Pass på!

Jag blev så entusiastisk efter att ha skrivit om topplattan On The Spot att jag nu måste publicera en recension – en mycket relevant sådan – som jag skrev om den tionde delen i Caprices samlingsserie Svensk jazzhistoria, den del som dokumenterar den svenska jazzen mellan 1965 och 1969. Precis som Impulse-texten hann den aldrig bli publicerad innan La Musik skrotades.

Frågar du mig är detta tveklöst bland det bästa som över huvud taget har släppts i boxväg inom jazzen. Jag säger det igen: tveklöst. Den knockade mig totalt när den kom i slutet av förra året. Dessutom blir man exalterad bara av den coola titeln "Watch Out!".

Det blir sällan bättre än så här.



Watch Out! Svensk jazzhistoria vol. 10: 1965-1969
Caprice/CDA

Det var INTE bättre förr. Måste säga det högt för mig själv om och om igen när jag lyssnar igenom den här boxen.

Det var inte bättre år 1965. Måste hindra mig själv från att falla till föga och se det som händer just nu som klena ekon av den jazz som skapades i Sverige i slutet av 60-talet, innan jag själv ens var påtänkt. Det är trots allt i din samtid, Tobias, som du hittar den mest relevanta jazzen. Måste se till att du inte tappar greppet inför dessa fyra cd-skivor, just eftersom de dokumenterar vad som var den kanske främsta guldåldern i svensk jazzhistoria: de hyperprogressiva åren mellan 1965 och 1969.

För i denna den tionde volymen i Caprices och SR P2:s jazzhistoriska projekt finns stundtals den bästa jazz jag någonsin hört. Här finns ett antal moderna klassiker från Staffan Abeleen & Lars Färnlöf, Monica Zetterlund, Bernt Egerbladh och Börje Fredriksson – samtliga skurna enligt kompromisslöst jazzmodernistiskt snitt och skräddade med det finaste svenska handlaget. Här finns de svindlande rymderna i Jan Johanssons, Georg Riedels och Bengt-Arne Wallins ambitiösa synteser av svensk folkton och eldig jazzenergi. Här finns även ett unikt litet pianosolo av Lars Gullin som vid det här laget hade flytt ut till den småländska landsbygden.



Här finns djärv friform från ”Frippe” Nordström och livsfarliga kollektiva improvisationer längs turkiska skalor i Bernt Rosengrens sena 60-talskvartett. Här finns den fantastiska kvartetten med Bengt Ernryd och Jan Wallgren som nosar på den indiska ragans cykler i kombination med ett rejäl dos av Miles modala atmosfär – redan 1965! Här finns också Don Cherry som tillsammans med Rosengren tvinnar ihop del för del i maratonstycket Brotherhood Suite, mitt inne i rökelsemolnen, med kostymerna sedan länge i garderoben. Och här finns givetvis George Russell, den modala jazzens gudfader och chefideolog, som bodde i Sverige och ledde Emanons storband vid denna tid.

Nästan alla av de 55 låtar som jazzarkeologerna Jan Bruér och Bengt Nyquist har grävt fram osar av djärv modernism och estetisk precision. Till och med Arne Domnérus (ja, i synnerhet han) låter fantastisk i de olika spåren med Radiojazzgruppen. Här finns ett spår tillsammans med Leif Strands kammarkör från 1969 som liksom reser sig som en stor suggestiv mur runt omkring en. Precis som när Gilbert Holmströms kvintett parade ihop sig med Göteborgs kammarkör i den maffiga modala jazzvalsen Resan till Hellas tre år tidigare. Hippt är bara förnamnet. Detta var hisnande år.

Framför allt var det år som visar på den kreativitet som följde av alla de fantastiska bokningar som fyllde Gyllene Cirkeln på 60-talet. Här spelade ju alla de viktiga amerikanska musikerna, från Ornette Coleman och Albert Ayler till Stanley Turrentine och Eddie Harris. Alltså de som inte kunde fylla Konserthuset som John Coltrane, Miles och Stan Getz.



Lägg till att svensk konstliv lyfte rejält under 60-talet med Moderna Museet under Pontus Hulténs ledning som explosiv samlingspunkt. Det var happenings, installationer och konkret poesi om vartannat med konstnärer som Öyvind Fahlström och Åke Hodell i spetsen. Och det spelades förstås en hel del jazz på Moderna. Särkilt happeningbenägna var Lasse Werner och hans vänner som gärna dekonstruerade jazzen i sina framträdande och på köpet skapade skådisar av både Janne ”Loffe” Karlsson och Gösta Wälivaara. Man får heller inte glömma den vilt politiska 68-andan och all psykedelia och flower-power som självklart påverkade jazzen. Här dyker Hansson & Karlsson och Peps tidiga bluesband upp medan proggen skymtar till i Roland Keijsers kvartett som snart skulle byta namn till Arbete & Fritid.

Den verkliga styrkan i den här volymen ligger emellertid i att Bruér och Nyquist har nosat fram så mycket obskyrt och tidigare outgivet material. Dessutom av så vansinnigt hög klass. Framför allt handlar det om radioinspelningar, ofta specialkomponerade och unika uppsättningar som hittats i arkiven. Att jazzradion spelade en huvudroll i svenskt jazzliv framgår med nästan självbelåten tydlighet i det 90-sidiga häftet. Vad som dock förvånar när man läser texterna är hur utsatt jazzen var under denna tid och hur svårt det var för jazzmusiker att få spelningar. 1967 beskrivs som ett katastrofår, något som absolut inte hörs i musiken.

I den långa essän kan man också läsa om alla de grupperingar, byråkratiska intriger och politiska kontroverser som uppstod kring jazzscenerna, någonting som känns väldigt svenskt. Tyvärr skrivs det inte lika mycket om musiken, stilblandningarna, tidsandan och visionerna i vad som mest liknar en torr årsbok, endast räddad av sitt rika bildmaterial. Det ”dokumentariska” problemet skymtar även i musikurvalet när några spår tradjazz helt plötsligt dyker upp eftersom detta råkade vara en populär (men knappast representativ) genre vid denna tid.



I övrigt går det knappast att överskatta betydelsen av denna box. Den jazz som skapades under 60-talet, framför allt de modala experimenten och frijazzen, är utan tvekan den musik som har påverkat dagens jazz mest av allt. I Sverige och i övriga världen. Här finns med andra ord de viktigaste rötterna för den som vill förstå dagens svenska jazzscen – akustisk såväl som elektronisk. Det var just där jag tvekade först. Jag blev uppriktigt talat överrumplad av musiken i den här boxen, jag som trodde jag hade hyfsad koll på svensk 60-talsjazz. För ett ögonblick kändes dagens svenska jazz rätt ointressant i jämförelse med det som Staffan Abeleen spelade in 1966. Den mesta verkade plötsligt futtigt när man hörde ett spår som Watch Out!, Nils Lindbergs congadrivna tempojazz från 1969.

Tur att du sansade dig, Tobias. Detta är visserligen rötterna. Detta är det stilistiska ursprunget. Detta är och förblir tidlös musik. Men den är inte, vilket är avgörande, samtida. Lyssna på det bästa som kommer från Moserobie, Hoob eller Headspin idag och du hör skillnaden. Energin och pulsen är en helt annan.

Det var inte bättre förr. Men det var fullkomligt fantastiskt.