiskt jag bara kan med någonting som aldrig blev av tidigare. Nämligen med en artikel om den fantastiska jazzetiketten Impulse! som jag skrev för den gamla blaskan La Musik i december förra året. I samma ögonblick som texten blev klar meddelade redaktionen att man lägger ned tidningen. Ingen överraskning direkt. Samtidigt vore det väl trist om texten bara skulle glömmas bort någonstans på min hårddisk.

Ett ögonblick. Förlåt, alla ni presumtiva läsare som inte diggar jazz. Jag ska skriva om andra saker här också. Lite grann om mitt enkla liv och dess måhända intressanta episoder. Men framför allt kommer det att handla om alla dessa låtar, skivor, filmer och texter som skakar om en då och då. Och just nu handlar det om Impulse!, Impulse!, Impulse!



Anledningen? Förutom min egen navelskådande entusiasm? Ingenting annat än att denna fortfarande lika grymma skivetikett fyller 45 år i år. Något som väl på sätt och vis firades med gamle Coltrane-pianisten McCoy Tyners spelning på Fasching i förrgår, vilken annonserades med affischer över hela stan med den klassiska Impulse-identiteten i svart, orange och vitt. Spelningen lär ha varit enastående ("jag fick en sån kick" messade Jonas Kullhammar för någon minut sedan), fast själv missade jag den eftersom jag ligger i sängen borta i Edmonton i Kanada när detta skrivs.

Nåväl, förutom min egen lilla text har det kommit en betydligt tyngre dokumentation av Impulse! lagom till jubileet, nämligen Ashley Kahns utomordentliga bok The House That Trane Built. Köp den och läs den - efter min introduktion.