Förra året såg jag många bra filmer, flera som faktiskt grep mig djupt, men det var få jag ville skriva om. The Darjeeling Limited var ett undantag, den knivskarpa – och sjukt Oscarnominerade – Michael Clayton ett annat, men någon text blev aldrig av. Av den anledningen kändes det konstigt att sätta ihop en summering av filmåret som ifjol.
Men nu hände det igen, mycket oväntat eftersom filmen hade den missvisande titeln Bröllopsnatten och ett minst lika slentrianmässigt omslag som liksom basunerade ut Romantisk Relationskomedi i hela videobutiken. Känn på den engelska titeln Conversations With Other Women och du förstår tonfallet. Du anar också att det rör sig om en dialogdriven film. Lägg till två lysande skådisar, Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter, som i princip är ensamma på rollistan – båda halvkreddiga, men inte direkt stora – och du förstår att det rör sig om ett kammarspel i independentklassen. Försök se dessa två framför dig – hans grova amerikanska pojkaktighet och sjaviga kostym, hennes svala brittiska smarthet och vemodiga självförakt – och du räknar ut att det rör sig om en alldeles utmärkt rollbesättning. 
Så långt allt lovande. Men Conversations With Other Women, snart två år gammal men på video först nu, kom att övervinna mig på fler punkter. Den för mig okända regissören Hans Canosa har nämligen föresatt sig att gestalta allting i splitscreen. Bilden delas på mitten i två lika stora rutor. Detta grepp slog igenom stort i Doris Day/Rock Hudson-komedin Pillow Talk och utvecklades till allt fler rutor och betydligt häftigare stilgrepp i Peter Yates Bullitt från 1968. Över trettio år senare försökte Dogmafilmarna köra fyra berättelser parallellt i en hopplös splitscreen om en nyårsafton i Köpenhamn, vilket förfinades av Mike Figgis i den både missförstådda och misslyckade Timecode från 1999.
En varningsklocka ringer. Först tycker jag att Hans Canosa komplicerar saker och ting. Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter träffas på ett bröllop. Han går fram till henne. Vad man tror börjar som ett raggningsförsök utvecklar sig genom en fantastisk verbal pardans till en historia där de visar sig ha varit gifta och blott känner varandra alltför väl. Och här visar sig splitscreen vara ett utmärkt verktyg för att förstärka berättelsen. Inte bara genom att regelrätta minnesbilder klipps in vid sidan av dialogen, utan också genom att närbilder på respektive person kan visas i bild samtidigt. Hans Canosa, som också har klippt filmen, skapar snabbt ett utmärkt filmflöde där snabba klipp på blickar och kroppsrörerelser direkt kommenterar vad som sägs i andra rutan.
Åh, vad jag älkskar filmregissörer som sätter upp stränga formella regler! Det är i princip livsfarligt men blir nästan alltid strålande i rätt händer. Spontant tänker man på Roy Anderssons statiska helbilder och långa tagningar. Men personligen tänker jag på Abbas Kiarostamis Smak av körsbär från 1997 som använder en fyrkantig bilruta som centralt bildelement. Och givetvis, ännu mer drivet, Simon Stahos Dag och natt som bara utnyttjar två kamerainställningar in genom framrutan på Mikael Persbrandts stadsjeep. Även Julian Schnabels Fjärilen i glaskupan, som gick upp på bio förra veckan, använder sig av samma formella reducering när han berättar med subjektiv kamera genom den förlamade Jean-Dominique Baubys öga – vilket i sig är helt och hållet motiverat av historien. Det finns många fler exempel, de flesta dessvärre misslyckade. 
Tillbaka till Conversations With Other Women. Styrkan är att de formella greppen förankras djup inne i berättelsen och gör precis vad de ska göra, det vill säga tillföra en unik filmisk dimension till kammarspelet. Men bäst av allt är att det är så lekfullt och lustfyllt utfört. Vilket man också kan säga om filmens genomgående hyllning till ett av filmhistoriens mest gåtfulla mästerverk: Alain Resnais Ifjol i Marienbad från 1961. Ramberättelsen är densamma. En man och en kvinna träffas på ett elegant kurhotell. Han menar att de hade en affär för ett år sedan. I Marienbad. Hon minns ingenting. Eller säger att hon inte minns. Eller så ljuger han. Eller så är det hans fantasi vi ser. Eller kanske hennes.
Ifjol i Marienbad skrevs av Alain Robbe-Grillet som vid den här tiden var en nyckelperson inom den franska "nya" romanen med dess intellektuella och kyligt objektiva skildringar av mänskliga relationer. Och någonstans på den vägen har filmen kommit att betraktas som ett försök att upplösa ett filmiskt presens, alltså ett stabilt "nu" där berättelsen utspelar sig. Till slut vet man inte vad som är sanning, lögn, minne, dröm, fantasi, önskan, nutid, dåtid eller framtid. Vilket är både fascinerande och irriterande. Conversations With Other Women använder sig av samma upplägg men låter oss relativt snabbt förstå vad som är vad, vilket behövs för att vi på traditionellt sätt ska komma närmare karaktärerna. Hos Alain Resnais och Alain Robbe-Grillet förblir de mest tomma komponenter i ett komplicerat filmiskt spel. Det sägs dock att någon teoretiker publicerade ett diagram i Cahiers du Cinema som benade ut relationen mellan berättelsens olika plan.
Men det som är mest överväldigande med Ifjol i Marienbad, nu när jag blev tvungen att se om den, är hur osannolikt vacker den är. Krispigt svartvit. Fylld av eleganta rokokoslott. Fylld av svinryggar och smokings. Fylld av ödsliga kameraåkningar och fylld av magnifika konturer, vilket i sig givetvis är en kommentar till berättelsens tematik. Blur snodde allting till sin video till To The End. Och det var den visuella gestaltningen som slog mig sönder och samman när jag som ung filmvetare såg Ifjol i Marienbad för första gången. Kombinationen av intellektuell komplexitet (läs obegriplighet) och filmisk skönhet satte griller i huvudet på mig. Hade det inte varit för det kristallklara fotot och berättelsens ödsliga romantik, båda högst emotionella, hade jag enkelt kunna avfärda den som skit. Nu tog den mig som gisslan. Jag var tvungen att köpa den som dyr import-vhs och se den flera gånger på raken. Precis som med Fellinis 8 1/2.
Jag förmodar att det var samma sak för Hans Canosa, även om han har översatt den ödsliga romantiken till en högst samtida pragmatism – om än minst lika ödestyngd – på ett modernt New York-hotell i murriga bruntoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar