Bob Dylan?

Jag är verkligen imponerad. Jag såg just Todd Haynes I'm Not There och kunde känna hur han har slitit med varenda sekund av den filmen. Allting är genomsyrat av en nästan mystisk perfektion. Kanske delvis för att inte bli slaktad av Dylanologerna. Fast det spelar ingen roll, han lär ändå bli älskad av cineasterna.

Jag har ingen fungerande relation till Bob Dylan. I min förenklade värld har han alltid förknippats med ett sentimentalt gubbvälde inom rockjournalistiken. Jag vet att jag har fel. Särskilt efter att ha läst några av Hynek Pallas passionerade texter i ämnet. Och det är jagupplösaren Dylan, den transcendentala konstnären, som Todd Haynes har som utgångspunkt. Det är sjukt imponerande hur han slår sönder Dylans biografi och sprider skärvorna över sex olika karaktärer, spelade av Cate Blanchett, Heath Ledger (RIP), Richard Gere och några till, som på olika sätt får spegla Dylans öde. Det är alltså fel att säga att de spelar Bob Dylan. Det är snarare berättelser, som det brukar heta, inspirerade av Dylans liv och idéer. Även om Dylanologerna säkert även kan föra protokoll över de biografiska referenserna.

Todd Haynes har inte gjort det enkelt för sig, den postmoderna mosaiken till film lär ha tagit nästan tio år att göra. Men det är svårt att tro att han hade kunnat ta sig an ett så mytomspunnet populärkulturellt stoff på ett annat sätt. Förlåt, ett mer allmängiltigt sätt. I'm Not There är nämligen inte en musikfilm.