Ännu en natt på Brunnsgatan

I torsdags spelade Örjan Hultén och hans trio in en ny skiva på Glenn Miller Café. Perfektionisten Hultén, alltid lika glödande i sin noggranna balans, avbröt till och med en av låtarna och bad om att få ta om introt. Respekt! Inte för att någon i publiken lär ha märkt något, trion är sinnessjukt samspelt, precis så luftig som bara saxtrior kan vara. Jag försökte för övrigt fånga lite av detta musikaliska patos här – apropå den förra, på alla sätt utmärkta, plattan In The Woods.


I väntan på en ny platta från Örjan Hultén Trio måste jag dock uppmana alla att gå in på Pharoah's Dance och hämta hem Chico Freeemans gudomliga Spirit Sensitive från 1979. Jag är tagen. Lyssna på versionen av Patti Austins You Don't Have To Say You're Sorry. Cecil McBees basstråke gråter förvisso i bakgrunden, men det är saxofonen som bär den verkliga insikten om hur sårbar man är som människa. Det är en av de mest imponerande tolkningar jag hört, avskalad på det mest självklara viset. Inga ord, bara sältan av tårar.

På ytan skulle Spirit Sensitive kunna uppfattas som en traditionell tillbakagång, vilket Allmusic antyder, men i själva verket är det en studie i renodlingens konst när Chico Freeman ödmjukt tar sig an ett antal klassiska och moderna standards. Det är en stillsam insikt om exakt hur mycket, eller lite, som behövs för att röra vid en människas själ. Det är ett mästerverk kort sagt.

Triss

För ungefär fyra år sedan satt jag i en studio i Radiohuset i Stockholm och intervjuade Fabian och Josef Kallerdahl i en studio i Göteborg.

- Music Music Music - vad är det för namn egentligen?
- Ja, alltså det finns ju en gammal standard som heter (Put Another Nickel In) Music! Music! Music!, och vi har lyssnat jättemycket på en gammal Ahmad Jamal-platta där han gör en skitsnabb och göööööbra version av den...

Så startade en passionerad diskussion om skivsamlingar som senare blev bortklippt och förmodligen var en av anledningarna till att jag, kanske tack och lov, aldrig fick någon karriär på Jazzradion. Det blev för trivialt för redaktionens mogna smak. Fast egentligen sa just denna diskussion allt om den tajta entusiasm och yviga energi som sprutade ur bröderna Kallerdahl – både i radiostudion och på skiva – tillsammans med Michael Edlund bakom trummorna.

Och därför är det givetvis ett manifest när de inleder sin nya platta med just (Put Another Nickel In) Music! Music! Music! – dekonstruerad, kompletterad och funkifierad på deras sedvanliga vis. Men ändå, vilket är viktigt, med Ahmad Jamals exakta tyngd och knorriga rytmik längst fram i referensledet, den kreativa impuls som någonstans – utan att göra det för enkelt – sparkade igång MusicMusicMusic en gång i tiden. Det rör sig om humor, humor, humor. På största möjliga allvar.



Att nya plattan är döpt efter Bill Evans mästerliga Everybody Digs från 1959 är ytterligare en punkt i deras manifest. Det är egentligen ingen viktig musikalisk referens i sammanhanget, snarare en leende instruktion till hur man ska lyssna på plattan. Digga! Precis som på omslaget där Fabian, Josef och Michael har klonats till sex exemplar vardera och pimplar vitt vin som de antagligen köpte med hem från sin första turné till Sydafrika, den majestätiske Dollar Brands hemland. Kanske lyssnar de också på sin egna version av hans klassiska Blues For A Hip King som fanns med på debutplattan One, Two, Free. Tittar man noga ser det ut så. Kanske är allting också en avväpnande blinkning till en referenstuggande publik och den tillbakagång till olika klassiker som hela tiden har fört jazzen framåt. Vilket skruvas till när de avslutar nya plattan med Steve Miller Bands gamla örhänge The Joker. Jajamänsan!

MusicMusicMusic har kommit långt. Öh... ja, de har en publik i Europa och USA, men jag menade förstås musikaliskt. De har nämligen en häpnadsväckande tydlig personlighet. Man hör direkt att de är dem. I de hetsiga takbytena. I call and response-skalorna. I de vilda synkoperna. Vilket jag försökte fånga här apropå förra plattan Macbeth och formulerade så här i en recension av förrförra What's A Good Boss Anyway?: Energin är översvallande även i de lugna spåren. Som i den fenomenala Satoshi där en nervös moogslinga slingrar sig över det meditativa pianot. Märkligt nog är det denna rastlöshet som är MusicMusicMusics främsta styrka. De liksom skriker ut: "Vi måste kunna göra mer än så här!" Och så bombarderar de lyssnaren med tonvis av intryck, idéer och infall.

Jag försökte till och med jämföra dem med Jean-Luc Godard. Men riktigt så är det inte längre. MusicMusicMusic har mognat. De har blivit äldre som alla vi andra. Om styrkan tidigare låg i att musiken ofta pressades till en nivå där den riskerade att spricka, där den liksom balanserade på sin yttersta spets, står den nu stadigt och vilar självsäkert på sitt eget uttryck. De har kommit till den viktiga punkt där de kan välja bort och tona ned. Låt vara att det ligger i deras personlighet att vara mycket intensivare än andra. Det hör man ju redan på namnet.

Här är vad jag lyssnar på annars:

I'm A Cuckoo 5.20 Belle & Sebastian "Dear Catastrophe Waitress"
Get The Words 3.55 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Tom Thumb 6.17 Wayne Shorter "Schizophrenia"
Not A Crime To Not 5.18 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Sunset Blvd. (The Touch Remix) 6.10 Pacific! "EP"
Blind (Frankie Knuckles remix) 7.56 Hercules & Love Affair (feat. Antony Hegarty) "Twelve"
Family Reunion 7.18 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Londo 4.45 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Vagrantones 1.26 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Toda Colorida 3.17 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Frases 2.50 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Come and Get It 3.06 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Cala Cala 3.50 DJ Dolores "I Real"
Viva Emiliano Zapata 6.07 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Calling All Kids 7.16 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Us V Them (Live On KCRW's "Morning Becomes Eclectic") 7.53 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Shout It Out 3.50 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Christmas Party 2.42 The Sweptaways Feat. Marit Bergman "Christmas Party"
Keep Moving 3.51 Sarah Ann Webb "Brownswood Bubblers Two"
I'm In Love With A Dreadlocks 3.13 Brown Sugar "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Muse Suite 9.14 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Say Hello 5.27 Jay-Z "American Gangster"
Once Upon A Time 2.24 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
The Sweetheart Tree 2.57 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Los Mariachis 10.22 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Fanny (CBG Demo) 3.11 Air "Cherry Blossom Girl [Maxi CD]"
Clash (Chinjyu Of Sun) 4.17 Logic System "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Wind 8.03 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Slap The Back 6.59 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Pieces froides - Danses de travers Nr. 2 1.21 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
aware 4.46 fennesz + sakamoto "cendre"
Example 78 6.01 Oliver Nelson "Sound Pieces"

Oh, Laura!

Dörren till studion öppnas med ett ryck. Med bestämda steg går Laura Nyro, 20 år gammal, fram till gruppen av studiomusiker som samlats mitt på golvet. Hon sträcker fram de noterade arrangemangen till en efter en av dem.

- Here is how to play, sir!

Sedan springer hon bort till flygeln, hinner knappt sätta sig och börjar räkna in.


Det är i slutet av november 1967 och Laura Nyro, 20 år gammal, spelar in den epokgörande Eli and The 13th Confession. En virtuos, brådmogen, sömlös tonårssymfoni av tindrande brill building-pop, bekymrade singer/songwriter-ballader, storstadsjazz och innerlig blåögd soul.

På tre veckor sålde den minutiöst utformade japanska mini-lp-cd:n slut. Komplett som den var med originalutgåvans utanpåvik med Lauras texter och tre tidigare outgivna låtar. Jag hittade en av de sista på eBay.

Lyssna:
Laura Nyro "Stone Soul Picnic (unreleased piano demo)" (ZShare)
Bobby Hughes Combination "Laura's Kerma" (ZShare)

Brasilien x 3

1.) Jorge Ben, Jorge Ben, Jorge Ben! Hans sena 60-tal och 70-tal gör mig ofantligt glad. Det soliga springet, de stunsiga gitarrerna, de bitterljuva melodierna och den hest lena rösten (en av musikhistoriens allra bästa paradoxer). Just där, när Jorge går upp i falsett, när han ylar på sitt speciella sätt, när vinden tar tag i musiken och drar med upp oss mot bergen runt Rio, upp till Cristo Redentor. Jag har redan försökt förklara hur viktig hans musik är. Låt mig bara basunera ut att den eftersöka plattan Ben från 1972 finns att hämta hem här på Loronix. Man är verkligen tacksam.

2.) Kalla mig gärna förutsägbar och tendentiös, men det är svårt att inte se bossanovans taktslag i den brasilianska 50- och 60-talskonkretismen på Moderna Museets pågående Rio de Janeiro-utställning. Jag ville inte, och trodde inte, att det skulle vara så uppenbart. Titta på Hélio Oiticicas gouach, titta hur blocken liksom dansar på varandra, hur bossans synkoperade kantslag har styrt tyngden till andra foten, hur rytmen från havet har blåst in från vänster. En åttondels förskjutning och en ny värld uppstår. Jag önskar att jag hade kunnat avfärda kuratorn Paulo Venancio Filhos prat om Rio de Janeiros sinuskurva som tramsig romantik – den horisontella stranden, de vertikala bergen – men helt plötsligt såg jag bossans rytmik visuellt framför mig.


De hade inte behövt spela João Gilberto i utställningssalen. Man behövde bara snabbkolla Piet Mondrians stränga rätvinklighet i minnet för att förstå den relevanta skillnaden mellan Europas gravallvarliga modernism och dess lekfulla vidareutveckling i Rio. Några snabba pennskisser av Oscar Niemeyer inför katedralen i Brasilia övertygade mig. En enkel grundidé, en rörelse, en rytm, en form hämtad från bananens böjning som satte igång ett miljonbygge.

3.) Hur låter det i dag? Klipp till Recife i nordöstra Brasilien. DJ Dolores nya platta 1 Real släpps snart i Europa men finns redan nu att hämta hem här på Som Borato. Jag gillar den mycket. Tack igen!

Slutsats: jag måste till Brasilien.

Krokodiljazzen

Jag träffade Palle Sollinger för första gången här på trappen utanför Landet under deras alternativa jazzfestival i juli förra året. Han nämnde att han hade ett band och det kröp fram att jag hade en blogg. Krokodil hette de och spelade lite "rockigare" jazz. Han skulle skicka en skiva. Nästan gång var här på Hotell Hellsten där han spelade med Richard Kranz. Skivan hade inte kommit och vi konstaterade att det till och med i Sverige försvinner post ibland.

Nu, äntligen, har jag kunnat lyssnat på krokodiljazzen. Krokodilerna är Klas Gullbrand på gitarr och Sollinger på bas. Plus olika trummisar de gillar att spela med, typ Fredrik Rundqvist, Andreas Kleerup och Ola Hultgren. Men vänta, redan här är det väl ganska uppenbart att det inte leder någonstans att försöka beskriva Krokodil med en etikett som "indiejazz". Visserligen har Krokodil massor gemensamt med Nils Berg, The Stoner, Josef & Erika och Oskar Schönnning. Men också med Four Tet, Tortoise, Ennio Morricone och Cocteau Twins.



Det rör sig om gitarrbaserad instrumentalmusik kort sagt. Eller rättare sagt tror man att det är en gitarr, men i själva verket är det en lång regnbåge Klas Gullbrand spelar på. Och den dryper av reverbtunga regndroppar. För tillsammans kastade sig Gullbrand och Solinger rakt in i punkelectronicans kreativa skyfall när de lämnade Ry Cooders torra ökenlandsvägar bakom sig. Låt vara att de stannade till vid Jojje Wadenius studio, ungefär halvvägs upp på den musikaliska regnbågen. Men de brydde sig aldrig om att besöka Louisianas träskmarker, om nu någon trodde det.

Det är inte Paris, Texas de försöker tonsätta. Jag är inte säker ännu, men det skulle kunna vara den urbana ensamheten i Johan Klings Darling. En högst relevant uppgift med andra ord.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Sunset Blvd. (Radio LXMBRG Remix) 3.49 Pacific! "EP"
Brdzola 2.38 Erik de Vahl "Oh! My spine"
The Lady From Girl Talk 4.55 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Lime In Da Coconut 9.23 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Viola. Meu Bem 0.49 Caetano Veloso "Araçá Azul"
Cravo e Canela 2.58 Caetano Veloso "Araçá Azul"
Quintessência 2.33 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Deixa Falar 3.24 DJ Dolores "I Real"
Tocando o Terror 4.06 DJ Dolores "I Real"
Pancho's Seis Por Ocho 5.49 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Euphoriam 4.51 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Velvet 36 2.39 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Somewhere Down The Road 2.44 Feist "Hottest State Soundtrack"
Cuando Vuelva A Tu Lado (What A Difference A Day Makes) 5.28 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Musical 2.28 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Conversion Point 9.48 Jackie McLean "'Bout Soul"
Satin Doll 4.18 Terry Callier "I Just Can't Help Myself"
Flow 4.37 Sotu the Traveler feat Maya Azucena "Brownswood Bubblers Two"
Can't Get Over You 5.06 Alpha "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
It's True 4.30 Donna Rhoden "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Last Time 4.37 Nicola Kramer "Brownswood Bubblers Two"
The Pale 45s 6.23 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Time to Get Away (Gucci Soundsystem Remix) 6.52 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
I Like You! 5.01 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Ysabel's Table Dance 10.29 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Flashing Lights (remix) 4.01 Kanye West feat. R.Kelly "Flashing Lights"
Ignorant Shit [Explicit] 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Never My Love 3.22 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Daydream Believer 3.11 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Crash And Burn Girl (Jesper Dahlbäck Remix) 5.38 Robyn "Robyn"
Banished 5.46 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Title Music From Satyajit Ray's Film Teen Kanya 1.25 Satyajit Ray "The Darjeeling Limited"
Powerman 4.19 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Title Music from Merchant-Ivory's film "The Householder" 1.38 Jyotitindra Moitra & Ali Akbar Khan "The Darjeeling Limited"
oto 3.50 fennesz + sakamoto "cendre"
Pieces froides - Danses de travers Nr. 1 1.30 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Bob Dylan?

Jag är verkligen imponerad. Jag såg just Todd Haynes I'm Not There och kunde känna hur han har slitit med varenda sekund av den filmen. Allting är genomsyrat av en nästan mystisk perfektion. Kanske delvis för att inte bli slaktad av Dylanologerna. Fast det spelar ingen roll, han lär ändå bli älskad av cineasterna.

Jag har ingen fungerande relation till Bob Dylan. I min förenklade värld har han alltid förknippats med ett sentimentalt gubbvälde inom rockjournalistiken. Jag vet att jag har fel. Särskilt efter att ha läst några av Hynek Pallas passionerade texter i ämnet. Och det är jagupplösaren Dylan, den transcendentala konstnären, som Todd Haynes har som utgångspunkt. Det är sjukt imponerande hur han slår sönder Dylans biografi och sprider skärvorna över sex olika karaktärer, spelade av Cate Blanchett, Heath Ledger (RIP), Richard Gere och några till, som på olika sätt får spegla Dylans öde. Det är alltså fel att säga att de spelar Bob Dylan. Det är snarare berättelser, som det brukar heta, inspirerade av Dylans liv och idéer. Även om Dylanologerna säkert även kan föra protokoll över de biografiska referenserna.

Todd Haynes har inte gjort det enkelt för sig, den postmoderna mosaiken till film lär ha tagit nästan tio år att göra. Men det är svårt att tro att han hade kunnat ta sig an ett så mytomspunnet populärkulturellt stoff på ett annat sätt. Förlåt, ett mer allmängiltigt sätt. I'm Not There är nämligen inte en musikfilm.

Fildelning - en kommentar

Tidigare i veckan hade jag tänkt försöka formulera någon intelligent kommentar till den debatt som drog igång förrförra veckan när The Pirate Bay-grundarna åtalades. Som Nicklas Lundblad konstaterade i en understreckare har debatten hittills varit sorgligt onyansserad – antingen total teknikdeterminism där upphovsrätten snart är saga all, eller rabiat brottsretorik och lagstiftningshysteri där i princip själva Internet måste begränsas. Mycket intelligent blev sagt i anslutning till följande debattinlägg av Anders Mildner och en aning sentimentalt blev det här på Beneath A Steel Sky. Låt mig formulera några egna synpunkter. Jag ska fokusera på betalningsfrågan. Om jag sparkar in öppna dörrar är det för att de inte varit tillräckligt öppna tidigare.

Man behöver inte vara extrem marknadsliberal för att hävda att skiv- och filmbranscherna får skylla sig själva för att de inte har lyckats använda sig att webbens strukturer och förstått de nya konsumentbehov som vuxit fram. Den ökade tillgängligheten av film och musik är ingenting annat än fantastisk. Framför allt eftersom den är användardriven. Visserligen kan den vara stressande. Och visst kan man tycka att tillgängligheten och kvantiteten urholkar den där magiska och sjukt värdefulla relation man har till produkter och upplevelser man verkligen fått kämpa för att skaffa sig. Absolut, man kan också påstå att den ökade tillgängligheten skruvar upp konsumtionstempot och att vi får svårare (läs orkar inte) att "ta in" konstnärliga verk. Sånt som tar tid, får inte ta tid. Världen, våra beteenden och prioriteringar tycks förändras hur vi än gör, en bitvis smärtsam insikt. Men detta är i slutändan en användardriven utveckling och jag tror inte, rätta mig gärna om jag har fel, att den primära drivkraften bakom digital nedladdning är att det ibland är gratis. Inte på lång sikt.



Gratis är en bidragande faktor, inte en fundamental drivkraft. Det kommer alltid att finnas de som drivs av att inte vilja betala. Men totalt sett, och här finns det dessvärre alltför otydlig statistik, verkar ökad gratikskonsumtion i många fall leda till ökad "betald" konsumtion. Man vill tro att det rör sig om gammal hederlig inspiration. Och då behöver jag inte stirra in i mig själv och mitt egen beteende (jag hör till den typ av användare som snarare har ökat sina fysiska skivköp genom digital inspiration). Om priset är det rätta, dvs motsvarar det värde vi upplever, är det rimligt att tro att de allra flesta kommer att vilja betala för sig.

Varför väljer man då en MP3-blogg istället för iTunes? Svaret är inte "protest" eller "gratis". Inget betalalternativ levererar än så länge samma tillgänglighet. Det finns helt enkelt inga vettiga "legala" alternativ som möter samma behov. (Kjell Häglund belyser frågan ur ett filmperspektiv i följande inlägg.) Men det betyder förstås inte att samtliga användare helt plötsligt skulle börja betala för sig om iTunes eller, säg, Nokia Music Store plötsligt skulle vara lika uppdaterade som favoritbloggen. Eller om SF Anytime skulle börja köra simultanreleaser. Då börjar vi prata helt andra mervärden. Och rätt pris. Titta på Peel till exempel, ett program som jag gladeligen skulle erlägga en månadsavgift för att använda (nu är det 15 dollar totalt). När Peel, likt en iTunesifierad aggregator, scannar mina favoritbloggar och låter mig lyssna på låtarna innan jag laddar ned dem är det så värdefullt att jag inte skulle ha några problem att betala för mig. Så smidigt är det. Så stort är mervärdet.



Men på sätt och vis har jag fel perspektiv. Det verkliga paradigmskiftet sker på en betydligt mer övergripande nivå. Själva idén om ett stort skivbolag (och kanske även filmbolag) som äger marknadsföring och distribution ter sig mer och mer föråldrad i en tid när avståndet mellan artist, produkt och användare aldrig varit mindre. Och att skivbolaget tar 60 % av intäkterna är i sammanhanget svårt att få ihop. Samtidigt måste man vara krass, de flesta användare har ingen personlig relation till artisterna – inte ens om vi pratar små independetaktörer – och betalar (återigen) ett pris som anses motsvara produktens värde. Ingenting annat. Inga allmosor. Sett i det perspektivet skulle man förstås kunna spekulera om att den ökade tillgängligheten faktiskt devalverar värdet på kulturella produkter som sådana. Är man pessimist skulle man kunna svara ja, men det innebär förstås inte att musik och film per se skulle vara gratis. Tvärtom handlar det om gammalt hederligt mervärde. Vilket skulle kunna användas som argument för att rätt förpackade CD-skivor alltid kommer att vara mer attraktiva än MP3:or. Vilket också betyder att visst material säkerligen alltid kommer att vara gratis.

Är jag inne på djupt marknadsliberalt vatten här? Nej, jag är i grunden anhängare av såväl public service som viss statlig kulturfinansiering. Jag tror att vissa kulturella produkter måste sanktioneras. Historiskt sett har "marknader" inte kunnat säkra en god mångfald av kulturella produkter. Vi människor vet inte alltid vad vi behöver. Ibland är tröskeln för hög. Jämför när det infördes gratis entré på muséerna här i Stockholm (dessvärre inte längre). Antalet besökare ökade drastiskt och museerna lyckades i många fall få in pengar på andra saker. Jag vill tro att det fungerar på precis samma sätt med MP3:or som driver publik till konserter. Webben är till för att användas och utnyttjas. Inte begränsas. Den digitala tillgängligheten är en gigantisk inspirationsvåg. Den skapar nyfikenhet och den öppnar dörrar. Det är också vad jag i all ödmjukhet har försökt göra här på bloggen.

Carte Blanchard

På planet från Japan fördrev jag några timmar med Kasi Lemmons Talk To Me där Don Cheadle gör ännu en patosfylld karaktärsstudie (läs Oscarnominering), denna gång av radioprataren Ralph "Petey" Greene – en gammal kåkfarare som talade gatans språk rätt ut i etern och blev en smärre legende i Washington D.C. under det sena och politiskt stormiga 60-talet.



Filmen har precis samma styrkor och brister som American Gangster. Den är ett lysande nedslag i afroamerikansk kultur och tidsanda åren kring 1970, utförd med musikalisk och scenografisk fingertoppskänsla, men den blir också alldeles för ofta sentimental och inställsam. Den förenklar när den egentligen borde problematisera. Man undrar hur det hade blivit om Spike Lee – som visserligen inte heller brukar vara särskilt nyanserad – hade regisserat.

Bäst av allt i Talk To Me, apropå just Spike Lee, var faktiskt originalmusiken signerad Terence Blanchard. Eftertexterna ackompanjerades nämligen av en lysande nyinspelning av Gene McDaniels (av Roberta Flack odödliggjorda) Compared To What av Meshell NdegeOcello och Terence Blanchard där den senare och hans mannar gör sitt bästa för att åkalla fragment av 70-talets Miles. Jag är faktiskt ganska säker på att den version som hördes i slutet av filmen var en mer renodlad jazzversion än den, i och för sig, tunga version som finns på soundtracket.

Lyssna:
Meshell NdegeOcello feat. Terence Blanchard "Compared To What" (ZShare)

Vilket för mig över till hotell SAS Radisson på Vasagatan i Stockholm. Det var i slutet av juli den varma sommaren 2001. När Terence Blanchard kom nedför trappen och hälsade med artig pondus höll mina ben på att vika sig. Han skulle spela på jazzfestivalen senare på eftermiddagen och jag skulle intervjua honom för La Musik innan. Jag förstår egentligen inte varför jag var så nervös på den tiden (vilket jag i självupptagen ordning ventilerade här) – det gick ju i slutändan ofta ganska bra. Jag fick närmare två timmar med honom och resultatet kan ni läsa nedan.


Terence Blanchard

Jag skippar harangerna. Jag hade tänkt börja den här artikeln med någonting sentimentalt och högtravande om jazzens kraft. Jag hade tänkt beskriva trumpetaren Terence Blanchard och hans fenomenala band i ord som pyser av hänförelse och beundran, särskilt efter den explosiva konsert de gav på jazzfestivalen i Stockholm i somras. Men jag låter bli. Istället får ni lära känna Terence genom hans egna ord. Musiken får också tala för sig själv. Fast var på er vakt, den jazz som kommer från Terence Blanchard är en uppvisning i dynamik - ömsom aggressiv, ömsom amorös. Precis som all bra musik har den sitt eget känsloliv.

Först bara några inledande ord: Terence Blanchard steg upp på jazzscenen i början av 80-talet som ung medlem i åldrade vibrafonisten Lionel Hamptons band. Han hade vuxit upp och fostrats på New Orleans klassiska jazzscen, precis som generationskamraterna Wynton (trumpet) och Branford Marsalis (saxofon). Tillsammans med dessa två blev han snabbt stämplad som ”nyklassicist” eftersom han ägnade sig åt att lira klassisk akustisk jazz mitt i den elektriska fusionjazzens tidevarv och virtuost härmade Miles Davis och Freddie Hubbards etablerade skalor.

1982 efterträdde han Wynton Marsalis i Art Blakey’s Jazz Messengers och bildade kort därefter en egen kvintett tillsammans med saxofonisten Donald Harrison som han mötte i Blakeys band. De släppte flera habila plattor i nyklassicismens tecken, den mest anmärkningsvärda (och överflödiga) är kanske Eric Dolphy & Booker Little Remebered från 1986 som troget bygger på Eric Dolphys och Booker Littles klassiker Live at the Five Spot från 1961.

1989 spelade en annan ung konstnär in sin sjunde långfilm, en klockren jazzkrönika vid namn Mo’ Better Blues. Hans namn var Spike Lee och han lät sin pappa Bill Lee spela in musiken med de unga lejonen Branford Marsalis och Terence Blanchard i bandet. Terence bidrog dessutom med en komposition till filmen och fick det viktiga uppdraget att visa huvudrollsinnehavaren Denzel Washington hur man poserar med en trumpet. Därmed inleddes ett långvarigt samarbete mellan Spike Lee och Terence Blanchard.

Terence skrev den funkiga scenmusiken till Jungle Fever (1991) och skapade stora, episka kompositioner till Malcolm X (1992). Sedan har det bara fortsatt. Nu senast kunde man höra honom blåsa i Spike Lees toppenfilm Bamboozled (2000) som - illa nog - ännu inte har visats i Sverige.



Senaste tillskottet i Terence Blanchards produktion heter Let’s get lost – the songs of Jimmy McHugh. En mäktig standardskiva med jazzvokalissorna Cassandra Wilson, Dianne Reeves och Diana Krall på gästlistan. Det finns mycket att säga om den. Jag tycker vi börjar där.

På din senaste skiva har du bjudit in en hel skock jazzvokalissor och för åtta år sedan släppte du The Billie Holiday Songbook. Det låter som att sångrösten är en viktig inspirationskälla för dig...

– Absolut! På sätt och vis tycker jag att sångrösten är det ultimata instrumentet. Jag har alltid beundrat stora sångerskor, som Sarah Vaughan, Billie Holiday, Abbey Lincoln och Shirley Horn. Och det är nog anledningen till att jag har gjort dessa skivor, jag har alltid önskat att jag själv kunde sjunga (skratt).

Kopplingen mellan röst och blåsinstrument är onekligen intressant, har det alltid varit särskilda sångare du inspirerats av?

– Ja och nej, jag tror inte att det handlar om en specifik stil hos någon särskild sångare. Jag uppskattar och influeras av många olika uttryck. På Let´s get lost har jag ju med fyra olika sångerskor med väldigt personliga stilar. Fyra individer med olika känslor - det är vad som inspirerar mig och inget annat. Det får en att se på musik på ett helt nytt sätt när man spelar med Cassandra Wilson och sedan bakom Diana Krall.

Så när du började spela inspirerades du lika mycket av sångare som av blåsare...

– Nej, när jag började spela lyssnade jag främst på Miles Davis och Clifford Brown. Det var först senare som jag verkligen började lyssna på jazzsångare, fram tills dess var jag helt förtrollad av vad de där killarna gjorde med sina trumpeter. Men jag växte i och för sig upp med en pappa som älskade opera så jag hörde alltid vokal musik hemma.

Det brukar ju faktiskt sägas att jazzsången har bytt sida; för 50 år sedan inspirerades sångarna av blåsarna och försökte efterapa deras stilar, men i dag har vi snarare det motsatta förhållandet.

– Jag har också tänkt på det. Till exempel, när du lyssnar på en Ella Fitzgerald-skiva kan du definitivt höra att hon hängde runt med och lyssnade på blåsare. Men jag tror att det egentligen bara vittnar om en kreativ musikalisk miljö, för det handlar ju om att ösa ur alla tänkbara influenser runt omkring sig och försöka hitta sin egen stil.


För fem år sedan spelade du in ett fantastiskt album, The Heart Speaks, tillsammans med brasilianske singer/songwritern Ivan Lins. Hur ser din koppling till brasiliansk musik ut?

– Jag har alltid haft en passion för brasiliansk musik och jag älskade Ivan Lins musik långt innan jag träffade honom. Vi har en gemensam vän, Miles Goodman, som presenterade oss för varandra och efter att ha umgåtts med Ivan blev jag ännu mer passionerad. Vi pratade om Antonio Carlos Jobim och Caetano Veloso och jag fick upp ögonen för hur omfattande den brasilianska musiken verkligen är.

Vad är den största skillnaden mellan att spela brasiliansk musik och jazz? Finns det någon?

– I mitt huvud finns inga stora skillnader däremellan. Art Blakey sa en gång till mig att ”brasiliansk musik är som att spela jazz på andra sidan pulsen”. I jazz spelar vi 1-2-3-4, ta-tata, ta-tata. I Brasilien spelar de i stället 1-2-3-4, ta\ta\ta, ta\ta\ta. Förstår du? Till exempel har vi en låt på The Heart Speaks som heter ”Menino” där trumslagaren Troy Davis spelar en klassisk New Orleans-street beat och när slagverkaren Paulinho Da Costa hörde Troys spel tyckte han att det lät precis som en samba och han började spela det han i sin tur hörde ovanpå. Och det fungerade.

Det låter som att de brasilianska influenserna ändå utvecklade ditt trumpetspel...

– Ja, definitivt. Och särskilt genom att spela med Ivan som sjunger på ett speciellt sätt. Han tar ofta en ton och ändrar klangen samtidigt som han sjunger den, vilket får mig att tänka på vad jag kan göra i stället, för så kan man inte göra med trumpeten.

Jag tycker att en av dina bästa skivor är Jazz in Film från 1998 som rymmer några av filmhistoriens mest betydelsefulla jazzkompositioner. På vilket sätt har dessa kompositioner varit viktiga i att utveckla såväl jazzen som filmmusiken?

– Hmmm, jag tror att det främst handlar om musik som har varit banbrytande i fråga om filmusikens utveckling. Flera stycken står ju för själva övergången till modern filmmusik.

Hur då?

– Tänk på Linje lusta. Den musiken öppnade ögonen på Hollywood och fick dem att förstå hur viktig jazzen kunde vara i film. Sedan har vi Duke Ellingtons musik till Anatomy of a Murder som etablerade ett helt nytt, mer progressivt och modernt sound jämfört med Linje lusta - som i och för sig var jazz men som spelades av en traditionell storbandsorkester. Duke använde i stället sitt eget band. Och på det sättet de spelade... Musiken till Chinatown var också viktig eftersom den förde in jazzens romantiska ådra i filmmusiken.

Ligger betydelsen också i hur dessa kompositioner stod för en del av berättandet?

- Absolut, och de speglar ju den tid som de skapades i. Musiken slog an den ton som fanns i den amerikanska kulturen vid dessa olika tidpunkter och den var därför både aktuell, nyskapande och mycket viktig. En annan anledning till att jag spelade in Jazz in Film är att man i dag i Hollywood inte tror att jazz fungerar som filmmusik. Skojar de? The Pawnbroker, The Subterraneans...

Taxi Driver?

– Precis. Det är ju musik som visar på motsatsen och den ville vi ha med på skivan.



Är du bekant med den musik som Miles Davis spelade in till Louis Malles Hiss till galgen? Den banade ju väg för improviserad musik i film...

– Och Ornette Coleman gjorde samma sak! Det finns flera exempel. Men på Jazz in Film var vi främst intresserade av kompositionerna. Jag tror att det skulle ha varit väldigt svårt att göra en skiva med den andra musiken.

Någonstans känns det som att just jazzen, och kanske all instrumentalmusik, alltid varit väldigt filmisk. Den talar till vår fantasi, målar bilder och spelar upp scener i huvudet på många av oss...

- Jag tror att all stor konst har den förmågan. Jag tror att alla konstnärliga strävanden – vare sig det gäller prosa eller musik – handlar om ett slags bildmakeri. Det handlar ju om personliga erfarenheter som man söker förmedla till en publik. Det intressanta med filmmusik är att det inte nödvändigtvis är kompositörens känslor som står i centrum, utan det handlar om att förmedla och förhöja någon annans berättelse. Det är den grundläggande skillnaden. När du lyssnar på John Coltranes musik handlar det om hans liv, men när du hör Miles spela i den där franska filmen så handlar det om berättelsen och hur Miles tillför filmen sin musikaliska förståelse.

För snart tio år sedan spelade du in skivan Malcolm X Jazz Suite som utvecklade den musik du skrev till Spike Lees film, fast i en liten ensemblegrupp. Hur kom det sig?

– Jag hade arbetat med just den musiken under väldigt lång tid. Spike gjorde ju filmen under drygt ett års tid. När vi väl hade spelat in filmmusiken hade både jag och killarna i bandet svårt att släppa greppet om den.

Och hur förändrades musiken när ni spelade den i en mindre grupp?

– I Malcolm X Jazz Suite handlar det verkligen om mitt eget förhållande till Malcolm X. Skivan handlar om mig som konstnär och hur Malcolm X har påverkat mig.

Hur har det varit att arbeta med Spike Lee?

– Det har öppnat mina ögon och fått mig att se på världen på ett nytt sätt. Han har en annan rytm än jag och det betyder att jag måste hålla upp tempot på ett annat konstnärligt område. Han har stor kunskap om både film och musik. Eftersom han inte gör konventionella filmer så vill han heller inte ha konventionell musik, och det har nog fått mig att utveckla en särskild stil som filmkompositör. Det finns regissörer som säger att de vill ha en Terence Blanchard-aktig musik och det är verkligen smickrande (skratt).

Vad gör dig unik som filmkompositör?

– Jag skriver väldigt melodiskt. Och det beror nog på att Spike inte vill ha någon atmosfärisk musik. Han vill ha ett starkt melodiskt innehåll och det kan vara riktigt svårt att åstadkomma. För ibland kan ett starkt melodiskt innehåll föra uppmärksamheten från själva filmen, från dialogen.



När du själv spelar, improviserar du då utifrån olika scenarier i ditt huvud?

– Jag vet inte. Det beror väl på vad som händer ”där uppe”. Det är som att ha ett förhållande med en kvinna. Allt beror på vad som händer i stunden. Du kanske reagerar på någonting, eller försöker säga någonting. Det är också det intressanta med att spela jazz: det finns inte bara ett sätt att förhålla sig på. Och det håller dig i gång. Det som är frustrerande är att ena dagen känns allting riktigt bra, du snackar med din flickvän på ett visst sätt. Men nästa dag, när du försöker prata om samma saker, svarar hon inte. Förstår du? Du måste vara så medveten om var du och din omgivning befinner er. Det är det svåraste med att spela jazz. Du har en perfekt kväll på scen, sen så får du kämpa i två veckor för att hitta tillbaka till den känslan. Du måste förstå att den kvällen var ett perfekt ögonblick som inte går att återskapa.

– Det handlar om att vara i kontakt med sina känslor. Rent intellektuellt kan du försöka räkna ut hur du ska göra för att säga det du vill säga på scen. Jag gjorde ju si och så, jag försöker igen... Men då lyssnar du inte på dina känslor eftersom dina medmusikers situation är en annan och de reagerar annorlunda. Du försöker få dem att vara samma band som kvällen innan, men det funkar inte. John Coltrane brukade säga att man måste spela ”in tune” och då menade han ju inte i musikalisk mening...

Jazzens själ sägs ju ligga i det ständiga framåtskridandet. Hur håller man sig progressiv?

– Bara genom att vara sig själv. Om du hela tiden försöker vara progressiv kommer det inte att funka. Titta på dina kläder, du klär dig inte som någon från 30-talet. Du är dig själv. Folk tror ofta att du måste göra någonting urflippat för att vara progressiv, någonting som också skapar ett avstånd. Men det handlar verkligen bara om att vara sig själv, om att tänka: Vem är jag? Hur kan jag uttrycka mig själv? Där känner jag att jag befinner mig just nu i mitt liv och jag tror att det är det enda sättet att hålla sig samtida.

Många människor tycker ju att dagens jazz har stagnerat och förlorat sin progressiva kraft, och att den kraften i stället finns hos hip-hoppen och electronisk musik. Vad tror du?

– Det beror ju på att folk söker efter någonting som måste finnas i musiken, i stället för att uppskatta musiken för vad den är i sig själv. De närmar sig inte musiken med öppna öron utan med förväntningar. Tänk efter, ingen hade några krav eller förväntningar på hip-hoppen innan den slog igenom. Och från början var det bara fåtal som gillade musiken. Folk fick ju sälja skivorna från bagageluckorna på sina bilar! Så fort någon börjar tjata om jazzens aktualitet så vet jag vilka åsikter som följer... (skratt). Visst, det är oundvikligt att vi skaffar oss referenspunkter och gör jämförelser. Men vad man gör när man ifrågasätter jazzens aktualitet är att ifrågasätta den kultur man lever i.

Men det handlar väl om att musiken måste finnas i ett progressivt sammanhang, för att den ska kunna utvecklas?

– Javisst, men det finns så många sidor av saken. Många försöker göra jazzen mer tillgänglig för en bredare publik. Men så har det faktiskt inte varit sedan Louis Armstrongs dagar. Han var en verkligt populär underhållare som slog över alla publika gränser. Men i och med bebopen, med Bird och Dizzy, så blev jazzen en angelägenhet för en mindre, konstnärligt inriktad publik. Och så har det fortsatt att vara. Därför är det inte rättvist att jämföra jazzen med olika typer av popmusik och kräva att jazzen ska ha samma typ av attraktionskraft. Man måste vända på steken och fråga sig vad jazzen ”har” och inte vad den ”inte har”. Du kan inte lyssna på jazz och sedan tycka att du inte hör vad som finns i hip-hop. Förstår du? Du missar allt om du inte lyssnar med öppna öron.

Så du tycker inte att jazzen bör och kan betraktas som popmusik?

– Nej, det tycker jag inte. För till och med i hip-hop-världen handlar det mesta om vad som kommer att sälja. Och det är en helt annan inställning än i jazzvärlden. Visst tänker jazzskivbolagen på vad som ska sälja, men musikerna gör det inte. Vi tänker på vad vi vill göra. En skiva handlar alltid om att dokumentera din utveckling som artist.

Men är det inte viktigt att nå en publik utanför jazzvärlden?

– Ja, självklart. Men för att kunna ge dem den allra bästa upplevelsen när de lyssnar på min musik så måste jag vara så bra som jag bara kan. Och därför måste jag vara ärlig. Är det verkligen värt att nå en bredare publik om det gör att musiken vattnas ur? Du måste väga vad som är bäst för jazzen som konstform. Men skivbolagen och artistbokarna vill ju öka publiken, självfallet. Den balansgången har alltid funnits.


På 80-talet kallades du och dina generationskamrater, bröderna Marsalis och Donald Harrison, för “nyklassicister” då ni spelade akustisk jazz i samma stil som på 60-talet. Hur ser du tillbaka på den tiden i dag?

– Det känns ganska festligt när jag tänker tillbaka på de åren. Vi var ju så unga när vi slog igenom, jag var bara nitton år gammal när jag började spela med Art Blakey. Det fanns en stark längtan efter unga musiker, vilket skapade vansinnigt höga förväntningar på oss. Så folk tyckte: ”Ah, en Freddie Hubbard-kopia” eller ”De försöker bara spela som Miles Davis band gjorde.” Det intressanta är att nuförtiden, när någon spelar som Miles Davis, så ses det som någonting positivt! Det är verkligen intressant att se hur jazzvärlden ljuger röven av sig själv: man pratar hela tiden om att vara nyskapande, men det funkar ju inte. Å ena sidan snackas det om att du ska skriva din egen musik och vara dig själv, å andra sidan skulle du kanske inte få några spelningar om du gjorde din egen grej. Tänk på att John Coltrane spelade in My Favorite Things och att Miles Davis gjorde Porgy and Bess. Det har alltid funnits en balansgång mellan innovation och tradition.

Tror du att ni bidrog till att föra tillbaka den akustiska jazzen under 80-talet?

– Javisst. Men eftersom vi inte använde någon elektronik och spelade rak swing så tyckte folk att vi inte gjorde någonting nytt. Fast vi spelade ju bara den musik vi älskade och försökte bara vara oss själva.

Vad betydde det att spela med Art Blakey och Lionel Hampton i början av din karriär?

– När du är yngre ser du alltid upp till dina hjältar. Du tänker: jag klarar inte av att vara som dom. Men vad du lär dig när du spelar med dina idoler är att det är helt okej att vara olika. Du behöver bara vara dig själv.

Men att spela med Art Blakey, handlade det inte om att tas upp i en viss tradition?

– Jo, men traditionen handlar just om att vara sig själv. Visst, vid den tidpunkten hade bandet en väldigt etablerad stil och ett sound som det var svårt att ändra på, mest beroende på Art Blakeys spelstil. Men hans inställning till oss var att vi var tvungna att lämna vårt bidrag till musiken, sätta våra spår i bandet och inte försöka låta som Lee Morgan, Freddie Hubbard eller Wayne Shorter.

Avslutningsvis, hur ser framtiden ut?

– Jag ska spela in ny originalmusik. Jag känner att jag verkligen vill dokumentera det band jag har nu ytterligare. Jag måste dra nytta av den energi som finns.

Topp 5 enligt Terence Blanchard

Max Roach/Clifford "Brown Brown & Roach Inc." (Emarcy 1954)
Miles Davis "ESP" (Columbia 1965)
John Coltrane "Crescent" (Impulse! 1964)
Thelonious Monk "Plays the Music of Duke Ellington" (Riverside 1955)
Ornette Coleman "The Shape of Jazz to Come" (Atlantic 1959)

Fjolårets finaste soluppgång

För tillfället har jag återförenats med min gamla parhäst Niklas, en mycket skicklig kreatör, för ett webbprojekt på en stor reklambyrå i Stockholm. För att inte störa arbetsordningen har jag än så länge inte berättat hur mycket jag gillar Ryuichi Sakamotos samarbete med österrikiske gitarristen och laptopmannen Christian Fennesz. Cendre heter den på alla sätt besjälade skivan. Jag köpte den på plats i Japan.

Niklas, som egentligen inte är någon musiknörd, har nämligen en märkligt stor passion för det gamla japanska syntpopbandet Yellow Magic Orchestra och dess mytomspunna, tillika geniförklarade frontfigur Ryuichi Sakamoto. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfället när Niklas surfade in på Sakamotos blogg och läste högt hur den japanske mästaren ödmjukt beskrev att han hade besökt den döde Antonio Carlos Jobims hus och spelat på hans piano. Resultatet blev plattan Casa. Till min stora förvåning ligger bilderna fortfarande kvar.



Jag tänker på det när jag lyssnar igenom Cendre. Ryuichi Sakamotos pianospel kan vara den vackraste studie i återhållsamhet som spelats in det här decenniet. Jobim knäpper händerna under hakan, lutar sig fram och ler med ögonbrynen. Jag inbillar mig att Sakamoto har kontemplerat över Jobims skenbart enkla melodier likt zenbuddhistiska gåtor. Nästan bara anslaget finns kvar. Ackorden tar god tid på sig. Mest liknar de djupa suckar. Lång indandning. Puttrande laptopknaster. Kvävda gitarrer. Talande tystnad insvept i ambientgardiner från Brian Enos kollektion. Eller kanske John Cages gamla kavaj för att sluta cirkeln Zen.

Jag ska sluta innan jag trasslar in mig i grunda resonemang om japansk sinnlighet och den nästan provocerande enkelheten i stenträdgården utanför Kyoto. Skivan är faktiskt inte inspelad i Japan utan genom två års cykliskt distanskomponerande mellan New York och Wien. Cendre är alltså ingenting för den otålige maximalisten. För alla som hade koll var den fjolårets finaste soluppgång. För mig börjar den nu.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Where Do You Go To (My Lovely) 4.39 Peter Sarstedt "The Darjeeling Limited"
Title Music from Satyajit Ray's film "Jalshagar" 2.25 Ustad Vilayat Khan "The Darjeeling Limited"
This Time Tomorrow 3.26 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Pierce City 9.05 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
What Color Is Love 4.07 Terry Callier "What Color Is Love"
Combinér 3.35 Boomclap Bachelors "Brownswood Bubblers Two"
Watch Out (Taiwah) 5.07 Tawiah "Brownswood Bubblers Two"
Scheme For Thought 7.37 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
I Could Do What I Ought To Do 3.15 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Today Has Been Bright 2.56 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Götgatan 3.55 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
Count My Sheep 1.47 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Lonesome Girl 4.39 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Sound Pieces For Jazz Orchestra 9.40 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Compared To What (Feat. Terence Blanchard) 6.29 Meshell NdegeOcello "Talk To Me OST"
I Know 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Party Life 4.29 Jay-Z "American Gangster"
Can I Change My Mind 2.46 Tyrone Davis "Brunswick Top 40 R&B Singles 1966-1975"
By The Time I Get To Phoenix 3.03 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Remember When 3.06 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Make 1, 2 2.50 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Get Innocuous! (Soulwax Remix) 10.03 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Big Ben's Voice 10.09 Jackie McLean "'Bout Soul"
Cancao de uma Fan 2.11 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Menina Gata Augusta 2.57 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Miragem 2.53 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Toda Colorida 3.17 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Samba Do Sueno 3.57 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Dizzy Moods 5.51 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Hop On Down 6.03 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Waiting Room 3.16 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hired Touch 7.09 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hello To The Season 7.00 Gary McFarland "Point of Departure"
3. Gnossienne Nr. 3 2.46 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Några konversationer, ett formexperiment och en hyllning

Förra året såg jag många bra filmer, flera som faktiskt grep mig djupt, men det var få jag ville skriva om. The Darjeeling Limited var ett undantag, den knivskarpa – och sjukt Oscarnominerade – Michael Clayton ett annat, men någon text blev aldrig av. Av den anledningen kändes det konstigt att sätta ihop en summering av filmåret som ifjol.

Men nu hände det igen, mycket oväntat eftersom filmen hade den missvisande titeln Bröllopsnatten och ett minst lika slentrianmässigt omslag som liksom basunerade ut Romantisk Relationskomedi i hela videobutiken. Känn på den engelska titeln Conversations With Other Women och du förstår tonfallet. Du anar också att det rör sig om en dialogdriven film. Lägg till två lysande skådisar, Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter, som i princip är ensamma på rollistan – båda halvkreddiga, men inte direkt stora – och du förstår att det rör sig om ett kammarspel i independentklassen. Försök se dessa två framför dig – hans grova amerikanska pojkaktighet och sjaviga kostym, hennes svala brittiska smarthet och vemodiga självförakt – och du räknar ut att det rör sig om en alldeles utmärkt rollbesättning.



Så långt allt lovande. Men Conversations With Other Women, snart två år gammal men på video först nu, kom att övervinna mig på fler punkter. Den för mig okända regissören Hans Canosa har nämligen föresatt sig att gestalta allting i splitscreen. Bilden delas på mitten i två lika stora rutor. Detta grepp slog igenom stort i Doris Day/Rock Hudson-komedin Pillow Talk och utvecklades till allt fler rutor och betydligt häftigare stilgrepp i Peter Yates Bullitt från 1968. Över trettio år senare försökte Dogmafilmarna köra fyra berättelser parallellt i en hopplös splitscreen om en nyårsafton i Köpenhamn, vilket förfinades av Mike Figgis i den både missförstådda och misslyckade Timecode från 1999.

En varningsklocka ringer. Först tycker jag att Hans Canosa komplicerar saker och ting. Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter träffas på ett bröllop. Han går fram till henne. Vad man tror börjar som ett raggningsförsök utvecklar sig genom en fantastisk verbal pardans till en historia där de visar sig ha varit gifta och blott känner varandra alltför väl. Och här visar sig splitscreen vara ett utmärkt verktyg för att förstärka berättelsen. Inte bara genom att regelrätta minnesbilder klipps in vid sidan av dialogen, utan också genom att närbilder på respektive person kan visas i bild samtidigt. Hans Canosa, som också har klippt filmen, skapar snabbt ett utmärkt filmflöde där snabba klipp på blickar och kroppsrörerelser direkt kommenterar vad som sägs i andra rutan.

Åh, vad jag älkskar filmregissörer som sätter upp stränga formella regler! Det är i princip livsfarligt men blir nästan alltid strålande i rätt händer. Spontant tänker man på Roy Anderssons statiska helbilder och långa tagningar. Men personligen tänker jag på Abbas Kiarostamis Smak av körsbär från 1997 som använder en fyrkantig bilruta som centralt bildelement. Och givetvis, ännu mer drivet, Simon Stahos Dag och natt som bara utnyttjar två kamerainställningar in genom framrutan på Mikael Persbrandts stadsjeep. Även Julian Schnabels Fjärilen i glaskupan, som gick upp på bio förra veckan, använder sig av samma formella reducering när han berättar med subjektiv kamera genom den förlamade Jean-Dominique Baubys öga – vilket i sig är helt och hållet motiverat av historien. Det finns många fler exempel, de flesta dessvärre misslyckade.




Tillbaka till Conversations With Other Women. Styrkan är att de formella greppen förankras djup inne i berättelsen och gör precis vad de ska göra, det vill säga tillföra en unik filmisk dimension till kammarspelet. Men bäst av allt är att det är så lekfullt och lustfyllt utfört. Vilket man också kan säga om filmens genomgående hyllning till ett av filmhistoriens mest gåtfulla mästerverk: Alain Resnais Ifjol i Marienbad från 1961. Ramberättelsen är densamma. En man och en kvinna träffas på ett elegant kurhotell. Han menar att de hade en affär för ett år sedan. I Marienbad. Hon minns ingenting. Eller säger att hon inte minns. Eller så ljuger han. Eller så är det hans fantasi vi ser. Eller kanske hennes.

Ifjol i Marienbad skrevs av Alain Robbe-Grillet som vid den här tiden var en nyckelperson inom den franska "nya" romanen med dess intellektuella och kyligt objektiva skildringar av mänskliga relationer. Och någonstans på den vägen har filmen kommit att betraktas som ett försök att upplösa ett filmiskt presens, alltså ett stabilt "nu" där berättelsen utspelar sig. Till slut vet man inte vad som är sanning, lögn, minne, dröm, fantasi, önskan, nutid, dåtid eller framtid. Vilket är både fascinerande och irriterande. Conversations With Other Women använder sig av samma upplägg men låter oss relativt snabbt förstå vad som är vad, vilket behövs för att vi på traditionellt sätt ska komma närmare karaktärerna. Hos Alain Resnais och Alain Robbe-Grillet förblir de mest tomma komponenter i ett komplicerat filmiskt spel. Det sägs dock att någon teoretiker publicerade ett diagram i Cahiers du Cinema som benade ut relationen mellan berättelsens olika plan.

Men det som är mest överväldigande med Ifjol i Marienbad, nu när jag blev tvungen att se om den, är hur osannolikt vacker den är. Krispigt svartvit. Fylld av eleganta rokokoslott. Fylld av svinryggar och smokings. Fylld av ödsliga kameraåkningar och fylld av magnifika konturer, vilket i sig givetvis är en kommentar till berättelsens tematik. Blur snodde allting till sin video till To The End. Och det var den visuella gestaltningen som slog mig sönder och samman när jag som ung filmvetare såg Ifjol i Marienbad för första gången. Kombinationen av intellektuell komplexitet (läs obegriplighet) och filmisk skönhet satte griller i huvudet på mig. Hade det inte varit för det kristallklara fotot och berättelsens ödsliga romantik, båda högst emotionella, hade jag enkelt kunna avfärda den som skit. Nu tog den mig som gisslan. Jag var tvungen att köpa den som dyr import-vhs och se den flera gånger på raken. Precis som med Fellinis 8 1/2.

Jag förmodar att det var samma sak för Hans Canosa, även om han har översatt den ödsliga romantiken till en högst samtida pragmatism – om än minst lika ödestyngd – på ett modernt New York-hotell i murriga bruntoner.

Bildbevis

Ludvig Berghe Trio på Teaterstudio Lederman igår kväll. Äntligen fick jag höra Nina Ramsby hoppa in och sjunga sin svenska text till "Just Her Weekend Fling"...



Och Ludvig Berghe i Japan...



Här är vad jag lyssnar på annars:

PS, Tjörn 3.34 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
At Dawn, Still Afloat 2.01 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Transitions 12.04 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Let’s Get No One 2.04 Erik de Vahl "Oh! My spine"
And I Still Blush 2.36 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Refridgerator 4.15 Action Biker "FYN 60"
Small Sounds 4.30 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Scheme For Thought (Daisuke Tanabe Remix) 5.46 Elan Mehler "Brownswood Bubblers Two"
Christmas Song 5.21 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Watch Them Come !!! (Original Version) 6.00 Men From The Nile feat. Peven Everett "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
King's Cross (Hot Chip Remix) 6.46 Tracey Thorn "King's Cross"
Lotta Love 3.07 Nicolette "Lotta Love"
This is what i look like naked 3.13 Last Days Of Disco "Last Dance LP"
Elegy For A Duck 6.23 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Hello Brooklyn 2.0 (Feat Lil W 3.56 Jay-Z "American Gangster"
Sweet 3.26 Jay-Z "American Gangster"
Walking 4.26 Cornish Waters "Brownswood Bubblers Two"
Dear Nick, Dear John 4.57 Jackie McLean "'Bout Soul"
That's Us/Wild Combination 6.58 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Another Sweet Summer's Night On Hammer Hill 3.23 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
F-Word 4.37 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
I Love To Say Her Name 5.18 Gary McFarland "Point of Departure"
Can't Seem To Get You Out Of My Mind 3.19 Four Tops "Yesterday's Dreams"
I'm In A Different World 2.57 Four Tops "Yesterday's Dreams"
We've Got A Strong Love (On Our Side) 3.05 Four Tops "Yesterday's Dreams"
Turn The Radio Off (Studio Remix) 10.26 Love Is All "Love Is All Mixed Up"
The Wrong Hands 4.21 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
La Podrida 4.48 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Jovem Samba 1.49 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Rosa Mais que Nada 2.31 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Tristeza Vai Embora 2.51 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Mi Montuno 5.32 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Us V Them (Any Color U Like Remix By Windsurf) 10.54 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Raindrops, Raindrops 4.38 Steve Kuhn "Live In New York"
Miss You 4.03 Trentemøller "The Last Resort"
2. Gymnopedie 2.55 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Protokoll

För ordningens skull – och för min egen nördighets skull – är det bäst att jag redovisar vilka skivor jag köpte i Japan. Allting rekommenderas. Det blev bland annat mycket utomordentlig japansk jazz som jag får berätta mer om framöver. Det mesta går också att hitta online. Låt mig särskilt rekommendera HMV, Mundo eller Jet Set som alla har onlineförsäljning. "Hal´s" i Shinjuku, som hade beskrivits för mig som världens bästa skivaffär och på sedvanligt vis låg i vad som mest liknade en vanlig lägenhet, var dock en besvikelse. Intressant nog hade ägaren just dammsugit Vasastan på gammal svensk jazz och frågade vad jag gjorde där med en svindyr Staffan Abeleen-platta i handen.

Annars var Disc Union fantastiskt, särskilt som de fick mig att upptäcka den underbara sångerskan Rita Reys och passade på att servera mig Joe Hendersons utmärkta Japanplatta från 1973. Det lilla vattenhålet "Hard Bop", som vi hittade av en slump när taxin körde vilse i Kyoto, har jag inte ens lyckats lokalisera online. Den lille fabrorn som drev stället kunde inte ett ord engelska, kanske hade han inte ens internet, men hans ögon lät förstå att han var en stor auktoritet på 50-talsjazz.

CD:

Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "The Revolution Will Not Be Computerized" (East Works)
Rita Reys with Pim Jacobs Trio and Kenny Clarke "Jazz Pictures" (Philips 1962)
Pharoah Sanders "Wisdom Through Music" (Impulse 1973)
Stanley Cowell ”Regeneration” (Strata East 1976)
”Routine Jazz Presents: Nouvelle Vague - A Compilation Of Club Jazz Bands From Japan” (Routine Jazz)
Fennesz/Sakamoto "Cendre" (Avex)
Kazumasa Hashimoto "Gillia"(Midi Creative)
Kazumasa Hashimoto "Euphriam"(Midi Creative)
”Routine Jazz Volume 11 - Selected by Kei Kobayashi” (Routine Jazz)
Basso-Valdambrini Sextet "Exciting 6" (Easy Beat 1962)
Oliver Nelson "Stolen Moments" (East Wind 1975)
Eric Dolphy "Stockholm Sessions 1961" (Enja 1976)
Kenny Dorham "Jazz Contemporary" (Time 1960)
"Free Soul Lovers" (Suburbia Factory)
"Jazz Conversation 01 - Mixed by Atsushi Sano" (Music Menu Records)
Lydia "Lydia" (RGE 1966/Bomba)
Jazz Quintet 60 "Presenting..." (Fontana Jazz 1963)
”Crepuscule for Cafe Apres-Midi 1” (Victor)
The Impressions "Riding High" (Paramount 1966)
The Impressions "We're A Winner" (Paramount 1968)

Vinyl:

Jack Wilson "Song For My Daughter" (Blue Note 1967)
John Coltrane "Giant Steps" (Atlantic 1960 - Japan)
Max Roach "We Insist - Freedom Now!" (Candid 1960 - Japan)
Joe Henderson "In Japan" (Milestone 1973)
Charles Lloyd "Nirvana" (CBS 1968)
Freddie Hubbard "Here To Stay" (Blue Note 1961 - Japan)
Grant Green "His Majesty King Funk" (Verve 1965)

Jazzens rike - faktiskt

Låt mig direkt slå fast att Japan är jazzens förlovade rike. Kalla mig gärna tendentiös. Påpeka att jag är inte kan vara opartisk. Hävda bestämt att mina öron och ögon följer sin egen subjektiva agenda. Trots det kan man inte bortse från det faktum att man hör jazz nästan överallt i Japan. I säkert nio av tio butiker jag besökte spelade man jazz. Och på hotellet, i restauranger, på caféer, ibland till och med ute på gatan. Jag skojar inte. Det var heller inte fjärilslik kulissjazz, utan ett pärlband av improvisationer ur de klassiska katalogerna från Presige, Blue Note och Impulse.

De fanns liksom överallt – saxofoner, trumpeter och smattrande cymbaler – som en helt naturlig del av Tokyos urbana landskap. De fanns där som en omisskänlig del av stadens distinkta och intensiva puls. Som om, eller tänk om, de vita plattorna i det klassiska sexfiliga övergånsstället i Shibuya verkligen hade någonting med Thelonious Monks tangenter att göra.

En hemlig jazzkonspiration bakom världens häftigaste land.
En subliminal rytm skapad i det fördolda.
Som en dröm.



Jag blev faktiskt förvånad. För till och med i Japan måste jazzen betraktas som en ganska smal genre. Eller kanske är det så enkelt att jazzen betraktas som en smakfull ingrediens i kommersiella miljöer. Kanske, ingen verkade protestera i alla fall. Fast det förklarar ändå inte denna märkliga failblesse. Tänk på hur den japanska skivmarknaden formligen spottar ur sig den ena minutiöst förpackade jazzskivan efter den andra – den gigantiska japanska skivmarknad som sedan länge förstått betydelsen av genomarbetad design. Den snobbiga entusiasm och kollektiva detaljkänsla jag mötte i japanska skivbutiker liknar ingenting jag mött tidigare.

Jazzen verkar helt enkelt vara en naturlig del av Japans moderna kulturella DNA. En inte helt okvalificerad teori är att jazzen, precis som i Europa, blev modernitetens – och till viss del frihetens – signaturmelodi efter andra världskrigets förödelser. Men inte ens det räcker som förklaring. Japaner verkar generellt vara besatta av musik (och mode) på ett sätt som får en att spekulera om vilken kulturell mentalitet och disciplinering som får dem att vara så kollektivt dedikerade. I Japan verkar det vara en hederssak att söka kunskap och dra saker till sin spets. Kalenderbitandet är intimt förknippat med denna stränga stolthet och flitiga noggrannhet som genomsyrar japansk kultur. Men jag fick inga säkra svar. Hade jag frågat de japanska jazzbröderna hade de förmodligen inte förstått ett ord.



Förvåningen fick mig att rysa av välbehag. Alla mina drömmer om Japan besannades. Som när vi valde bland de 150 glassarna på Karafuneya Coffee i Kyoto ackompanjerade av Joe Hendersons nerviga saxofon. Eller när jag steg in i ursnygga Apple Store i Ginza och såg ett femtiotal japaner febrilt fingra på de senaste prylarna till tonerna av en raspig liveinspelning av Miles Davis "So What" – på högsta volym. I det ögonblicket kände jag den djupaste gemenskap. Lägg märke till att det inte var den klassiska skivinspelningen utan en med all säkerhet noga utvald livetagning. Ingen höjde ett ögonbryn. Fingrarna knäppte exakt under de pressade skjortärmarna när den knastriga trumpeten slingrade sig kring de vita äpplena och speglade sig i de blanka skärmarna. Alltihopa sköljde över mig innan jag ens hann projicera ett ytsnitt av min egen personlighet.

Varenda millimeter av Tokyo svängde. Varje dag var en uppvisning av god smak.

Lite från Nippon

Nu är jag hemma igen. Vet inte hur jag ska kunna förklara hur fascinerande, maximerat, detaljerat, snyggt, översköljande, artigt, engagerat, jazzigt, kulinariskt, själsfrändelikt och totalt annorlunda Japan var. Jag ska i alla fall inte tråka ut er med någon fyrverkeriartad utläggning här och nu. Jag försöker med några bilder istället.