Hej då, Max!

Max Roach dog i förrgår, 83 år gammal. Om Kenny "Klook" Clarke kan sägas vara det moderna jazztrumspelets fader då han frigjorde både virvel och baskagge för att skapa interpunktioner i bebopens snabba improvisationer, så var Max Roach definitivt jazztrummisarnas första stora symfoniker. I hans värld var trumsetet en hel miniorkester av rytm och klang. Han var systematiskt sträng. Minituöst strukturerat och metodiskt byggde han upp sitt trumspel, ofta långt bortom 4/4-taktens traditionella ramar. Det känns faktiskt som att varenda slag var ett noga genomtänkt politiskt inlägg, vilket jag inte bara säger mot bagrund av hans brinnande engagemang i medborgarrättsrörelsen på 60- och 70-talen.



Eller som Miles Davis uttrycker det i sin famösa självbiografi: "He would always be showing me shit. He taught me that the drummer is always supposed to protect the rhythm, have a beat inside, protect the groove. They way you protect a beat is to have a beat in between a beat. Like 'bang, bang, sha-bang, sha-bang". The 'sha' in between the 'bang' is the extra groove. When a drummer can't do that /.../ Man, that shit is like death".

Kolla in det här klippet med Max Roachs 50-kvartett med Booker Little. Frågar du mig är Deeds, Not Words från 1958 det allra bästa från Max.