Ljuva MP3-stress

Loverfingers.org och Bumrocks.com är de senaste tillskotten i min bukett av fantastiska MP3-bloggar. Båda har en odefinierad inriktning mot den ännu mer odefinierade världen av nydisco. Vilket i praktiken betyder en hejdlös blandning av 70-talssoul, classic disco, electronica, fusion, avant-garde och progg. Känns ganska oundgängligt om man vill ha koll på vad som inspirerar mest idag. Missa inte Brenda Russells Way Back When på Lovefingers.

Missa heller inte läsvärda veteranbloggen Fluxblog.org vars osannolika blandning av indie, kompakt-electronica, soul, hip-hop och (ibland) jazz inspirerar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Jag ladddar kanske ned 10% av det som publiceras, med allt har varit överraskande mäktigt. Som det här tjugo år gamla spåret av krautrocklegenden Holger Czukay där han samplar påven Johannes Paulus och sällar sig till en kreativ tradition av katolska skandalmakare – från Luis Buñuel till Madonna. Måste betraktas som en av årets största överraskningar.

Holger Czukay "Blessed Easter" (ZShare)

Hårda ord

Jag håller inte med, men det är härligt att läsa så auktoritär kritik mot geniförklarade filmskapare som i Brian Baxters Bergmantext från The Guardian.

With his death, a reassessment of Bergman's output puts him among such talents as Michelangelo Antonioni, Akiro Kurosawa (obituary, September 7 1998), Satyajit Ray, Billy Wilder (obituary, March 30 2002) and Luchino Visconti. These directors hover fitfully behind the handful of geniuses - Robert Bresson (obituary, December 22 1999), Carl Dreyer, Yasujiro Ozu, Jean Renoir, Roberto Rossellini - where poetry and originality transcend matter and realism. What Bergman and the others lack is the (seeming) simplicity of expression that belies inspiration: an inspiration that makes true what would not otherwise have been apparent. In short, there is an over-emphasis, an over-weaning power of expression, that obscures the counter currents of emotion lying beneath the surface of the work of those five pantheon directors, in such of their masterpieces as Voyage to Italy (Rossellini), Gertrud (Dreyer), or Lancelot du Lac (Bresson) which are beyond criticism.

Läs också Jonathan Rosenbaums upproriskt Bergmankritiska Scenes From An Overrated Career som har skapat sin beskärda del av upprörda känslor.

En dans på rosor

Igår var jag på bröllop på Dansmuseet vilket visade sig vara en oväntat fascinerande lokal. Var annars kan man bevittna en vigsel med Fernand Légers sprakande kreativa kostymer till Ryska Baletten i Paris vid sin sida? Och var annars kan man njuta av gamla gryniga filmer där Rudolf Nurejev fulländar balettkonsten samtidigt som man minglar med brudparet? Ingen av de två har vad jag vet ett uttalat dansintresse, men för mig – med ett uppenbart oförlöst dansintresse – var det fantastiskt.



Och så kom man förstås tillbaka till den älskade tangon under de nattliga diskussionerna efter middagen. Lovade ju att jag skulle dela med mig av någonting från Astor Piazzollas minst sagt monumentala "senare" skivor som jag nämnde här. Hmmm, skrolla ner och lyssna. Här har tangon rört sig långt bort ifrån att vara formatstyrd dansmusik, men ställer samtidigt behovet av att visualisera och kroppsligt gestalta alla intryck på sin spets. Sumblimt.

Måste också nämna Gato Barbieris musik till Bernardo Bertolucchis skitfilm Sista tangon i Paris (1972). Pratar vi tango och jazz kan man inte utesluta den. Säkert alldeles för sentimental och romantisk för puritanerna, men personligen håller jag den som ett av de tio bästa soundtracken i filmhistorien. Inget kan gå fel med ett så här upprivande tema och Oliver Nelsons arrangemang lyckas skapa fler narrativa variationer än filmen ens kommer i närheten av.

Lyssna:
Gato Barbieri "Last Tango In Paris" (ZShare)
Astor Piazzolla "Contrabajismo" från Tango: Zero Hour (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Love Me 'til Sunday 4.29 Nicola Conte "Jet Sounds Revisited"
On Children 5.27 Jack Wilson "Easterly Winds"
Muira (Maelstrom Edit) 5.17 Metro Area "Metro Area"
Things I Don't Mean 3.02 Tweet "It's Me Again"
Could It Be 4.24 Tweet "It's Me Again"
I Need You 4.55 The Impressions "It's Just About Time"
Doug's Prelude 4.47 Clifford Jordan "In The World"
Hope She'll Be Happier 3.50 Bill Withers "Just As I Am"
Let It Be 2.35 Bill Withers "Just As I Am"
I'm Her Daddy 3.17 Bill Withers "Just As I Am"
You 4.32 Tweet "It's Me Again"
Never Gonna Let You Go 4.21 Curtis Lundy "Just Be Yourself"
Moon Taj 8.25 Gil Evans "Into The Hot"
Bad Chemistry 5.20 Donna Regina "Late"
My Second Part 6.02 Enzo Ponzio "My Second Part II"
Hey Senorita 5.36 War "Galaxy"
La Tombola 6.54 Kako ( Francisco Bastar ) "Puerto Rican All-Stars Featuring Kako"
Terra 4.18 Aline De Lima "Brasil do Futuro"
Antonio Das Mortes 6.23 Ramiro Mussoto "Brasil do Futuro"
Samba De Orly 2.40 Chico Buarque "Construção"
Valsinha 2.00 Chico Buarque "Construção"
Valsinha 2.00 Chico Buarque "Construção"
One Morning I Woke Up Very Early 7.05 Grachan Moncur III "New Africa/One Morning I Woke Up Very Early"
Another Star(Kei Kobayashi Routine Jazz Edit) 4.02 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Inexplicata 4.18 Apollo 9 "Brasil do Futuro"
Party 3.13 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
The World 6.17 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Smiling eyes 4.51 Marco Di Marco Chris Woods Sextet "Together in Paris"
The Deal 10.03 The Field "From Here We Go Sublime"
1969 3.40 Montt Mardie "Science"
Stor Björn, Liten Björn 5.27 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Astor On Ice 4.23 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Dog 3.02 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"

Ricky-Tick, Helsingfors

I april 2004 befann jag mig på saliga Lydmar Hotell i Stockholm och skrev sedan någonting.

"Det här kan mycket väl vara ett av de kommande årens viktigaste jazzband”, viskar min kompis Thomas. På scenen står fem unga finländare, oklanderligt kostymklädda och med en jazzattityd värdig Dexter Gordon. De kallar sig The Five Corners Quintet och kommer från Helsingfors. Fast egentligen är det inte frågan om ett regelrätt jazzband. Namnet dök först upp på en tiotumssingel med låtarna ”Trading Eights” och ”Blueprint” i början av förra året. Med på skivan fanns ingen mindre än Eero Koivistoinen, Finlands i särklass mest kända jazzmusiker internationellt sett, verksam sedan slutet av 60-talet och en massiv tungviktare på tenorsaxen. Ut strömmade ett stycke eminent modern jazz med samma konturer som 60-talets allra bästa Blue Note-hardbop, men också - vilket är viktigt - med en tydlig fokusering på ett nutida dansgolv. Bakom alltihopa visade sig två herrar vid namn Tuomas Kallio och Kim Rantala stå, två av producenthjärnorna bakom Finlands stora klubbexport Nuspirit Helsinki.

Tre och ett halv år senare, närmare bestämt förra fredagen, äter jag lunch med Antti Eerikäinen i Helsingfors. Han har grundat Finlands bästa jazzskivbolag Ricky-Tick och var den som initierade hela tanken bakom The Five Corners Quintet. Första gången vi kom i kontakt var i samband med ovan nämnda intervju och vi blev snabbt vänner på grund av en omättad kärlek till jazz.

Vi beställer in vår mat på en bar i närheten av den berömda korsning där Fredriksgatan, Sjömansgatan, Båtsmansgatan, Laivurinkatu, Tarkk'ampujankatu strålar samman och bildar de fem gathörnen. Här ligger tre av Helsingfors bästa skivaffärrer. Digelius, Eronen och Lifesaver. Det var här som kretsen kring Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet fostrades genom lika delar akademisk jazzhistoria och samtida dansgolvsnerv. Dessa kvarter är fyllda av liv, barer och klädbutiker och ingår i Helsingfors officiella Design District. Och det mer informella Helsinki Drinking District.



Jag får kisa eftersom jag glömt solglasögonen på hotellet. Det är stekhett ute. Passande nog som en bastu. Precis samma gassande hetta som när jag besökte Flowfestivalen ett par år tidigare och såg The Five Corners Quintet för andra gången. Denna gång med den legendariske Mark Murphy på sång, ett samarbete som mynnade ut i den efterlängtade Chasin' The Jazz Gone By.

Nu sitter vi här, snart tre år efter den värsta klubbjazzeuforin och kostaterar båda två att Nicola Contes Other Directions kanske inte blev så bra som vi hade hoppats. Vi enas ganska snart om att det ibland finns fler nackdelar än fördelar med att låta en DJ producera ett jazzband. Framför allt i pianospelet. Antti har själv försökt lösa problemet genom att låta Nicola Contes pianist Pietro Lussu spela in en egen trioplatta för Ricky-Tick. Först ut är en tolvtummare med en fantastisk version av Bobby Timmons Easy Does It. Själv försöker jag hävda att det kanske är dansmusikens förkärlek till starka pianoloopar som dödar en jazzpianist när han eller hon inte får leka med sin organiska harmonik. Det jag inte sa rätt ut var att det var precis det som gjorde mig så besviken på Chasin' The Jazz Gone By. Att den underskattade sin publik, inte vågade ta ut svängarna och bara blev en vansinnigt stilsäker kompromiss som gav min kompis Thomas fel.

Var sak har sin tid. Att Antti nu ger ut Agatha säger allt. Det är ett samarbete mellan kompositören Kerkko Koskinen, trumpetaren Verneri Pohjola och storbandet UMO Jazz Orchestra. Det är en lika ovanlig som ambitiös orkesterjazzplatta som enligt programförklaringen nickar åt Miles Davis och Gil Evans legendariska samarbeten men egentligen har Igor Stravinskij och Dimitri Shostakovich att tacka för sin avancerade kompositionskonst. Och Agatha Christie för inspirationen.




Att ge ut en platta med så här episkt komplex orkesterjazz är en beundransvärd risktagning. Dessutom en kulturgärning eftersom Agatha kommer att leta sig ut genom Ricky-Tick-nätverket och förhoppningsvis nå en publik utanför jazzföreningarna. Trots att den är omöjlig att dansa till. Men jag antar att Agatha varit så befallande med sin arkitektoniska romantik att Antti och producenten Tuomas Kallio inte kunde låta bli. Kanske just i det ögonblick då orkestern släpper iväg trumpetens vingar högst uppe på den amerikanska skyskrapan, för att sedan sprängas i bitar av slagverket och bli till en bred finsk motorväg av träblås.

Sanningen är den att Antti vill att Ricky-Tick ska vara mer än bara ett klubbjazzbolag. Han vill skapa ett forum för modern jazz som kan leva på tidlös kvalitet och inte tvingas tvärvända med nästa trend. Det har varit dilemmat för den så kallade klubbjazzen. Samtidigt som den gjorde jazzen relevant för en ny målgrupp skrev den under på dansmusikens mardrömslika konkurrensvillkor. Lite av ett moment 22. Om man inte gör misstaget att underskatta sina lyssnare vill säga. De som har börjat gilla jazz kommer att fortsätta digga samtidigt som de fortsätter lyssna på Carl Craig och kanske även Max Richter, vilket i sin tu redan lett dem vidare till Erik Satie och Stravinskij. Då är steget till Agatha inte särskilt stort.



Samtidigt har Antti så stor integritet att han inte bara vill göra en helomvändning med Ricky-Tick. I början av september släpps The Soul & Jazz Of Timo Lassy där den alldeles utomordentliga saxofonisten från The Five Corners Quintet får chansen att på egen hand gräva vidare i sin passion för Gene Ammons och Sonny Rollins. På annat håll har Dalindèo gjort nästan allting rätt och fått ihop ett debutalbum som mest av allt liknar en intim styrdans mellan Ennio Morricone och Duke Pearson. Precis som den unga svenska scenen har de sedan länge slutat bry sig om vad som är jazz eller inte. Open Scenes kan mycket väl vara ett av årets finaste instrumentala popalbum, om det nu inte vore för japanskan Michikos underbart nasala sång.

Den unga finska jazzen mår med andra ord utmärkt.

Scorsese om Antonioni

Just det, höll på att glömma. Min kompis Paula tipsa om att Martin Scorsese skrivit en lysande artikel om Michelangelo Antonioni om "Äventyret" i New York Times - här.

Hej då, Max!

Max Roach dog i förrgår, 83 år gammal. Om Kenny "Klook" Clarke kan sägas vara det moderna jazztrumspelets fader då han frigjorde både virvel och baskagge för att skapa interpunktioner i bebopens snabba improvisationer, så var Max Roach definitivt jazztrummisarnas första stora symfoniker. I hans värld var trumsetet en hel miniorkester av rytm och klang. Han var systematiskt sträng. Minituöst strukturerat och metodiskt byggde han upp sitt trumspel, ofta långt bortom 4/4-taktens traditionella ramar. Det känns faktiskt som att varenda slag var ett noga genomtänkt politiskt inlägg, vilket jag inte bara säger mot bagrund av hans brinnande engagemang i medborgarrättsrörelsen på 60- och 70-talen.



Eller som Miles Davis uttrycker det i sin famösa självbiografi: "He would always be showing me shit. He taught me that the drummer is always supposed to protect the rhythm, have a beat inside, protect the groove. They way you protect a beat is to have a beat in between a beat. Like 'bang, bang, sha-bang, sha-bang". The 'sha' in between the 'bang' is the extra groove. When a drummer can't do that /.../ Man, that shit is like death".

Kolla in det här klippet med Max Roachs 50-kvartett med Booker Little. Frågar du mig är Deeds, Not Words från 1958 det allra bästa från Max.

Indiansommar

Idag har jag haft en helvetesdag. Den plötsliga värmen gör det svårt att sova på nätterna. Jag vet heller inte hur länge jag har lidit av den här odefinierade prestationsångesten som inte har lett till någonting minnesvärt. Där ljög jag visserligen, men ni förstår det patetiska i att springa och springa och inte röra sig en centimeter. Vilket i sig är en ännu segare lögn.

Låt mig istället prata om New Buffalo. Eller Sally Saltmann som hon egentligen heter. Hon är en skevt mysig sångerska från Australien som jag har hängt med hela sommaren. Hon har – sitt fåniga namn till trots – dykt upp som en liten uppmuntrande älva här och där, ungefär som i Peter Pan eller Pans Labyrint, och spritt sina tindrande toner kring mig. Jag är uppsluppet förtjust i hennes röst, men antagligen ännu mer förtjust i hennes DIY-kreativitet som på tidsenligt laptopmanér suggerererar fram både en liten kabarejazzorkester och ett lo-fiband för att ackompanjera hennes sovrumsmelodier och intima drömmar genom den tunna Melbournenatten.



Kallar man det poptronica? Jag vet inte. I vilket fall är det ganska härligt och imponerande att New Buffalo var ett enpersonsprojekt på sin första skiva The Last Beautiful Day. Men nu har Sally gift sig med Darren Saltmann från The Avalanches och senaste plattan Somewhere, Anywhere – jag tror den släpps bara om någon vecka, men den finns säkert redan på en torrent här i närheten – verkar bestå av snäppet mer sofistikerat klippande och klistrande. Till och med ännu mer uppmuntrande melodier.

Lyssna:
New Buffalo "On Sunday" 2004 (ZShare)

B och A

Idag är det två veckor sedan Ingmar Bergman dog. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag samma dag började semestern med att läsa Alexander Ahndrolis sjukt underhållande roman Regissören som fritt diktar kring Bergmans omtalade inspelning av Nattvardsgästerna (1962). Just den filmen, djärv och kärv på alla sätt och vis, med Gunnar Björnstrand som plågad präst i ett skugglöst lutherskt kyrkorum, har blivit sinnebilden för Bergmans konstnärskap. "Bergman = världsfrånvänd ångest" har många fått för sig, vilket är en beklämmande fattig uppfattning. Har ingen sett Sommarnattens leende (1955)? Eller En lektion i kärlek (1953)? Eller missade någon julaftonen i Fanny och Alexander (1982)? Personligen tycker jag han var en av de mest världstillvända konstnärer jag känner till.



Rolig är också Regissören där Alexander Ahndoril frossar i en högst världslig Ingmar Bergman som dras med orolig mage och flamsig prestationsångest. Det är kanske främst av allt en fantasisk skildring av just prestationsångest, vilket om något tar ner geniet Bergman från piedestalen (vilket han faktiskt ofta var ganska duktig på själv). I boken får den nervöse regissören ständigt höra skeptiska kommentarer om filmen. "En film om en präst som har förlorat sin tro, hur tråkigt låter inte det?" Att resultatet blev gastkramande vet vi ju, men det är smart av Ahndoril att skriva en komisk bok om en så "allvarlig" film. Bergman lär förresten ha blivit så förbannad vid första genomläsningen att han inte kunde sova på fyra nätter. Sedan skrattade han. Läs den!

(Bland alla de spaltmetrar som annars har skrivits om Bergman den senaste tiden vill jag särskilt rekommendera min gamla handledare Maaret Koskinens nekrolog i DN.)

En annan händelse som ser ut som en tanke är att Michelangelo Antonioni dog exakt samma dag som Bergman. Antonioni – mannen som skapade Äventyret (1959), ett stycke outgrundlig och beroendeframkallande italiensk modernism med Monica Vitti i huvudrollen, och den minst lika klassiska Swinging London-thrillern Blow Up (1966). Det rör sig om en annan av filmhistoriens stilbildare, om än väsensskild från Ingmar Bergman. När den sistnämnde på klassiskt dramatikermanér borrar sig allt djupare in i människan förblir det alltid ett besynnerligt avstånd både mellan karaktärerna och till åskådaren i Antonionis filmer. På sätt och vis är just Blow Up, som handlar om en hipp fotograf som av misstag tror sig ha fotograferat ett mord och förstorar upp bilden mer och mer i jakt på ledtrådar, emblematisk för hela Antonionis konstnärskap: hans besatthet av filmbilden. I hans värld har filmen verkligen förmågan att visa världen på nytt. Ger man den tid kan filmbilden, med kameran som katalysator, uppbara relationer och (mänskliga) samband man annars tenderar att missa. Vi kan komma närmare både oss själva och världen, utveckla vår blick så att säga.

Antonioni var därmed både en mystisk realist och en minimalist som ofta skalade av och koncentrerade sig på enkla utdragna motiv och perfekta kompositioner. Vilket många hatade – till exempel Bergman – och andra älskade, till exempel Tsai Ming-Liang och Gus Van Sant.

Missa heller inte Zabriskie Point (1969), Antonionis mytomspunna skildring av den amerikanska stundetrevolten med soundtrack av Pink Floyd. Och från Bergman då? Förutom de redan nämnda? Gycklarnas afton (1963), Smultronstället (1957), Tystnaden (1963) och Viskningar och rop (1972). Samtliga otroliga.

Well, well, imorgon slutar semestern. Den blev ganska kort. Här är vad jag lyssnar på för att komma igång:

Sketches Of Israel 5.10 Michael Garrick Trio "Moonscape"
Candy 3.24 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Sad 2.42 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Silent 7.35 The Field "From Here We Go Sublime"
The Rescue 3.10 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Gaucho Skiing 5.26 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Ours is a Time for Falling in 5.06 Mr.Suitcase "The Shame of Being Imperfect"
I Hope Heaven Waits For The Ordinary People 5.30 Dibaba "Songs For Good Life"
A Time For Love 5.47 Jack Wilson "Easterly Winds"
Always 5.30 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Blue Of The Pool 4.54 Donna Regina "Late"
You Better Believe 3.24 Donna Regina "Late"
Construção 6.24 Chico Buarque "Construção"
Cordão 2.31 Chico Buarque "Construção"
Olha Maria 3.56 Chico Buarque "Construção"
LA 3.00 Saoparis "Brasil do Futuro"
Sambinha Do Piscapungha 4.24 Anvil FX "Brasil do Futuro"
Portarait for a golden angel 7.40 Marco Di Marco Chris Woods Sextet "Together in Paris"
Pixinguinha Superstar 5.22 Max De Castro "Brasil do Futuro"
Roda 5.16 CéU "Brasil do Futuro"
Drop It Like It's Hot (feat. Pharell) 4.30 Snoop Dogg "R & G: The Masterpiece"
Gumba gumba 5.21 Cannonball Adderley "Accent On Africa"
Everbody's Talkin' 3.26 Bill Withers "Just As I Am"
Do It Good 2.53 Bill Withers "Just As I Am"
Sweet Wanomi 2.34 Bill Withers "Just As I Am"
Intro (It's Me Again) 1.35 Tweet "It's Me Again"
Iceberg 5.06 Tweet "It's Me Again"
Vienna 17.04 Clifford Jordan "In The World"
From This Tower 6.17 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Love Train 6.08 Dibaba "Songs For Good Life"

"From Europe With Jazz"

(UPPDATERING: Jag går på semester nu, vilket betyder att det kanske inte kommer att publiceras någonting här på bloggen på ett tag - vi får se. Om inte annat ses vi i mitten av augusti.)

I helgen hade jag en stor jazzupplevelse. Nej, det var inte Joshua Redmans utsålda spelning på Fasching. Det var Julian Benedikts mäktiga Play Your Own Thing: A Story of Jazz in Europe som SVT visade sent sent på lördagskvällen under det bedrövliga namnet "Jazzens stjärnor i Europa".

Jag satt nedborrad i en fåtölj ute på landet och konstaterade hur fasligt relevant Julian Benedikts undersökning av den europeiska jazzen kändes, inte minst eftersom populärkulturens ständigt närvarande afroromantik alltid tenderar att uppvärdera betydelsen av det "svarta" – det vill säga att jazz bara kan spelas "på riktigt" av svarta afrikanskamerikaner. Benedikts film, som givetvis bara skrapar på ytan, betonar dock hur mycket jazzens födelse i New Orleans berodde på den tyska marschmusiken, de brittiska music hall-pianisterna och det franska mässingsblåset från inbördeskrigets orkestrar.

Därefter togs klivet över till Miles Davis väldokumenterade vistelse i Paris 1949 och kärleksaffären med Juliette Gréco åtta år senare. Vi fick höra berättelsen om hur efterkrigstidens hippa européer tog emot rader av svarta jazzmusiker med öppna armar – båda parter hungriga efter frihet, modernism och livsglädje – i en miljö fjärran den institutionaliserade rasismen på andra sidan Atlanten. Men tysk som han är koncentrerade sig Julian Benedikt ändå mest på jazzens utveckling i hans hemland. Och med all rätt, för det var i Tyskland som Europas kanske mest självständiga och fritänkande generationen jazzmusiker tog plats under 60-talet. Albert Mangelsdorff, Coco Schumann, Joachim Kühn, Joe Zawinul (visserligen från Österrike) och Wolfgang Dauner blev alla intervjuade, precis som målaren Georg Baselitz, ett märkligt kulturellt alibi i sammanhanget. Manfred Eicher, den legendariska grundaren av ECM, skymtade dock bara till i en dunkel studioscen.



Just ECM, ett av världens skarpaste och mest framgångsrika jazzskivbolag, säger en hel del om utvecklingen. ECM kan knappast sägas släppa "svart" musik utan har istället valt att renodlat jazzens konstmusikaliska sida till en grad att det egentligen är ointressant att tala om jazz längre, särskilt när ECMs storsäljare vid sidan av Keith Jarretts The Köln Concert är Jan Garbareks samarbete med medeltidskören The Hilliard Ensemble. I en lysande artikel i The Observer framträder också den auktoritäre Manfred Eichers musikaliska vision tydligt när han, aningen retoriskt, deklarerar att han absolut inte är intresserad av någonting "funky".

Däri ligger en stor del av det europeiska återtagandet av jazzen under 60-talet: i korsbefruktningen med lokal folkmusik och i utvecklingen av jazzens rötter i det klassiska musikarvet. Och i frijazzen förstås, per definition vidöppen för personlig tolkning. "Det var där som européerna hittade sin röst", hävdar den legendariske trombonisten Albert Mangelsdorff en bit in i Benedikts film. Därefter klipptes vi till en galen frijazzsession i Baden, Baden 1969 där en stor grupp musiker gör sitt bästa för att imitera fåglar med Don Cherry som en sorts konstnärlig överstepräst. Samma år släpper Manfred Eicher Mal Waldrons Free At Last på sitt nystartade ECM.

Men det var ett annat tyskt skivbolag som först banade vägen för den europeiska jazzen. Redan 1958 grundade Hans Georg Brunner-Schwer sin skivetikett SABA som tio år senare kom att byta namn till MPS – Musik Produktion Schwartzwald – döpt efter det område i södra Tyskland där ljud- och jazzälskaren Brunner-Schwer byggde sin hypermoderna studio, länge den enda med sexton kanaler i hela Europa. MPS (som också kan tolkas som "Most Perfect Sound") började egentligen som ett rent teknikprojekt inom den stora tv- och stereotillverkaren SABA där Brunner-Schwer var både teknikchef och arvtagare. Den officiella versionen var att han behövde inspelningar för att testa en ny bärbar bandspelare. Men den verkliga anledningen var förstås att det saknades tyska skivbolag som var beredda att satsa på modern jazz. Snart köade unga tyska förmågor för att få chansen i studion i Villingen, Schwarzwald. Hans Koller, Wolfgang Dauner, Dieter Reith och nämnde Albert Mangelsdorff var först ut och kom snart att definiera det tyska soundet inom jazzen. Till en början var man visserligen starkt influerade av sina amerikanska förebilder, men samtidigt med en egen arkitektonisk och eftertänksam kreativitet som vittnade om vad som komma skulle.



"For me it's this impetus towards `chamber music quality´ which was the most important impetus that the german scene gave to jazz's development internationally – maybe the only one", konstaterar den den tyske jazzkritikern och bokaren Joachim Berendt i den magnifika boken Jazzin' The Black Forest (Cripped Library) och förklarar i samma ögonblick den historiska relationen mellan MPS och ECM. Berendt agerade ofta producent hos Hans Georg Brunner-Schwer och hans gigantiska kontaktnät bidrog till att slussa både amerikanska legender och europeiska talanger till den lugna "svarta" skogen. Oscar Peterson var den förste att spela in på den tiden då studion fortfarande låg hemma i Brunner-Schwers vardagsrum och blev bästa tänkbara testobjekt för tyskarnas vision om att skapa inspelningar som motsvarade vad pianisten själv hör bakom pianot. Sedan kom Duke Ellington, Freddie Hubbard, Archie Shepp, Dizzy Gillespie, Art Farmer, Elvin Jones och Johnny Griffin. Precis som violinisten Jean-Luc Ponty, Jaco Pastorius, Peter Herbolzheimer, Monty Alexander och en ung George Duke som tyskarna upptäckte på en bar i San Francisco.

Till skillnad från ECM följde dock inte MPS någon tydlig linje. Man gav utrymme åt det mesta. Från vild frijazz till intim kammarjazz, från mustig hardbop till lättsam loungejazz, från traditionell storbandsjazz till modern fusionfunk, från experimentell etnojazz till klassisk pianoswing. MPS fångade helt enkelt vad som hände på den tyska och europeiska jazzscenen i stort utan att begränsa sig till någonting annat än om det lät intressant. Ut kom ett antal mästerverk, en hel del skräp och ett antal innovativa pärlor. Denna generösa inställning (Brunner-Schwer var miljonär) och aningen tidstypiska attityd har också gjort MPS till ett älskat och mytomspunnet bolag bland hipsters världen över. Kanske främst för det där experimentella "hippa" groovet som kännetecknar några av de allra bästa MPS-låtarna, som Johnny Teupens harpjazzklassiker Love Me eller Dave Pike Sets dansanta sitarjazz Mathar som har fångats på otaliga samlingsplattor från Berlin till Tokyo.

Kanske var det delvis just därför, på grund av att man inte hade behövt specialisera sig, som MPS inte kunde överleva jazzdöden en bit in på 80-talet. Samtidigt som ECM på ett tydligt sätt hade renodlat sitt konstnärliga koncept och kom att positionera sig som själva sinnebilden för progressiv europeisk jazz. Man kan både se det som en lektion i strategisk marknadsföring och en historia om den europeiska jazzen.

Tre MPS-favoriter:
Dave Pike Set "Mathar" (ZShare)
Monty Alexander "So What" (ZShare)
Wolfgang Dauner "Love In Summer" (ZShare)

Med högsta beröm underkänt?

Jag fick inte höra Do It Again och det tackar jag för. Steely Dan på Stockholms jazzfestival var en av de tråkigaste konserter jag någonsin sett och blotta tanken på hur de hade kunnat sova sönder en av mina favoritlåtar gör mig bekymrad. Intressant nog blev jag direkt avfärdad av närmaste Steely Dan-kännare med ett "du förstår inte" när jag dristade mig till att vara kritisk. Steely Dan kan inte, eller får inte, vara dåliga. De måste leverera, precis som en stereonaläggning för 500 000 kronor. Men när alla innerst inne vet att gårdagens konsert inte bara var gubbaktigt tråkig utan dessutom musikaliskt slätstruken – all den beska som normalt sett gör Steely Dans musikaliska perfektionism så intressant var fullkomligt utspädd – återstår bara det elitistiska argumentet att man inte "förstår". Den sekteristiska koden är orubbligt sträng på den punkten.

Det blev Fibes, Oh Fibes som räddade min kväll. När jag frågade min kompis Markus om han trodde att de skulle kunna slå utanför Sverige svarade han tvekande "...i Frankrike, kanske i Tyskland, aldrig i England och absolut inte i USA". För visserligen må deras reclaimande av västkustsoundet vara minst lika kritvitt som Toto och Lionel Richies önskedrömmar, men det är deras bakgrund i indiepopen som gör Fibes intressanta. Trots att de försöker spela lika tajt som Steely Dan blir deras strukturer alltid ganska grovhuggna och deras arrangemang så mycket mindre sofistiskerade. På ett positivt sätt. Ja, på ett riktigt originellt sätt faktiskt. Men fusionsnobbarna skulle förstås aldrig ge Fibes godkänt.

Jag tänker direkt på alla de brittiska jazzpopband som vid mitten av 80-talet närmande sig jazzen, funken och samban från ett liknande perspektiv. Som Kalima och Working Week, som jag redan har tjatat en del om här på bloggen. I deras händer tolkades alltid fusionjazzen från en jordnära pophorisont hur mycket de än försökte låta som sina amerikanska och brasilianska förebilder. Linjerna blev lite grövre, refrängerna lite starkare, den värsta ekvilibrismen uteblev och resultatet blev ofta riktigt bra. Men de accepterades aldrig av den traditionella jazzvärlden.



Min senaste upptäckt från denna historiskt mycket avgränsade period – vi pratar slutet av 80-talet – är The Jazz Defektors. Precis som Kalima var de från Manchester och seglade under några år på det musikaliska stormhavet kring Factory Records. De blev snabbt hyllade av Gilles Peterson och Paul Weller och spelade sedan regelbundet på Londons underjordiska klubbar där den svängiga dansjazzen vid den här tiden betraktades som både relevant och radikal. Och de framförde sin renläriga och stabila fusionjazz med klockren stämsång och ett socialistiskt patos som bara kunde komma från Storbritannien. Sällan tidigare, kanske bara på 30-talet, hade jazzen känts så relevant på ett skitigt fabriksgolv.

Idag lär det vara svårt att hitta originalplattorna från The Jazz Defektors men deras debut från 1988 gavs ut på CD i Japan för några år sedan. Jag delar med mig av en liten försmak:

The Jazz Defektors "Bounce-Back" (ZShare)

UPPDATERING: jag lägger även till tre suveräna och viktiga låtar, det som egentligen saknades första gången, i min tidigare artikel om Kalima. Du hittar dem här. Men läs gärna texten först.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Impossible (The Studio Possible Remake) 5.22 Shout Out Louds "Our Ill Wills"
Inside 4.16 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Submerged At The Bottom Of The Ocean 3.31 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Emil Danenberg 8.28 Stanley Cowell "Illusion Suite"
Bounce-Back 7.07 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Avishai Cohen：Nu Nu 5.11 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Szaoki Agi：Te Merel E Luma 6.05 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Descarga En Puerto Rico 9.00 Kako ( Francisco Bastar ) "Puerto Rican All-Stars Featuring Kako"
Another Star 7.34 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Tudo Bem Malandro 3.31 Curumin "Brasil do Futuro"
Dumbala Dumba 3.13 Taraf De Haïdouks "Brasil do Futuro"
Side 2 19.51 Jorge Ben "Fôrça Bruta"
Hamba nami 3.29 Cannonball Adderley "Accent On Africa"
I'm Straight 6.35 T.I. Feat. B.G. & Young Jeezy "King"
Hook It Up 4.15 R. Kelly ft. Huey "Double Up"
872 7.14 Clifford Jordan "In The World"
Bostich (Telephones re-edit) 6.54 Yello "Disco Not Disco 2"
When She's Feeling Small 4.47 Dibaba "Songs For Good Life"
L.A. Fever 4.28 Nils Berg Sailors "Fighting In The Dance Hall"
Fountain Of Love 3.54 Donna Regina "Late"
Passer-by 4.40 Donna Regina "Late"
Rörstrand 3.30 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Frank's Tune 8.02 Jack Wilson "Easterly Winds"
While You're Away 3.30 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Come Back 4.08 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Mania de Peitao 2.43 Seu Jorge "Brasil do Futuro"
Bayard "Thunderbird" Lancaster：A Heavenly Sweetness 3.44 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Who'll Buy My Dream 4.00 Sahib Shihab "Seeds"

Moderna sommartider

Jag längtar verkligen efter semester just nu. Men det blir inte än på några veckor. Det är mycket att göra på jobbet och jag inser än en gång vilken flockvarelse man är när arbetsmoralen sjunker i takt med att kunder och kollegor tar ledigt. Fritt kreativitetsförfall. Och i år har den känslan varit starkare än vanligt. Jag är trött helt enkelt.

Det positiva med att vara i Stockholm nu till veckan är dock att det finns två jazzfestivaler att besöka. Vem som helst kan räkna ut att det är till Landet Jazz man ska gå om man vill lyssna på framtiden, medan Stockholms jazzfestival bara blir desperatare och otydligare för varje år. Samtidigt får man tacka för att de värsta bottennappen uteblivit detta år. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen flera av artisterna på Skeppsholmen – Nils Berg, Fibes Oh Fibes och givetvis Steely Dan – men det finns ingen röd tråd eller vettig idé som håller samman programmet. Sällan har väl "jazz" varit ett svagare koncept.



Dra till Landet istället. Där har prefixet "jazz" en brinnande relevans även om det ständigt omdefinieras, ungefär som den unga svenska jazzscenen i stort just nu. Fast att den svenska jazzen har varit vansinnigt kreativ i snart fem år är ju inte direkt någon hemlighet. Därför är det lite ironiskt att just 2007 har blivit utsett till något sorts jazzår, vilket jag inte kände till innan jag blev tipsad om Mikael Strömbergs generalsågning i Aftonbladet. Han har självfallet helt rätt. Jazzen lever alltid någon annanstans än i kultursatsningens evenemangskalender.

Emil Carlsson fångar en del av utvecklingen, den nästan blasfemiskt genreblandande rörelse som har utvecklats kring frijazzkonnässören Conny Lindströms gamla klubb Ugglan, i en artikel i Lira (här). När jag läser den ler jag särskilt igenkännande åt Oskar Schönnings beskrivning av hur omvälvande det var att höra Brad Mehldau spela en Radioheadlåt på Skeppsholmen 2001. Vid ungefär samma tidpunkt intervjuade jag Esbjörn Svensson Trio. Vi träffades på Sonys huvudkontor och jag hade uttryckligen bett om ett rum med ljudanläggning. Med mig i väskan hade hade jag ett antal jazzpianofavoriter som jag bolla mot Esbjörn, Dan och Magnus och använda som bränsle i samtalet. Intervjun accelererade också ganska markant, men av oväntade anledningar. När jag spelade upp Bill Evans konstaterade Esbjörn att han minsann inspirerades mycket mer av Radiohead. När jag satte på Bugge Wesseltoft kontrade Magnus med att droppa Squarepusher. När jag tog fram Chick Corea tyckte Dan att det var roligare att prata om Black Sabbath. När jag slog på Mary Lou Williams satt alla tre bara tysta.



Men det blev en bra intervju till slut. Esbjörn, Dan och Magnus var ju jättetrevliga killar och jag lärde mig massor om den kreativa processen på dessa dryga två timmar. När jag läser igenom vad som blev sagt inser jag också vilken enorm betydelse E.S.T. har haft för den yngre generation musiker som har lyckats bryta sig loss från idén om vad jazzen kan – och får – vara. Så här lät det:

Dan: Det var det här man fick lära sig på Ackis och nu har jag förstått att det inte är min musik. Jag blev verkligen tillsagd att lyssna på sån här musik. Det kanske handlar om att först lära sig reglerna för att sedan kunna bryta mot dem, men det tror jag faktiskt inte alls på.

Men det är väl vad hela jazztraditionen bygger på?

Esbjörn: Fast det blir hämmande! Det beror på att folk är rädda. Man är rädd för att allt arbete man lagt ned på att lära sig spela ska vara förgäves. För det finns alltid folk som utan att egentligen kunna någonting bara kan sätta sig ner vid ett instrument och vara geniala. Och det kan man inte tillåta, utan man måste hålla på att harva i 30 år innan man får vara genial. Det är en mänsklig boja som vi satt på oss själva, och vissa pedagoger håller fast vid den.

Men tröskeln är väl ändå ganska hög när det gäller jazz. Det krävs ju en viss teknisk skicklighet...

Magnus: Det beror på inom vilken tradition man vill verka. Vill man spela traditionell jazz måste man kanske lära sig de där 200 standardlåtarna som brukar spelas. Men jämför med den alternativa popmusiken där folk knappt kan spela sina instrument och ändå gör fantastisk musik. Vad är det för tradition? Är det värdelöst? Det handlar om helt andra premisser. I och för sig beror det väl på vad man strävar efter och har för mål. Jag kanske vill spela si eller så bra, men bara når halvvägs. Det verkar vara så många amatörjazzmusiker tänker. Men i stället för att vilja spela som Charlie Parker ska man kanske försöka spela som sig själv och börja med frågan: Vem är jag?

Esbjörn: Precis. Vet man exakt hur man vill låta är det ju bara att sätta sig ner och öva. Men om att man inte vet det, om man inte är tillfreds med det man gör, så ska ingen kunna komma och säga åt en att man måste lära sig det här och det där. Varför? Vad ska det vara bra för? Vi har ju lyssnat en hel del på Keith Jarrett när han spelar med Charlie Haden och Paul Motian, och ibland låter det faktiskt som att de inte kan spela alls, om de nu var höga eller någonting. Ornette Coleman kunde ju lira, men han och Don Cherry spelade på plastinstrument och retade gallfeber på en del. Jag har ingen aning om de kunde spela alla gamla Charlie Parker-riff, men de gjorde ju genialisk musik som fick folk att jubla.

När jag tänker tillbaka inser jag att E.S.T. faktiskt genomskådade mig totalt. Eller trodde att de gjorde det. I deras ögon satt jag fast i "jazzen". Sanningen var att jag tyckte, och fortfarande tycker, att Radiohead är värsta sortens pretentiösa skitband. Det fanns dock en låt vi kunde enas om och den kommer här:

Andrew Hill "Illusions" 1969 (ZShare)

(Här skulle egentligen också min lyssningslista komma men dessvärre kraschade min dator med all musik igår.)

Astor!

Hmmm, jag kan inte sluta njuta av Astor Piazzollas Tango Para Una Ciudad. Det är inte mer än sex år sedan jag upptäckte hans strängt förföriska "Nuevo Tango" och bara sex veckor sedan jag införskaffade denna skiva, ett av de verkliga portalverken i hans omvälvande modernisering av tangon, inspelad i Buenos Aires 1963. Jag kan inte sluta lyssna och jag är barnsligt förtjust i Piazzollas avslappnade leende på omslaget, samtidigt som han givetvis är strikt och elegant klädd i svart.



Jag har faktiskt länge tänkt skriva någonting vettigt om Astor Piazzolla, tangons svar på både Miles Davis och Duke Ellington. Hans liv och leverne är visserligen ordentligt utforskat vid det här laget och riskerar ständigt att bli mer mytologiserat och romantiserat – som alltid när det gäller konstnärliga innovationer. Men det skulle vara kul att skriva någonting eget, även om det inte blir här och nu. För det är svårt att undgå tjuskraften i berättelsen om den virtuose bandoneonspelaren som redan i tonåren tog plats i Buenos Aires stora tangoorkestrar, arbetade sig upp till huvudarrangör vid slutet av 40-talet och kraschlandade i konstnärliga pretentioner när han ville kasta loss från tangons roll som folklig dansmusik, ville komponera som Stravinskij och hamnade i Paris 1954 hos Nadia Boulanger som på ett mytomspunnet vis genomskådade honom och rådde honom att "vända blicken mot sina rötter" och hitta sin personliga röst där. Vilket är precis vad Quincy Jones, en annan av Boulangers elever, sa till trumpetaren Bengt-Arne Wallin i Stockholm några år senare och sparkade igång den svenska jazzens kärleksaffär med folkmusiken.

Så började revolutionen, när Astor Piazzolla återvände till sin älskade bandoneon och den tango han tveksamt hade förskjutit. Den avgörande skillnaden var att han nu tog med sig den avancerade kompositionsmetodik han beundrade hos Stravinskij och tillämpade den på tangons "lågkulturella" instrumentering med dragspel, violin och den sensuella rytmik som hade utvecklats under nästan hundra år. Plus att han skapade ett friare ensemblespel genom att öppna dörren mot jazzens improvisationsteknik.

Från och med nu arbetade Piazzolla främst med mindre grupper – kvartetter, kvintetter och sextetter – med dragspel, violin, piano, bas, gitarr och slagverk. Från och med nu började hans banbrytande modernisering av tangon. Och det man hör på Tango Para Una Ciudad med Astor och "Su Quinteto Nuevo Tango" är ingenting mindre än den stränga, dramatiska och komplexa uppdateringen av ett helt kulturarv. Med särskild betoning på "dramatiska".


En bit in i 70-talet tog han nästa stora steg. Han gjorde tangon elektrisk och gifte ihop den med jazzfusion. Han spelade in en svit av magnifika, men samtidigt mjuka och modernt lättillgängliga plattor och fick sin första hit med Libertango som Grace Jones skulle översätta till I've Seen That Face Before i början av 1981. Den kom dessutom att spela den perfekta birollen i Roman Polanskis underskattade Frantic sju år senare.

Samma år, 1988, spelade Astor Piazzolla in sin sista och förmodligen bästa skiva La Camorra. Han spelade in den och den lika imponerande Tango: Zero Hour under producenten Kip Hanrahans kreativa ledning. Båda två framstår idag som orubbliga mästerverk och är så täta i sin musikaliska rikedom att det är oväsentligt att tala om tango längre. Ärligt talat har jag aldrig hört musik som är så gåtfullt mörk och livsbejakande ljus i samma ögonblick. Att Astor Piazzolla bara blev bättre och bättre fram till sin död 1992 är också en händelse i sig. Inte ens Miles Davis kom i närheten.

Med tanke på den väldiga suggestionskraft hans musik besitter är det heller ingen slump att Piazzollas inflytande har märkts särskilt tydligt i electronicakretsar. När Gotan Project släppte sitt första album för fem år sedan blev det början på en ny våg av nytango och många nya ingångar till Piazzollas universum. Puritanerna rasade över att mästarens komplexa kompositionsarv inte förvaltades korrekt, men vi var många som hörde massor av integritet och kunskap i Gotan Projects nytango. Och inte minst samma starka berättartradition som fortsätter att placera oss lyssnare på Buenos Aires mörka gator och blankpolerade dansgolv.

Lyssna och bedöm själv:
"Iracundo/Extasis" Astor Piazzolla - Tango Para Una Ciudad (ZShare)
"La Del Ruso [Calexico Version]" Gotan Project - Inspiración Espiración (ZShare)

Jorge Ben - acceleratorn

Igår gick jag för första, och kanske även sista, gången på Acceleratorfestivalen här i Stockholm. Jag var främst intresserad av The Studio, Jens Lekman och José Gonzales men det är de rytmiska postrockarna i The Sea & The Cake jag kommer att minnas.

På väg in till scenen deklarerade jag för min kompis Sara att "alla band jag ser här ikväll kommer att vara bleka upplevelser jämfört med Jorge Ben och hans Fôrça Bruta från 1970" som jag just hade fått i posten och lyssnat på innan jag åkte hemifrån. Delvis hade jag rätt, men The Sea & The Cakes strängt komplicerade och svängiga postrock öppnade faktiskt helt nya horisonter i mitt lilla medvetande. De fyra sammanbitna herrarna, som samtliga såg ut att jobba på statsvetenskapliga institutionen vid University of Chicago, bjöd inte på en sekunds krystat publikfrieri – bara total koncentration och stormbyar av musikalisk energi. Och så den snobbigt skicklige John McEntire, en av de mest kreativa krafterna på hela postrockscenen, bakom trummorna.



På väg ut försökte jag övertyga Sara om att The Sea & The Cake förmodligen har ett exemplar av Jorge Bens Fôrça Bruta hemma i skivhyllan. Det är kanske önsketänkande, men långt ifrån orealistiskt. Alldeles nyligen har Chicagobaserade Dustygroove på eget initiativ gett ut detta stilbildande och sällsynta album på CD. Och med Dustygrooves olika kopplingar till den postrockscen som växte fram just i Chicago för snart tio år sedan faller en och annan pusselbit på plats. Egentligen har jag ganska dålig koll på postrock, men idén bakom är svår att inte sympatisera med: att utveckla den amerikanska indiepopen genom influenser från jazz, fusion, electronica, kraut, dub och – kanske viktigast av allt – den latinska popmusiken utanför det anglosaxiska paradigmet. Som Jorge Ben, Caetano Veloso och Gilberto Gil till exempel.

Dessvärre har inte den brasilianska musikens påverkan på anglosaxisk rock och pop blivit tillräckligt utforskad och dokumenterad ännu. Men utan att hemfalla åt svartvit postkolonialism kan man nog ändå säga att musiken från den latinska världen alltid har kommit att betraktats som "det andra" i skuggan av den västerländska musikens hegemoni. Tillsammans med allt annat som inte gått att placera i de stora västerländska genrerna har den brasilianska musiken fått ta plats i den stora slasktratten "Världsmusik". Just därför måste den stora Tropicalia-utställningen i London förra året, ackompanjerad av den fina samlingsplattan från Soul Jazz Records, betraktas som en historiskt viktig vändpunkt.

För även om den brasilianska musiken aldrig har varit sen att absorbera den västerländska traditionen – jazz, soul, pop, funk, fado, r&b – har den alltid tolkat dessa influenser på sitt eget unika sätt, utifrån sin egen kulturella och politiska erfarenhet och genom sin rika tradition av rytmer. Hela idén bakom den revolutionära Tropicalia-rörelsen var ju till exempel att hämningslöst omtolka ett vitt spektrum av kulturella influenser, både nationella och internationella, genom en kreativ metod som fick namnet "kulturell kannibalism". Vilket inte är särskilt avlägset från postrockarna The Sea & The Cake och hela klubb- och electronicascenen. Och David Byrne förstås, den amerikanska popmusiker som gjort mest för att öppna dörrarna mot Sydamerika genom sitt skivbolag Luaka Bop.



Sett ur det perspektivet är Jorge Bens Fôrça Bruta inte bara en av de bästa brasilianska plattorna någonsin, det är även en av de 25 bästa popplattorna jag känner till. Eller som våra vänner på Dustygroove beskriver det:

"A fantastically soulful album from Jorge Ben -- one of his greatest records ever, and a key part of Brazilian music in the 70s! The album marks an earthier shift for Jorge -- a sound that's still rooted in the samba influences of the 60s, but which also takes on a bit more soul at the bottom -- thanks to rhythmic contributions from Trio Mocoto, who work here famously to help Ben shape the overall feel of the set! There's still a bit of larger orchestrations at moments, but these are used sparingly just to sweeten the sound -- leaving the main force of the music to come from Jorge's guitar, and the cuica, percussion, and tamborim of the trio. The vocals are wonderful too -- slightly raspy, and with a bit more feeling than we ever remember Jorge having on record -- sometimes a bit intimate, yet always with an undeniable presence throughout."

Eftersom Fôrça Bruta är så sorgligt sällsynt ser jag det som en ren kulturgärning att kunna dela med mig av den franska vinylpressning jag lyckades hitta till ett överkomligt pris. Jag orkade inte spela in låt för låt, så den ligger som sida 1 och 2 (ni kan klippa upp den själva).

Hoppas ljudet duger:
Jorge Ben "Forca Bruta" side 1 (ZShare)
Jorge Ben "Forca Bruta" side 2 (ZShare)

Sida 1
Oba, La Vem Ela
Zé Canjica
Domenica Domingava Num Domingo Linda Toda De Branco
Charles Jr.
Pulo, Pulo

Sida 2
Apareceu Aparecida
O Telefone Tocou Novamente
Mulher Brasileira
Terezinha
Fôrça Bruta

Brasilianska för utomstående

Nu är jag tillbaka igen. Jag har gift mig och kuskat runt halva Norden med jobbet. Jag har också, passande nog, befunnit mig på en annan resa. Till Brasilien. Eller i alla fall till Hipster-Frankrikes musikaliska Brasilien. Närmare bestämt till Brasil Do Futuro, en utmärkt samlingsplatta som sattes samman av franske journalisten och veteran-dj:en Rémy Kolpa Kopoul för något år sedan.

Samlingsplattor med Brasiliansk musik finns det annars nästan för många av – från 60-talets bossanova till Tropicalia och MPB till dagens stenhårda baile-funk och olika remixade varianter av den brasilianska musikskatten. Brasil Do Futoro hamnar någonstans i det sistnämnda (lyssna här). Här samlas ett gäng moderna, mer eller mindre beatbaserade och elektroniska artister som på olika sätt har sina rötter i Brasilien. Vissa är infödda, som Max De Castro, DJ Dolores och den fantastiske Seu Jorge som blir finfint remixad av fransmännen i Voltair, medan andra kommer från Frankrike och nöjer sig med stor kunskap och vackra drömmar om Rio de Janeiro eller São Paolo.



Men det här, det är knappast det moderna soundet av Brasilien. Titeln ljuger. Det här är snarare Frankrikes och den övriga världens dröm om Brasilien – förvaltad och remixad för 2000-talet. Det här är konnässörernas moderna uppdatering av "saudade" för sofistikerade dansgolv på europeiska klubbar. Det är livsbejakande electrosamba färdigpackad för oss på andra sidan ekvatorn. Det här är musik som knappast skulle tolereras på ett svettigt party i någon av Rios många favelor eller på en vild gårdsfest ute på Bahias landsbygd. Det är för mesigt. Det är för polerat. Och för klassiskt "brasilianskt".

När jag intervjuade singer/songwritern Badi Assad förra hösten berättade hon att hon inte har någon nämnvärd publik alls hemma i Brasilien. Inte Bebel Gilberto heller. Knappt heller Seu Jorge. Samtliga säljer dock slut både konserter och skivor så fort de kommer till USA, Japan och Europa. Detsamma gäller hippa indiebolaget Trama International och Cibelle (som jag skrev om här) som verkar ha flyttat till London för gott. De gör, helt naturligt och mer eller mindre medvetet, brasiliansk musik för icke-brasilianer.

Just därför går det också en rak linje från bossanovans världserövring för snart 50 år sedan till dagens Brasil Do Futuro. Den fortsätter först och främst en europeisk tradition och det vet förstås Rémy Kolpa Kopoul mycket väl.

I illusionernas värld

I slutet av november 1972 gick Stanley Cowell in i Sound Ideas-studion i New York tillsammans med basisten Stanley Clarke och trummisen Jimmy Hopps. Ut kom Illusion Suite. En afrikansk mystiker till trioplatta. En komplicerad souljazzman utan idémässiga begränsningar. Ett stycke virtuost ensemblespel med ett stökigt undermedvetet. Ett sällsynt mästerverk kort sagt.



Tacka inte bara Cowell och kompani. Tacka även Manfred Eicher – känd för att förlösa, eller i alla fall rikta om, både en och annan jazzmusiker. Det var han som producerade Illusion Suite för sitt nystartade skivbolag ECM och utan honom hade nog inte den kammarmusikaliska avantgardismen kunnat förenas med souljazzen från gatan på samma sätt. Jag har ju tjatat en del om Strata East (typ här), skivbolaget som startades av Cowell och Charles Tolliver vid den här tidpunkten, och med detta läggs ytterligare en musikalisk episod – en tärande vacker sådan – till den historien.

Men det bästa av allt är att du faktiskt kan hämta hem Illusion Suite nu direkt här på Pharoah's Dance. Glöm inte att tacka honom!

Här av vad jag lyssnar på annars:

Book's Bossa 6.25 Duke Pearson ”It Could Only Happen With You”
Know-How 3.58 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Rio Vermelho 3.23 Milton Nascimento ”Courage”
Courage 3.27 Milton Nascimento ”Courage”
Canção do Sol (Saltworkers Song) 3.07 Milton Nascimento ”Courage”
Holiday (Mont Ventoux remix) 3.54 The Tough Alliance ”Holiday”
Ibn Mukhtan Mustapha 4.48 Stanley Cowell ”Illusion Suite”
Double Shadow (Kode 9 Remix) 6.29 Junior Boys ”Dead Horse EP”
Eldorado 7.57 Donald Byrd ”Black Jack”
Ken Nordine：Hello 1.55 Raphael Sebbag ”Beyond Borders”
John Santos & The Machets Ensemble: You Don't Know What Love Is 9.12 Raphael Sebbag ”Beyond Borders”
Money Penny Goes For Broke 3.02 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Anyone Who Had a Heart 3.18 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Close To You 2.21 Dionne Warwick ”The Windows Of The World”
Lullaby of Clubland 5.30 Mr.Suitcase & Sanna Fischer ”You Don't Smile Anymore”
Winter Light (Mr.Suitcase fat kid nosebleed mix) 5.48 Richard Reagh ”Extended Play”
Seahorses On Broadway 6.38 Felt ”Train Above The City”
The Turk's Bolero 2.52 Sahib Shihab ”Companionship”
I'm a Fool To Want You 4.23 Sahib Shihab ”Companionship”
Lean On Me 4.19 Bill Withers ”Still Bill”
Use Me 3.40 Bill Withers ”Still Bill”
Kissin' My Love 3.49 Bill Withers ”Still Bill”
King Back 4.12 T.I. ”King”
Front Back 3.42 T.I. Feat. UGK ”King”
Field Of The Dead (excerpt from Alexander Nevsky) 5.19 Jason Moran ”Same Mother”
Life's A Beachi 12.47 ”The Studio”
Love Is No Big Truth 3.48 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Sorry Or Please 3.47 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Together in Paris 9.41 Marco Di Marco Chris Woods Sextet ”Together in Paris”
A Paw In My Face 5.24 The Field ”From Here We Go Sublime”
Off again 3.28 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”
Same party 3.02 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”

Konsten att växa upp

Vilken fantastisk video till en fantastisk låt! Till den här vill man dansa. Det ville jag dock inte igår natt när jag hamnade på Sturecompagniet. Det var min svensexa. Så många kvällar som jag har spenderat i den lokalen, särskilt när klubben Fusion höll hov där och skapade en hipp jazzbar mitt på Stureplan. Men nu kände jag inte längre igen mig. Musiken var rätt sunkig trance och jag kände mig gammal.

Låt mig ömka mig lite.

Jag tycker det är svårt att bli äldre. Överallt möts man av prestationssamhällets ungdomskult. Egentligen känns det mest som en gigantisk paradox. Man ska lyckas, liksom bli färdig, så tidigt. Ju yngre och mer framgångsrik desto bättre. Kunskap är inte längre kopplad till ålder och erfarenhet i ett snabbrörligt mediasamhälle där det främst handlar om att snabbt kunna tolka information och prestera därefter. Vilket på vissa sätt är positivt, på andra vis absolut inte. Sen så handlar det förstås om att vi hela tiden ska konsumera oss unga. Jag tror att min generation, som var tjugoåringar på 90-talet, får slita som fasen för att inte helt släppa greppet om den populärkulturella livsstil som definierade vår identitet. Precis som vi får anstränga oss för att alltid komma ihåg när man inte ska låtsas att man är nitton fortfarande. Att åldras med värdighet kort sagt. Det kan vara stressigt.

Samtidigt tycker jag det är härligt att bli äldre. Klokare. Lite mer kompis med sig själv. Lite mer självsäker och trygg. Lite mer sammansatt – helare – som individ. Att känna att "det här jag" och i bästa fall tycka om det. Vilket delvis är raka motsatsen till det konsumtionssamhälle som skymtade fram i förra stycket. Men att bli äldre och mer självsäker behöver tack och lov inte betyda stagnation. Förmodligen raka motsatsen, bara med lite annorlunda prioriteringar.

Att lyssna på Justice, eller för den delen John Coltrane, betyder naturligtvis helt olika saker för en 35-åring och en 15-åring men den musikaliska glädjen är konstant och bygger broar, lång ovanför de där normerna om hur vi förväntas vara och tycka.

(Det slår mig först nu, när jag skrivit klart, hur det här inlägget skulle kunna kopplas till en viss tidigare debatt. Vi lämnar det.)

Ett minne

För snart sex år sedan satt jag på en trappa i Georgetown, Washington D.C. och kände mig ynklig. Att ett flygplan hade kraschat in i Pentagon och två in i World Trade Center bara några veckor tidigare hade egentligen ganska lite med saken att göra. Världen kändes osäker av så många fler anledningar. Jag hade drabbats av en stressattack en månad tidigare och nu satt jag där och kände mig allmänt misslyckad.

Under dessa omständigheter blev jag förtvivlat förtjust i Duke Pearsons Book's Bossa. Jag satt på trappan och lyssnade igen och igen. Och investerade den dagen, naivt och patetiskt, alla mina förhoppningar i Dukes bekymmerslösa vemod.

Just precis, bekymmerslöst vemod. Om det finns något sådant, då finns det i Book's Bossa. Än idag är jag förlorad inför hans skenbart enkla och naiva pianosolo. Så barnsligt förtjust som han verkar vara när han följer en skala in och ut, upp och ner, dansar så lätt med den, över de snabba bossarytmerna i bakgrunden.

Det var vad jag behövde då, lika mycket som jag njuter av den nu. Lyssna: Duke Pearson "Book's Bossa" (ZShare)



Några veckor senare träffade jag Thievery Corporation på deras klubb Eighteenth Street Lounge och i en lagom förbehållslös intervju för La Musik försökte jag tvinna ihop trådarna.

Den brasilianska musiken är livgivande. När jazzpianisten Duke Pearson spelade in sin sista skiva för Blue Note, It Could Only Happen With You, hade han helt och hållet kapitulerat för bossanovans stillsamma livsglädje. Han var inte den första och med all säkerhet inte den sista. Den brasilianska musikskatten – samban, bossanovan, MPB:n och tiotalet andra stilar – fortsätter att förföra artister av de mest skilda slag över hela världen. Det handlar om inspiration, innovation och kontinuitet. Eller för att uttrycka det annorlunda: en musikalisk kärleksaffär.

I maj 1995 träffades Rob Garza och Eric Hilton på den nystartade klubben Eighteenth Street Lounge i Washington D.C. De presenterades av en gemensam bekant och delade sedan sin ömsesidiga beundran för Antonio Carlos Jobim i stora cocktailbaren resten av kvällen. Det blev början på ett fruktbart samarbete under namnet Thievery Corporation. Drygt sex år senare träffar jag Rob Garza för en intervju på samma klubb, på artonde gatan. Det är lunchtid, solen skiner utanför och trots att det är tyst i lokalen hör jag musik överallt. Det här är Thievery Corporations hem.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Maimoun 7.46 Stanley Cowell ”Illusion Suite”
Cayman Islands 3.03 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Winning A Battle, Losing The War 3.47 Minizza ”DJ-Kicks”
Dexter 2.59 Ricardo Villalobos ”DJ-Kicks”
A Place In My Heart (Acapella) / Ada - Luckycharm / Erlend Oye - Intuition (Acapella) 3.24 Morgan Geist Vs Erlend Øye ”DJ-Kicks”
I Say a Little Prayer 3.35 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Walk on By 3.23 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
You'll Never Get To Heaven 3.15 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Self Service (Short Version) 4.11 The Studio ”Yearbook 1”
Out There 15.58 The Studio ”Yearbook 1”
San Justo 8.54 Enrico Rava ”Quotation Marks”
Nem Um Talvez 1.45 Doris Monteiro ”Mudando De Conversa”
Vou Te Contar 3.13 Doris Monteiro ”Mudando De Conversa”
Homesick 3.13 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Stay Out Of Trouble 5.04 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
FM (Tensnake Remix) 7.18 Junior Boys ”Dead Horse EP”
Teargardens 2.55 Felt ”Train Above The City”
Book Of Swords 2.20 Felt ”Train Above The City”
Sao Paulo 11.42 Guillemots ”Through The Windowpane”
Bridges (Travessia) 3.52 Milton Nascimento ”Courage”
Vera Cruz 3.13 Milton Nascimento ”Courage”
Três Pontas 2.45 Milton Nascimento ”Courage”
Quotation Marks/Naranjales 7.24 Enrico Rava ”Quotation Marks”
Like A Child (Carl Craig Remix) 10.39 Junior Boys ”Dead Horse EP”
Gangsterism on the Set 3.39 Jason Moran ”Same Mother” Musical Massge 3.49 Leon Ware ”Musical Massage”
Hello 3.34 T.I. Feat. Governor ”The King”
Told You So 4.22 T.I. ”The King”
Ndolima 3.43 Cannonball Adderley ”Accent On Africa”
Bossa with regards 5.44 Marco Di Marco Chris Woods Sextet ”Together in Paris”
The Build-Up 4.05 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”

Fortsatt debatt...

Debatten på Rootsy.nu fortsätter och undertecknad har fått ta emot både en rad spydiga påhopp och en del rakryggat försvar (tack!). Uppenbarligen måste jag ha trampat på några ömma tår och får stå mitt kast, harmlöst som det är.

Men det finns någonting långt mycket mer intressant och allmängilitigt i den här diskussionen. Läser man mellan raderna träder bilden fram av en musikkritik som desperat försöker befästa sin roll och identitet i ett medielandskap som förändras allt snabbare, där traditionella kunskapshierarkier rivs ned och fler röster gör sig hörda, med en alltmer fragmenterad musikindustri som fond.

Det är spännande läsning faktiskt.

Bossanova x 10

Nu när sommaren äntligen är här dammar jag av en introducerande artikel om bosssanova som jag skrev för La Musiks systertidning Livets goda för drygt två år sedan. Den här gången följer förstås några mp3:or med, det som egentligen saknades första gången.

Bossanovan är sommarens musik. Fast inte för att den stojar, dansar och sliter i den solbrända partynerven såsom samban gör. Nej, bossanovan svalkar och lugnar. Den utgör det perfekta soundtracket till tidiga sommarmornar i staden och lugna kvällar ute på landet med caipirinha eller rosévin ute på altanen. Vi guidare dig till musiken du inte vill missa.



När jag skriver dessa rader går Stockholm igenom en intensiv brasiliansk vecka. Det är i slutet av maj och Gilberto Gil befinner sig i Sverige för att ta emot Polarpriset ur Kung Carl-Gustafs hand. Gilberto Gil råkar inte bara en av de stora innovatörerna inom den brasilianska musiken, numera är han också Brasiliens kulturminister och det är med eftertyck han påpekar att Polarpriset på allvar kommer att rikta världens blickar mot musiken ”från södra halvklotet”.

Under den här intensiva majveckan i Stockholm porträtteras följaktligen också den brasilianska musiken i helbild. På Mosebacke kan man avnjutna influgna baile funk-rappare, ett sprudlande forroband och några klassiska sambarockare sida vid sida av lite försynt svensk brassefusion. Och över alltihopa svävar en känsla av att den anglosaxiska dominansen över världens musikmarknad kanske håller på att rubbas något.

Men det är förstås inte första gången. Redan för 47 år sedan förändrade den brasilianska musiken världen i det ögonblick som bossanovan – ”den nya grejen” – föddes.



Någonting speciellt måste ha legat i luften den där eftermiddagen den 10 juli 1958 i Odeon-studion i Rio de Janeiro. Ingen av de inblandade kan ha misstagit känslan av att ”just nu skapas framtiden” när João Gilberto sjöng in Chega de Saudade och Bim Bom tillsammans med pianisten och arrangören Antonio Carlos Jobim.

Jobim hade skrivit Chega de Saudade och Bim Bom tillsammans med poeten Vinicius de Moraes – en före detta diplomat, världsvan, bildad och med gigantisk aptit på livets njutningar. Den fjorton år yngre Jobim var hans motsats: ett återhållsamt musikaliskt geni med bakgrund som barpianist runt Copacabana och nu alltså husarrangör vid skivbolaget Odeon. João Gilberto var å sin sida en oborstad slarver, självupptagen, lögnaktig och ständigt pank, en spoling som ingen skulle ha brytt sig om hade det inte varit för hans stora charm, den sammetslena rösten och det fjäderlätta drivet i hans gitarrspel. Han hade sökt sig till Rio de Janeiro från sin hemstad Salvador i den nordöstra Bahia-regionen, fast besluten om att slå igenom stort som sångare.

Vid den här tiden var det de stora amerikanska jazzsångarna som gällde i Brasilien och störst av alla var givetvis Frank Sinatra. Brasiliens eget svar på Sinatra hette Dick Farney och många hävdar att bossanovans rötter går ända tillbaka till den Sinatra-Farney Fan Club som startades i slutet av 40-talet och fostrade den generation ungdomar som tio år senare skulle gå i bräschen för bossan. Bland de mest passionerade medlemmarna märktes tonåringarna João Donato och Paolo Moura.

När João Gilberto knackade på dörren hemma hos Antonio Carlos Jobim och tjatade sig till att få framföra Chega de Saudade hörde dock Jobim något helt annat: en brasiliansk motsvarighet till Chet Baker, med en helt ny fräschör och en rytmik som öppnade upp för precis de spännande harmonier han hörde i den mer progressiva amerikanska jazzen. Men det var inte lika lätt att få cheferna vid Odeon att förstå storheten. Jobim fick lura till sig överbliven studiotid för att över huvud taget kunna spela in Gilberto.



När singeln med Chega de Saudade och Bim Bom slutligen släpptes, och efter att de brasilianska radiostationerna hade fått upp öronen för den, tog det fart och snart inleddes en av de största musikaliska generationsväxlingarna på andra sidan ekvatorn. Det handlade om soundet av det nya Brasilien, av det moderna livet, av ungdomarna och framtiden. Det handlade om ”en minut och femtionio sekunder som förändrade allt” som Ruy Castro formulerar saken i boken Bossa Nova: The Story of the Brazilian Music That Seduced the World .

Borta var de barocka storbandsarrangemang som hade präglat brasiliansk populärmusik fram till dess. Istället hördes Joãos mjuka röst och lätta gitarrspel längst fram – nästan som om han satt tätt intill din kind och spelade – mot en bakgrund av lätta stråkar och mjukt slagverk. Här förenades den amerikanska jazzens sofistikerade harmonik med den melankoliska portugisiska meloditraditionen och den drivande afrikanska rytmiken, och den brasilianska musiken tog ett stort kliv framåt enligt precis samma logik som driver den än idag.

Här är tio nödvändiga bossaplattor för sommaren 2005 (och 2007).


João Gilberto ”The Legendary João Gilberto” (World Pacific)

Här hittar du alla de legendariska inspelningarna João Gilberto gjorde i Brasilien mellan 1958 och 1961. Här finns Chega de Saudade, Bim Bom och ytterligare 36 spår med den mjukaste, mest melankoliska och samtidigt mest ostoppbara framåtanda du någonsin hört.

João Gilberto "Chega de Saudade" (ZShare)


Maysa ”Barquinho” (Columbia 1961)

Gitarristen Roberto Menescal och textförfattaren Ronaldo Bôscoli var den tidiga bossanovans andra radarpar efter Jobim/de Moraes. De stod i centrum av den krets av unga musiker som samlades i sångerskan Nara Leaos lägenhet för att spela den ”nya” musiken. Tillsammans skrev de den klassiska O Barquinho som fick inleda den här plattan där de agerar musikaliska kapellmästare åt Maysa, en frodig och bestämd brasiliansk sångerska som snabbt lär ha lagt beslag på den unge Bôscoli. Även om nu Maysa kan sägas komma från en helt annan tradition, och sjunger med en lidelse som skulle göra João Gilberto livrädd, är och förblir detta en av de stora bossaklassikerna.

Maysa "O Barquinho" (ZShare)


Stan Getz & João Gilberto ”Getz/Gilberto” (Verve 1963)

Utan tvekan den mest kända bossaskivan någonsin och det definitiva genombrottet för bossanovan utanför Brasilien. Efter att Stan Getz hade fått en jättehit med sin version av Jobims Desafinado i början av 1962 parade producenten Creed Taylor ihop honom med Gilberto och Jobim i mars 1963. Inspelningen lär ha varit problematisk. Det rådde språkförbistring och Getz och Gilbertos egon kraschade direkt. Joãos dåvarande fru Astrud Gilberto fick också något oplanerat hoppa in som sångerska och att The Girl From Ipanema blev en sådan enorm succé berodde inte så lite på hennes oskuldsfulla röst. Snart lämnade hon João för att bli Getz älskarinna och gjorde sedan raketkarriär i sitt nya hemland.


Tamba Trio ”Tempo” (Philips 1963)

Pianotrion var och är ett av bossanovans mest klassiska format. Den största och mest mångsidiga av dem alla var Tamba Trio med pianisten Luiz Eça, basisten och flöjtisten Bebeto och batteristen Helcio Milito. Inte nog med att Tamba Trio tänjde på bossans musikaliska gränser genom sitt lyhörda och jazziga ensemblespel, de levererade också klockren stämsång med alla regnbågens alla färger i sina harmonier.

Tamba Trio "Boranda" (ZShare)


Luiz Bonfa & Maria Toledo ”Braziliana” (Philips 1965)

Luiz Bonfa var en av de allra skickligaste bossagitarristerna. Tillsammans med Jobim/de Moraes skapade han soundtracket till Marcel Carnes storfilm Orfeu Negro 1959 och fick därefter igång en karriär i USA. Braziliana från 1965 kan mycket väl vara den mjukaste bossaplatta som någonsin spelats in. Bonfas undersköna flickvän Maria Toledo sjunger ordlöst bakom den glittrande akustiska gitarren och stråkarna gråter försiktigt i bakgrunden.



Antonio Carlos Jobim ”Love, Strings and Jobim” (Warner Bros 1965)

Detta var en av Jobims första egna plattor i USA och på många sätt är den gjord för att exploatera all den romantiska sensualism som fanns inneboende i bossan. Kanske är det också just därför den är så lyckad. En ung Eumir Deodato bidrog till de enorma stråkarrangemangen och hela bossaeliten med Baden Powell, Luiz Eca och Roberto Menescal i spetsen medverkade.


Marcos Valle ”Viola Enluarada” (Odeon 1967)

Vid sidan av João Gilberto hade Marcos Valle bossanovans lenaste röst. Sjukt begåvad som låtskrivare, musiker och sångare började han spela in redan i tonåren och med Viola Enluarada nådde han toppen innan han raskt började utvecklas bort från bossan. Här radar Valle upp tretton låtar som ger begreppet mjuk manlighet en helt ny innebörd och stolthet, något som bara förstärks av de duetter han gör med sin fru Anamaria. Året efter spelade de tillsammans in den klassiska plattan Samba 68 i USA.

Marcos Valle "Tião Braço Forte" (ZShare)


Elis Regina & Toots Thielemans ”Aquarela do Brasil” (Philips 1969)

Elis Regina var den brasilianska musikens största och mest mytomspunna sångerska. Hennes temperamentsfyllda personlighet har analyserats hit och dit och idag är hon nästan ett nationalhelgon i Brasilien. Hennes eldiga perfektionism hann resultera i ett stort antal klassiker innan hon dog redan 1982. Tretton år tidigare spelade hon in den här plattan i Stockholm av alla ställen tillsammans Toots Thielemans. De magiska ögonblicken följer liksom på varandra, som när Elis sträva stämma borrar ner sig titelspåret och leker med varenda ton.

Elis Regina & Toots Thielemans ”Aquarela do Brasil” (ZShare)

Gilberto Gil ”Louvaçao” (Philips 1967)

I det här sammanhanget är det förstås på sin plats att nämna Gil Gilberto, även om han snabbt avlägsnade sig från bossan efter den här debutplattan. Här kan man njuta av Gils strålande gitarrspel och en glöd som för honom ganska långt från den ursprungliga bossan. Lyssna bara på den klassiska tolkningen av Roda. Komplettera sedan med Caetano Velosos och Gal Costas Domingo, deras första och sista bossaplatta innan de startade Tropicalia-rörelsen tillsammans med Gil.

Gil Gilberto "Roda" (ZShare)

Sabrina Malheiros ”Equilibria” (Far Out 2005)

Modern bossanova finns det gott om. Särskilt renrasig är den förstås när den kommer från Bebel Gilberto, dotter till João och hans andra fru Miúcha. En annan ung sångerska som bokstavligen har musiken i blodet är Sabrina Malheiros, dotter till Alex Malheiros från bossafunkgruppen Azymuth. Sabrinas purfärska debut Equilibria är utmärkt bossa för 2000-talet, driven av hennes bestämda och sammetslena röst. Precis som det ska vara.

Sabrina Malheiros "Eu Sous Mais Eu" (ZShare)