Landshövdingen

(UPPDATERING: glömde skriva att Clifford Jordans In The World finns att hämta hem här.)

Den här veckan kunde knappast ha börjat mer explosivt. Nej, jag spisade varken Steve Reich eller Sonny Rollins. Istället åkte jag ut till Landet vid Telefonplan för att kolla in Sebastian Voeglers examenskonsert på klubben Jazzland. Okej, det har inte tagit tre dagar att återhämta sig, men det hade nästan kunnat vara så.

Det kändes nämligen som en smått historisk och mycket exklusiv kväll. Ungefär som att ha hängt på Gyllene Cirkeln i januari 1967 kan jag tänka mig, de där kvällarna då George Russell sprängde stället med sitt komplicerade storband. Jämförelsen är relevant på flera plan. Sebastian Voegler hade slitit i över ett år med några av de kompositioner han lät ett sanslöst maffig oktett framföra. Längst fram stod en linje av blåsare med Karl-Martin Almqvist och Johan Hörlén på sax och flöjt, Emil Strandberg på trumpet, Mats Äleklint på trombon och Jonas Eklund på valthorn. Filip Augustson lirade bas och Jonas Östholm piano. Längst in bakom trummorna, men samtidigt längst fram i termer av närvaro, satt Sebastian Voegler själv. Jag har aldrig hört honom så explosiv.



Stämmorna var komplexa, rytmiken tung, dynamiken drastisk, dramaturgin bitvis trollbindande och improvisationerna sprutade eld nästan rakt igenom. Jag måste säga att jag blev helt paff. Det fanns någonting mörkt, svettigt och förtätat över den här jazzkonserten som jag inte riktigt kan släppa. Den enda vettiga koppling jag kan göra just nu går till Clifford Jordans In The World som släpptes på Strata East 1972. Just precis, det där hårda Strata East-soundet ger en vink om hur Sebastian Voeglers storverk lät.

Kanske kom dramatiken från det att Voegler delvis verkade framföra musiken för en examinator från Kungliga Musikhögskolan. Jag tror det var så, och jag tror att det var gubben längst till höger i bilden som var den granskande. Han hade ett riktigt stenansikte och rörde förstås inte en min under hela konserten. Låt oss anta att han var trollbunden.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Gira Girou (Round 'n' Round) 3.26 Milton Nascimento "Courage"
Catavento 2.31 Milton Nascimento "Courage"
Water Kite 6.39 Enrico Rava "Quotation Marks"
Morro Velho 4.28 Milton Nascimento "Courage"
I'd Rather Dance With You 3.29 Kings Of Convenience "Riot On An Empty Street"
Live Long 2.57 Kings Of Convenience "Riot On An Empty Street"
Lattialla Taas / Venus (Acapella) 1.03 Uusi Fantasia vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
2 After 909 / Intergalactic Autobahn (Acapella) 2.29 Justus Köhncke Vs. Erlend Øye "DJ-Kicks"
The Black Keys Work (Phonique Remix) 3.36 Erlend Øye "DJ-Kicks"
Larry Heard Presents Mr White "The Sun Can't Compare" / Estroe "Driven" 6.52 Ellen Allien "Fabric 34"
Oliver's Twist 6.06 Don Menza "Morning Song"
Separate 4.24 Rahsaan Patterson "After Hours"
Share Your Love 3.31 Leon Ware "Musical Massage"
Holiday (With M. Gaye) 3.27 Leon Ware "Musical Massage"
After Winter's Rain and Ruin 3.53 Mr.Suitcase "Leftovers"
No Comply 5.40 The Studio "Yearbook 1"
Sound Of Silver 7.07 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
El Elemento Del Bronx 3.03 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Vaya P'Al Monte 3.30 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Batucafro 4.45 Gerardo Frisina "The Latin Kick"
Short Visit To Malena 3.58 Enrico Rava "Quotation Marks"
Águre De Beber 2.48 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
O Mar É Meu Chão 3.23 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
You're Mine You 6.03 Lee Morgan "City Lights"
Train Above The City 3.05 Felt "Train Above The City"
On Weegee's Sidewalk 3.39 Felt "Train Above The City"
Run Chico Run 2.21 Felt "Train Above The City"
Come Away With Me 3.09 Guillemots "Through The Windowpane"
Through The Windowpane 3.39 Guillemots "Through The Windowpane"
April In Paris 6.23 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Paper man 6.06 Charles Tolliver "All Stars"
Dying in Africa (Mr.Suitcase small room club edit) 5.47 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Snow Queen 4.13 The City "Now That Everything's Been Said"
I Wasn't Born To Follow 3.46 The City "Now That Everything's Been Said"
Now That Everything's Been Said 2.21 The City "Now That Everything's Been Said"
All Things Considered 8.34 Joe Henderson "Canyon Lady"
African Seeds 6.48 Gerardo Frisina "The Latin Kick"

"Well, I got this guitar and I learned how to make it talk..."

Musikaliska stilar är inte heliga, de är bara olika uttryck som i sin tur kan omvandlas. Därför ser inte jag på jazz som någonting som hände på 20-talet, eller 60-talet, utan som ständigt kommer att fortsätta.

Andrew Hill, intervjuad av undertecknad 2001

Ska jag verkligen tjata om Andrew Hill igen? Ännu en gång? Absolut, så länge hans musikaliska visioner fortsätter att vägleda samtida jazz. Hans Olding är det senaste exemplet. Med den kortfattade elegin Depature (For Andrew Hill) tackar han den gamla mästaren som dog i april förra året. Självfallet är det en teoretisk blinkning till den monumentala Point Of Depature från 1964, men den verkliga hyllningen ligger i ett vemodigt och gåtfullt tema där en komplex skalvandring utvecklas till den naturligaste saken i världen.



Jag hörde den första gången på Landet i somras och nu utgör den en kompakt och vibrerande avslutning på No Space. Det är Hans Oldings första platta efter sju år med den egna kvartetten bestående av Sebastian Voegler, Linus Lindblom och Pär-Ola Landin. Men det är inte den erfarenheten i sig som gör No Space till en så bra platta. Faktiskt är det sällan man hör en så väsentlig, och osökt, förening av samtida rockinfluenser och snobbig jazzexpertis. Det räcker att lyssna på Just Don't för att få ytterligare ett exemplel på den utomordentliga hybrid av hardbop och postpunk som inleddes med Fabian Kallerdahls 49th 2nd Longst och Nils Bergs Silent Superman.

Fast känslan går djupare än så. Det handlar om Hans Oldings sätt att lägga ut sina riff. Torrt, korthugget och uppmanande. Det är precis så det börjar i Chez Gladines. Det är klassisk hardbop transporterad till en samtid med 40 års spretig jazz-, rock- och postrockhistoria bakom sig.

Låt mig verkligen betona hardbop. Låt mig också lägga till postbop. Hans Oldings kvartett vitaliserar en stil, de erövrar ett uttryck som har lång tradition bakom sig – men de är inte ute efter att förändra en hel genre, vilket jag försökte förklara här. En stark stilkänsla är dock i slutändan alltid en fråga om stark personlighet, annars hade de aldrig kunnat skapa en låt av sådan kaliber som New Directions där de för ett ögonblick förstärkts av Nils Jansson på trumpet. Den är inte bara en kandidat till årets jazzlåt, den är också själva essensen av Hans Oldings musikaliska etos: ett plockande gitarriff från Chicagos postrockscen förenat med ett klassiskt blåsmotiv från Blue Notes senare 60-tal.

Javisst, titeln hade verkligen kunnat komma från någon av Andrew Hills 60-talsplattor. Men ingen kan förstås missa nukänslan.