Murphys lag

Sommaren i Finland, spetsad med Jori Hulkkonens nya remix av The Five Corners Quintet, fick mig att minnas ett frukostmöte med Mark Murphy i Helsingfors för drygt två år sedan. Jag hade beundrat honom i över tio år och håller honom som en av de stora jazzsångarna. "Well, you did get a lot out of me", skrockade han, med intensiva ögon och ruggig peruk, när intervjun hade dragit över en halvtimme.

Bäst minns jag följande publikfriande skröna. Några dagar efter inspelningen av den legendariska Rah! för Riverside 1961 ringde det på dörren hemma hos Mark Murphy. Utanför stod en darrhänt och kallsvettig Bill Evans, försynt frågandes om han fick komma in. Producenten Orrin Keepnews hade dröjt med pengarna och heroinmissbrukaren Evans fick nu gå skallgång hos kollegorna. De blanka trötta ögonen vandrade genom den nymålade hallen samtidigt som han fingrade till sig några solkiga dollarsedlar ur Murphys grova händer. "Interesing... Blue and Green", mumlade han för sig själv när han vände ut genom dörren.

"AND THAT'S WHEN HE WENT HOME AND WROTE BLUE IN GREEN!!", utbrast Mark Murphy förvissad om att han just gett mig en drömanekdot. Om det nu inte hade varit för att Bill Evans skrev Blue In Green i Miles Davis namn ungefär två år tidigare, 1959 – vilket jag förstås inte punkterade ballongen med.



Anyway, det blev en ganska bra story i alla fall. Här kommer lite lyssning och hela texten.
The Five Corners Quintet feat. Mark Murphy "Before We Say Goodbye" (Jori Hulkkonen Remix) (ZShare)
Mark Murphy "Spring Can Really Hang You Out The Most" från Rah! 1961 (ZShare)

Mark Murphy

Möt en utdöende ras. Mark Murphy är den siste av de klassiska jazzsångarna. Eller kalla honom hellre bopsångare. Han har textsatt och improviserat sig igenom otaliga moderna jazzstandars – inte minst Oliver Nelsons Stolen Moments, som fick japanska klubbjazzarna U.F.O att lyfta luren fyllda av beundran. 73 år gammal släpper han en ny egen platta och en annan tillsammans med The Five Corners Quintet. Tobias Brandt har träffat mannen med den sista genuint hippa rösten.

Hos alla stora artister finns det som regel ett ögonblick som mer än något annat sammanfattar hela deras stil och konstnärskap. I Mark Murphys fall infinner det sig en bit in i hans version av I’m Glad There Is You på plattan Bridging a Gap från 1972. Han drar ut på tonen i titelns ”you”, han liksom suger till sig vokalen, kramar och smeker den ömt. Han låter den glida genom strupen och skjuter upp den flera tonsteg innan den får landa i ”Oooh, in this world” på andra sidan bryggan. Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. På många sätt själva essensen av jazz och ett ögonblick som gjort Mark Murphys mjuka, lätt hesa tenor stilbildande.

- Det var någon som sa att jag ”målar” med tonerna, och det gjorde mig väldigt glad. Miles Davis har alltid varit min stora förebild och han målade ju verkligen med sin musik.Men jag har aldrig betraktat mig själv som en stilist över huvud taget. Med en stilist vet man ju nästan alltid vad han eller hon kommer att göra härnäst. Ingenting negativt med det, men jag försöker hela tiden förnya mig.



Vi har just slagit oss ner i en soffgrupp längst in i lobbyn på hotell Scandic Simonkenttää i Helsingfors. Klockan är 10 på söndagsmorgonen, det är lite för regnigt och kallt för att vara den 21 augusti men personligen brinner jag inombords av att vara här. Särskilt efter gårdagens långa natt på Flowfestivalen där Mark Murphy gjorde en svettig spelning tillsammans med Five Corners Quintet inför en extatisk publik om flera hundra klubbkids. Uppenbarligen är det inte bara jag som diggar Mark Murphy. För honom själv är det emellertid knappast någon nyhet, snarare någonting som förändrade hans karriär redan för tjugo år sedan.

- Det måste ha varit kring 1985. Jag gjorde en pubspelning i södra London och märkte att det var ovanligt många ungdomar i publiken. Mot slutet gjorde jag min sedvanliga hyllning till Miles Davis genom att köra Milestones och publiken blev helt galen – folk skrek rätt ut! Sen så fick jag veta att min version av den låten var en klassiker på The Electric Ballroom där Gilles Peterson var dj, och senare på en klubb som hette Dingwalls. När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik. I gengäld skrev jag låten Dingwalls. Vad som dock var mest intressant med den generationen – ”the acid kids” som jag brukar kalla dem – var att de desperat sökte efter ett alternativ till den rockmusik som deras föräldrar hade vuxit upp med och så hittade de jazzen.

Man kan säga att Mark Murphy har blivit klubbjazzvärldens favoritsångare par excellence. Han säger själv att han finns med på över sextio samlingsplattor. Det började med att japanerna i United Future Organization ringde upp honom för över tio år sedan och bad honom spela in Stolen Moments, sedan fortsatte det med Tenth & Parker, 4Hero och nu senast The Five Corners Quintet.

- När U.F.O kontaktade mig var jag inte direkt i position att tacka nej av ekonomiska anledningar heller. Men framför allt gillar jag energin och den fantasi som finns hos yngre människor, yngre producenter och musiker. Jag kommer ihåg hur de höll på: ”No, Mr. Murphy, for this take – please only scat..” – och då hade vi gjort 26 tagningar (skratt)! Fast det är helt okej för mig, det håller mitt sinne öppet. Numera måste jag också läsa när jag sjunger, jag kan inte komma ihåg alla texter, och då passar det bra att jobba med studiobaserade konstellationer.

- Men när Tuomas Kallio från The Five Corners Quintet kom till New York blev jag lite orolig. Han hade med sig en demo som lät bedrövlig och det var inte så lätt att spela in. Jag var tvungen att säga att jag inte trodde att det skulle fungera, men då förklarade han att det bara var ett första utkast och att ett riktigt band skulle sätta låtarna senare. Och efter i går kväll vet jag ju hur duktiga de är.



Det är Mark Murphys förmåga att blicka framåt, hans ovilja att bli ännu en crooner och hans vilja att sjunga enligt jazzens grundprinciper, både med improvisation och svart rytm, som gjort honom till angelägenhet utanför den traditionella jazzpubliken. Han föddes 1932 i New Jersey. Som 15-åring blev han ”upptäckt” av Sammy Davis Jr under en jamsession i hemstaden och slussades snabbt vidare mot ett genombrott i Steve Allens framgångsrika The Tonight Show. Han släppte sin första platta för Decca 1956, gick vidare till storbolaget Capitol i soliga Los Angeles och hårdlanserades som jazzig tonårsidol mot slutet av 50-talet. Sin första stora hit fick han 1959 med en version av Steve Allens This Could Be The Start Of Something Big, en låt som han nu fått tillfälle att återbesöka tillsammans med The Five Corners Quintet.

Någon tonårsidol blev han dock aldrig. I början av 60-talet återvände han till New York och det är nu som hans karriär egentligen börjar. Han spelar in två banbrytande jazzplattor för det lilla bolaget Riverside, Rah! 1961 och That’s How I Love The Blues 1962. Bland musikerna märks Bill Evans, Blue Mitchell, Jimmy Cobb, Melba Liston och Art Davis. Det är här som den progressiva jazzsångaren Mark Murphy ser dagens ljus. Det är här som han för första gången ger sig på att sjunga in samtida boplåtar i form av Horace Silvers Señor Blues och Miles Davis Milestones – den senare i rasande tempo med akrobatisk scatsång.

- Vi försökte bara hitta låtar som låg i tiden. Men du förstår, det var första gången jag spelade in för en etikett som verkligen kallade musiken för ”jazz”. Tidigare, när jag låg på Decca och Capitol, såg man mig som en popsångare. Man talade inte ens om jazz på de bolagen. Man fick säga ”swinging” eller ”hip” eller något liknande. Riverside gjorde tvärtom – man spelade in jazzplattorna och släppte sedan vissa låtar på singlar för att nå en större publik. Så var det för mig och Cannonball Adderley.

Det är alltså på Riverside som Mark Murphys kommande karriär definieras, även om det bara blev två plattor innan han flyttade till London. Först tio år senare, 1972, återvände han till USA och inledde den svit på 14 plattor som han kom att spela in för skivbolaget Muse under 70- och 80-talen. Under dessa år växer han oerhört som artist. Han sätter texter till moderna jazzstandars som Freddie Hubbards Red Clay, Miles Davis Beboplicity, Sonny Rollins Doxy och Herbie Hancocks Cantaloupe Island och Sly. Utgångspunkten var bebop, hardbop och post-bop, inte bara de givna standardverken i The Great American Songbook. Bland musikerna märktes unga stjärnor som Richie Cole, Michael och Randy Brecker, Bill Mays och Jimmy Madison.



På 80-talet spelade Mark Murphy sedan in två av sina ambitiösaste och tematiskt mest komplexa plattor, Bop for Keruoac och Keruoac Then and Now, båda med Jack Keruoacs poesi som förlaga och inspirationskälla. Vilket en gång för alla positionerade honom som den enda sångaren som tog jazzens arv på fullaste allvar. Vem annars hade kunnat få för sig att läsa in Keruoacs snabbkäftade story om en nattlig biljakt över ett ännu snabbare bebopkomp i låten San Francisco från 1987? Hans fraseringar är klassiska. Få kan "läsa" på samma sätt.

- Många boppare gillar min rytmkänsla – så det var därför jag kom in i den världen och det därför jag har spelat in deras låtar. Ända från början, från det att jag var med i Steve Allens show, har jag medvetet hålla mig undan från Frank Sinatra-fållan med storband. Inte för att jag inte gillade det, utan för att undvika att bli en imitatör – en wannabe. Det är därför jag heller inte gillar att bli kallad hipster. För där jag kommer ifrån var en hipster en wannabe - någon som imiterade, som inte hade någon egen identitet, någon som spelade teater, som satt längst fram i publiken med svarta solglasögon.

Vad han än säger förblir han ytterst hip i mina ögon. Här sitter jag, med världens hippaste – men förmodligen också fåfängaste – jazzsångare framför mig. Jag kan inte låta bli att stirra på hans peruk. Ja, det måste vara en peruk. Inte för att jag vet säkert, men genom åren har Mark Murphy haft lite för många olika frisyrer för att det ska vara på riktigt. Och håret ser lite för tjockt ut för att tillhöra en 73-åring, något som den svävande blicken samt både en och annan minneslucka (”Oh, I lost the thread…”) påminner mig om att han faktiskt är. Med vad detta egentligen säger mest om är Mark Murphys vilja att hänga med och stanna kvar i samtiden.

- För mig har det handlat om frågan: Hur åldras man som artist? Var tar man vägen när man blir äldre? Se dig omkring, du ser massor av människor bara i den här hotellobbyn som har slutat leva, som har gett upp och slutat växa. De är nöjda med att snart vara på väg till ålderdomshemmet. Visst kommer det en tidpunkt när man måste gå av scenen, men jag är inte där ännu även om mina chops inte är vad de brukade vara. Jag försöker hitta sätt att återuppfinna mig själv – som Miles Davis gjorde. Det måste man göra om man vill fortsätta existera som artist och där har ju mina samarbeten i klubbjazzvärlden haft betydelse. Det ska bli intressant att se hur det går för min nya platta tillsammans med Till.



Once To Every Heart heter den, Mark Murphys senaste platta i eget namn. Det handlar om en klassisk balladplatta, djärv i sin anspråkslöshet, inspelad för ett par år sedan med tyske trumpetaren Till Brönner – ett av den unga europeiska jazzens hetaste namn. Att den släpps nu, hösten 2005, samtidigt som nya Five Corners Quintets Chasin’ The Jazz Gone By och återutgivningen av Midnight Mood, hans klassiska MPS-inspelning från 1967 med Kenny Clark & Francy Bolands storband, får betraktas som en lycklig slump. Samtidigt är det utan tvekan Mark Murphys största släpp på många år, inte för inte uppbackat av storbolaget Verve/Universal.

- Ja du, det var länge sedan jag över huvud taget blev marknadsförd (skratt)! Det är nog en utmaning för alla marknadsförare att få ut en platta som Once To Every Heart till en större publik bortom den typiske Mark Murphy-fantasten. Fast jag ser mitt samarbete med Till som ett sätt att återuppfinna mig själv och hitta ut till en ny publik. Vi spelade in plattan bara vi två och en pianist som heter Frank Chastenier och jag tycker att det är en av de mest intima och omedelbara jazzsolist/vokalist-plattorna sedan Coltranes inspelning med Johnny Hartman. Till kan verkligen ”tala” med sin trumpet, vi förstod varandra direkt, vi behövde inte ens repa. Att det blev en balladplatta kom naturligt, det var ingenting vi tänkte ut.

När jag lyssnar på Once To Every Heart är jag tillbaka där jag började – vid rösten. Mark Murphy suger, smeker och kramar på tonerna utan att någonsin vara inställsam. Det sista är viktigt. Han kastar sig från de djupaste, raspiga bastonerna till glidande punktmarkeringar i det högre registret, och även om rösten inte längre är perfekt träffar han med ålderns tyngd mitt i prick när han blåser nytt liv i standards som You Don’t Know What Love Is och Bein’ Green.

Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. Från den sista genuint hippa rösten.