Westerligt

Klipp till biograf Skandia på Drottninggatan i Stockholm. Jag befinner mig på Stockholms filmfestival för första gången på fyra år. Wes Anderson ska tilldelas ett Visionary Award och är på plats tillsammans med Jason Schwartzman, båda i hippa kostymer och strålande av indieglamour. Snart ska vi få se The Darjeeling Limited som dessutom ska inledas av kortfilmen Hotel Chevalier – som bokstavligen är en förfilm till huvudfilmen eftersom Schwartzman spelar samma roll – där en avklädd Nathalie Portman redan har skapat osannolik buzz på nätet. "It's the Internet, what could you expect?", konstaterar Wes Anderson elegant när han får frågan innan prisceremonin.

Sen är det dags, efter att Wes tackat för priset genom att läsa innantill på svenska. Och The Darjeeling Limited visar sig vara underbar. På ett sätt som jag inte hade förväntat mig – vilket var mycket. Att den estetiska briljansen hos Wes Anderson och hans koppel av medarbetare (denna gång med Schwartzman och Roman Coppola som medförfattare) skulle genomsyra varje bild, varje karaktärsnamn, varje färgval, varje skjortkrage, varje till synes absurd och skenbart banal dialogväxling och varje patenterad sidledesåkning genom dockhusliknande scenerier, det visste jag mycket väl. För The Darjeeling Limited är ännu en hyllning till originalen – och barnen – inom oss. Och Wes Anderson har ju vid det här laget ett omisskännligt uttryck för det coming of age-motiv om förlorad trygghet, omförhandlat ansvar och slirande skaparångest som blivit hans eget. Han får till och med pris för det.

Som alltid står en minutiöst definierad och avskärmad spelplats i centrum. Skolan i Rushmore, familjehuset i The Royal Tenenbaums och Steve Zissous expeditionsfartyg Belafonte i The Life Aquatic. Samtliga är de symboliska och emotionella kapslar för våra karaktärer. I The Darjeeling Limited är det ett tåg – en indisk version av Orientexpressen med allt vad det innebär av vintagelyx, dramatiskt mikrokosmos och massor av frames-in-frames – som bröderna Francis, Peter och Jack springer ombord på (i mycket vacker slowmotion) för att börja sin terapeutiska och kvasiandliga resa genom Indien på jakt efter... ja, många saker.



För The Darjeeling Limited är ju en roadmovie. På pappret konventionell i den meningen att resan går inåt och är själva målet, men Wes Anderson navigerar förbi alla eventuella banaliteter genom att precis som vanligt upphöja eventuella banaliter till konstnärlig vision. Fast den här gången, vilket är den verkliga styrkan, navigerar han också förbi den absurda rundgången som ibland har infunnit sig i hans tidigare filmer. Vilket nog beror på att Anderson, Coppola, Schwartzman och alla andra inblandade vågar lita på ett starkt och enkelt grundtema: sorgen efter en förlorad far och en frånvarande mor. Låt vara att den packas ned i förbaskat fina Louis Vuitton-väskor. Här balanserar den uppdaterade bröderna Marx-dramaturgin, tonsatt av Satyajit Rays indiska 70-talsmusik, på en uppriktig melankoli som faktiskt bara blir uppriktigare av stiliseringen. Wes Anderson lyckas även landa den överspelande Owen Wilson och väcka sömngångaren Adrian Brody till liv. De möts någonstans i mitten vid Schwartzmans geniala återhållsamhet. Angelica Huston spelar som vanligt i en egen division.

Kanske har det vrålsnygga men becksvarta allvaret från Hotel Chevalier slagit an tonen. The Darjeeling Limited bränner i alla fall till på ett upplyftande vis som jag inte har sett på länge. Därför älskar jag den. Sen så skriver den också in sig i en lång filmhistorisk tradition av tågfilmer, med allt vad det innebär av metaforer och intriger. Jag ångrar så att jag inte frågade Wes Anderson om den saken.