Nekrolog

På Rörstrandsgatan 25 ligger en guldgruva. Den heter Andra böcker och skivor och är bland de bästa i Sverige på jazz. Den drivs av en entusiast vid namn Harald Hult, en gammal frijazzkonnässör och expert på den mesta som har med jazzvinyl att göra, med enda biverkan att skivorna är prismärkta efter internationell standard. Jag tror han har många japaner i kundkretsen.

Så länge jag har bott i Stockholm har jag besökt Andra böcker och skivor med jämna mellanrum. Nu bor jag dessutom alldeles i närheten och beundrar ofta de massiva skivhyllorna genom skyltfönstret. Jag älskar den fräna antikvariska atmosfären inne i butiken, dammigt och unket på bästa vis lägger den sig som en fin duk över näsborrarna, med en komplex och säregen doft från de tusentals vinylpressningarna, decennier av konvolutlim och andra rester från otaliga skivsamlingar, detta i kombination med den gultorra cellulosan som skyddas av bokpärmarna i hyllorna. Samt inte att förglömma Haralds exklusiva tobak som binder ett elegant rökparaply över de trånga gångarna. Inne på Andra böcker och skivor står tiden still för att kunna bevara jazzhistoriens allra största ögonblick. Namnet ger tydliga anvisningar. Varje centimeter är fylld av progressiv historia.



Det här är en annan värld. Långt ifrån MP3:or och print-on-demand. Det är till och med så att Harald ibland undviker att befatta sig med CD-skivor. Hans sura vinylnäsa och torra LP-fingar tvekar alltid inför att befatta sig med en jewel case. Ja, han är faktiskt ofta ganska sur. Trots att han hade kunnat vara min mentor, min förlorade fadersfirgur, har vi aldrig kommit varandra särskilt nära. Kanske beror det på att jag sällan ger honom pengar i fickan utan oftast byter in någonting. Vid vissa tillfällen har jag också lyckats köpa bra plattor oväntat billigt på grund av felmärkningar, varpå jag känt hans missnöjda blick bränna i nacken på väg ut. Vid andra tillfällen har han tinat upp, som när han berättade att han fotograferade Art Blakey & The Jazz Messengers på Konserthuset 1959. Eller när han gav mig ett recensionsexemplar från Blue Tower Records, hans egen etikett för obskyr frijazz. Gud som jag skulle vilja veta allt om hans upplevelser på Gyllene Cirkeln på 60-talet.

Förra helgen var jag i sedvanlig ordning inne och lyckades byta till mig Art Farmers fenomenala From Vienna With Art från 1970 (släppt på MPS som jag skrev om här) och Stanley Cowells klassiska soloplatta Musa Ancestral Streams från 1974 (släppt på Strata East som jag skrev om här). Då berättade Harald plötsligt att han ska flytta. Inte särskilt långt visserligen, till Röda bergen en bit längre upp i Vasastan. Men ändå. Paus. Chock. Obegripligt. De värsta tankarna rusade genom huvudet. En girig hyresvärd driver ut honom, den siste genuine småföretagaren på Rörstrandsgatan, för att få in ett lukrativt Wayne's Coffee eller någon annan vulgär kedja. Den siste radikalen, som genom sin blotta existens är en protest mot samtidens strömlinjeformade kommersialism, får till sist ge vika. Jag nämnde förstås ingenting för Harald, men inombords drabbades jag av svårbegriplig sorg. Nästan dåligt samvete.

Uppenbarligen projicerade jag en hel del andra känslor på den lilla skivbutiken. Till exempel att jag gör alldeles för lite för att ändra min livsstil i dessa tider av global miljöoro, när vi alla vet att vi blir den första generation som kommer att få det sämre än våra föräldrar. I det sammanhanget rörde strömlinjeformningen (nåja, Carin Wester har ju just öppnat butik här) av mina kvarter upp oväntat stora känslor. Inte bara den egoistiska förebådelsen om saknaden av Haralds vinylhyllor runt hörnet.



Från Art Farmers Wien-platta är steget inte långt till den store Joe Zawinul som dog för snart en månad sedan, den 11 september för att vara exakt. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Weather Report men jag älskar den ettrigt vita bluesen i hans pianospel på Cannonball Adderleys 60-talsplattor. Och framför allt hans medverkan till att Miles Davis In A Silent Way låter som den gör (vilket i praktiken var fröet till Weather Report). Som en liten nekrolog lägger jag därför upp ett sorgset vackert spår som aldrig hamnade på In A Silent Way. "Early Minor" skrevs av Zawinul och fanns med på den magnifika boxen som släpptes för fem år sedan. Just nu fungerar den även som en nekrolog över den sista jazzbutikens flytt från Rörstrandsgatan.

Lyssna:
Miles Davis with Joe Zawinul "Early Minor" 1969 (ZShare)