Ledsen, men vi har stängt

Jag vet ärligt talat inte hur många Gilles Peterson-samlingar jag skrivit om till dags dato. Den mannen verkar ständigt hitta nya anledningar att sätta ihop ännu en skiva och kapitalisera ytterligare på sitt överexponerade varumärke.

Inte för att jag tvivlar på hans passion för musiken. Däremot är det konstigt att Sunday Afternoon At Dingwalls (Ether Records) släpps först nu. Det var ju här, på denna mytomspunna Londonklubb, som den unge jazzfanatikern Gilles Peterson byggde sin status som klubbjazzvärldens viktigaste smakdomare tillsammans med sin vapendragare Patrick Forge. Det var här som begreppet ”Acid Jazz” myntades i marginalerna av Acid House-vågen i slutet av 80-talet. Det var här som ett fanatiskt kollektiv av jazzdansare, neo-mods och post-soulboys samlades varje söndagseftermiddag för att dansa sig galna till latinfusion, groovejazz och funksoul under banderollen "Talkin´Loud and Sayin´Something".

Utan Dingwalls ingen Acid Jazz-rörelse, ingen Straight No Chaser och ingen global klubbjazz.



Men varför i hela världen kommer den här samlingen nu? Det är i alla fall minst tio år för sent. Hade jag fått den här skivan i min hand 1993 hade jag gråtit glädjetårar. Att de rastlösa trendvindarna har blåst förbi dansgolvsjazzen sedan länge borde vara tecken nog att tänka till. Att det här känns som en rätt ohipp platta år 2006 - när till och med den globala klubbjazzen har fått flytta till mindre lokaler - är möjligtvis ganska sympatiskt på ett trotsigt vis, men knappast en vettig anledning.

Dock rymmer Sunday Afternoon At Dingwalls alldeles utmärkt musik. Janet Lawsons signaturmelodi Sunday Afternoon, Willis Jacksons Nother’n Like Thuther’n, Ricardo Marrero and The Group Times Feel Like Making Love och Roy Haynes Dorian. Allihopa är de strålande. Men här finns även sköna spår som A Tribe Called Quests Luck of Lucien och Soul II Souls Fairplay som på gott och ont placerar skivan i sin historiska kontext.

Givetvis finns också Mark Murphys Empty Faces på plats. ”När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik”, berättade den gamle jazzsångaren när jag intervjuade honom i Helsingfors förra året. I gengäld skrev han tempojazzklassikern Dingwalls. Att äntligen ha Weekends The View from Her Room från 1982 (som Kyoto Jazz Massive gjorde sin egen version av tillsammans med Bebel Gilberto för sisådär fem år sedan) på CD är också glädjande. I det här sammanhanget känns den faktiskt som den brittiska klubbjazzens urkund.

Men just nu, i oktober 2006, behöver jag den inte så mycket. Dingwalls har tyvärr stängt.