Shakespeare på jazzspråk – läskigt, eller?

MusicMusicMusic är och förblir ett bisarrt namn på en av Sveriges skönaste jazztrior. Bröderna Fabian Kallerdahl och Josef Kallerdahl, piano och bas, döpte bandet efter låten Music Music Music som de hörde i en våldsamt svängig version på en gammal Ahmad Jamal-platta. Kort därefter anslöt trummisen Michael Edlund.

MusicMusicMusic ska tolkas bokstavligt. De har alltid spelat först och analyserat och filosoferat sen. De är i musiken idéerna föds. De vrider, vänder, svänger, slänger, förlänger, stökar, bökar, kopplar, stoppar, hoppar, startar och urartar. Allting händer i ett NU som går till frontalangrepp. Precis som en jazztrio ska funka.



Inget undantag på nya plattan Macbeth (Hoob Jazz). Samtidigt är själva premissen annorlunda än på de två tidigare plattorna One, Two, Free och What’s a Good Boss Anyway?. Här är nämligen alla låtar utom tre skapade för en uppsättning av Macbeth på Den Nationale Scene i Bergen. Läskigt? Nej, Fabian Kallerdahl & Co iscensätter sina musikaliska Shakespeare-tolkningar i realtid och slingrar sig förbi alla stela finkulturella väghinder med Thelonious Monk som navigator. Självklart är de lite tyngre i sinnet - vore konstigt annars med tanke på Macbeths becksvarta maktstudier och desperata blodspillan - men i grunden är MusicMusicMusic lika stökigt svängiga som vanligt. Förutom då den där viktiga, särpräglade meditativa linjen som de började dra upp på förra plattans mooghymn Satoshi.

Även på Macbeth smyger sig mer och mer elektronik in. Vilket förstås är jättebra. Fast MusicMusicMusic har alltid rört sig utanför de snäva traditionerna. På första plattan fanns två lysande remixar och de lirar jämt och ständigt med Hird och andra Gonkyburg-akter. På Macbeth ger de sig också på en briljant version av Earth Wind and Fires September så fort Shakespeare-dramat är över. Så här. För att sedan göra en helomvändning mot Bernsteins Some Other Time – jazztrions kanske mest klassiska klassiker. Det är precis så de funkar.

En sak till: Missa heller inte Fabian Kallerdahl Galores platta Maxi Music som kom tidigare i våras, samtidigt som han blev årets "Jazz i Sverige"-artist. Precis som Macbeth stakar den ut jazzens framtid på ett högst personligt vis. Främst genom att obekymrat montera ned gränserna mellan pop och jazz. Så här. Fabians version av Hoagy Charmichaels The Nearness of You med fru Lindha Kallerdahl på sång är fortfarande årets låt. Den är inte jazz, den är inte pop, den är ovan kategorisering.