Så var det dags att avhandla Wildbirds & Peacedrums. Årets Jazz i Sverige-pristagare som själva kallar sig Annat/Blues/Pop på MySpace. Hey! "Annat" är verkligen det ofrivilligt bästa sättet att beskriva ens musik. Eller "beyond category" som Duke Ellington självsäkert konstaterade. Jazzen har ju alltid varit upptagen av att ifrågasätta sitt namn och sina gränser i samma ögonblick som den utvecklar musiken. Men i och med den första stora retrovändningen i början av 80-talet (läs Wynton Marsalis) har det mest blivit ett trassligt gnällande om jazzens inre väsen som i sin tur stått i direkt proportion till musikens marginalisering.
Wildbirds & Peacedrums sa i en intervju att de själva inte var riktigt säkra på hur etiketten jazz påverkar dem och det krävs inte många sekunder innan man försår att det är jazzen som är den stora vinnaren genom att ta rygg på Wildbirds & Peacedrums och komma ytterligare en bit närmare den experimentella delen av indiescenen. Jag har ingen aning om hur Rikskonserter och Caprice har tänkt, men i mina öron är det en utomordentlig utmärkelse – även om det inte finns många millimeter jazzhistoria i musiken. Det är ju faktiskt ingen hemlighet att den mest progressiva "jazzen" är lika influerad av postrock, electronica, indiepop, soul och singer/songwriter som av Charlie Mingus frustande kompositioner. Måste man verkligen ha en fast parameter kan man säga att det är improvisationen som definierar jazzen, men i samma ögonblick har man uteslutit delar av electronican. Tre sekunder och det har blivit kulturpolitik av alltihopa.
Tack och lov lyssnar inte folk på det viset. Det finns bra musik och det finns dålig musik. Eller hur Kurt Weill? 
Först var jag dock inte alls särskilt förtjust i Wildbirds & Peacedrums. Jag tyckte att det fanns något hysteriskt pretentiöst och beskäftigt i musiken. Som om de tog i ända ifrån tårna för att vara speciella. Kanske var det något i det artistiska upplägget, sång/trummor, maka/make, som ställde sig i vägen. Wildbirds & Peacedrums lägger ju också av naturliga skäl till hellre än de drar ifrån. De rusar fram mot sina lyssnare. Andreas Werliin har en hel arsenal av musikaliska slagverk som han lever om med och Mariam Wallentin sjunger på något vis långt utöver sig själv även när hon inte dubbar och körar bakom huvudstämman. Wildbirds & Peacedrums är helt enkelt "maximalister" och jag tänker på en lite trubbig, men långt ifrån oväsentlig jämförelse med norska Jaga Jazzist som hamrade in just detta begrepp i en intervju jag gjorde för en massa år sedan.
Men när krutet har lagt sig, när de värsta fyrverkerierna har slocknat, när man till slut börjar se skogen inser man att de starkaste delarna verkligen består av ypperligt välväxta popsånger. Bakom den musikaliska råenergin finns det emotionellt glasklara grundstrukturer. Symptomatiskt nog – eller ironiskt nog – är det först i sista spåret på The Snake som den stora triumfen infinner sig. My Heart heter den. Lyssna hela vägen på deras Myspace. Det är en klassisk soulballad. Och en bedårande sådan. När man har gått hela varvet runt inser man plötsligt hur allting lyfter av de smattrande lägereldstrummorna, xylofonen och den där smygande distortionen som hela tiden riskerar att smula sönder sången. Det är verkligen en klassisk soulballad – men i experimentell konsthögskoleuniform.
Här är vad jag lyssnar på annars:
Everybody's Gotta Learn Sometimes 5.54 Beck "Eternal Sunshine fo the Spotless Mind"
Theme 2.24 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Brazil 2.28 Django Reinhardt "Toasted Biscotti"
Chez Galdines 6.24 Hans Olding "No Space"
Silent Night (Pacific! Remake) 3.50 Karin Ström "Silent Night"
Tristess 2.58 Lars Blek "Expeditions #1"
Three Cheers For Our Side 2.47 Orange Juice "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
(There's Always) Something On My Mind 2.40 The Pale Fountains "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
You Just Hit The One You Say You Love 5.29 Francy Boland "Out Of The Background"
When Will You Be Back? 2.48 Border Boys "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Ensam 2.55 Lars Blek "Expeditions #1"
Head Trick 6.32 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Peace Offering 8.37 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Title Music from Merchant-Ivory's film "Bombay Talkie" 2.34 Shankar Jaikishan "The Darjeeling Limited"
"Montage" from Nityananda Datta's film "Baksa Badal" 1.15 Satyajit Ray "The Darjeeling Limited"
Paper Planes (DFA Remix) 5.51 M.I.A. "Kala"
Brotherhood Suite 3 8.53 Don Cherry with Bernt Rosengren Group "Brotherhood Suite"
Free 5.01 Matsi "Brownswood Bubblers Two"
Let's It Dub It Up 4.08 Dee Sharp "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
This Is Me 2.57 Chris & Cosey "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Airwaves 5.18 Thomas Dolby "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
kuni 2.24 fennesz + sakamoto "Cendre"
Joy 9.00 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Abraham, Martin And John 4.33 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Gonna Keep On Tryin' Till I Win Your Love 2.51 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
No Time For Tears 2.31 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Set It Off (Walter Gibbons Mix) 9.22 Harlequin Four's "The Dark Side Of Disco Vol.2"
Mr Clean 4.24 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Wonderful World 2.48 Grand Union "Brownswood Bubblers Two"
My First Hommage 10.59 Gavin Bryars "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
The Pop 4.02 Chocolate Star "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Little Bit 4.34 Lykke Li "Youth Novels"
Seul a la maison 2.01 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
lördag, mars 22, 2008
File under "Annat"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag håller med dig om att det är kul att man ger ett jazzpris till en grupp som har en så pass odefinerbar stil. Inte minst eftersom det kan skicka signaler till folk att man kanske måste tänka om när det kommer till genren jazz. Tyvärr är det nog många som har en ganska smal bild av vad den är, och således väljer att inte lyssna på den.
Men sedan funderade jag också på om andledningen till att de fick priset även kan vara för att det inte direkt fanns några andra tillräckligt nya och fräscha grupper eller artister som inte redan fått priset. Men jag är inte tillräckligt insatt för att veta exakt vilken konkurans de har haft i år. Vad tror du?
Tjenare, tack för din kommentar! Jag tycker att Hans Olding skulle ha kunnat få Jazz i Sverige-priset. Intressant nog snackade jag med just honom och några andra musiker om detta pris - men sa förstås inte att jag tycker att han borde få det - och de resonerade som så att Wildbirds & Peacedrums absolut är bra för uppmärksamheten men att det också riskerar att urholka prisets karaktär när man går så långt utanför jazzen. Någon tyckte att det vore snudd på radikalt att ge Fredrik Lindborg, som verkligen spelar renlärig bebop, priset.
Och visst finns det en poäng i det. Samtidigt tycker jag att Caprice och Rikskonserter har lyckats väldigt bra de senaste åren. Nils Berg förra året, Fabian Kallerdahl året innan och även Fredrik Ljungkvists försenade upprättelse för fyra år sedan... Jag kan också tycka att Oskar Schönning skulle vara värdiga pristagare, även om de nu har hållit på ett tag. Jag tycker de förnyar genren på ett stilsäkert, samtida och personligt sätt, utan att behöva ta till alltför stora gester. Men det skulle förstås ligga för nära Nils Berg. Paavo vore också ett bra alternativ. Kanske också Torbjörn Zetterberg för sina mäktiga plattor med oktetten...
Ja, det är klart att det nog också finns en del andra alternativ. Oskar Schönning håller jag med om, och Paavo har jag till slut tagit mig till att börja lyssna på och kan inte annat än att hålla med.
Något som jag dock tänkte på när jag nu senare googlade lite om detta pris är att alla artister som fått priset är signade på Caprice. Detta gjorde mig lite förvånad eftersom det känns som denna utmärkelse får så pass mycket utrymme i pressen. Det känns som att varje gång Berg, Kallerdahl etc. omnämns i skrift så lyckas man alltid klämma in "Jazz i Sverige" också. Känns mer som om hela priset är ett sätt för bolaget Caprice att marknadsföra sina nya artister. Vilket såklart är tråkigt för Kullhammar och gänget som helt och hållet kör på sitt egna bolag.
Rätta mig om jag har fel om detta.
Ja och nej, tror jag man kan säga. Varje artist som får Jazz i Sverige-priset får som sagt släppa en särskild skiva på Caprice, men i den lilla jazzvärlden finns det knappast några exklusiva kontrakt. Nils Berg släpper ju även skivor på Hoob tillsammans med The Stoner, Fabian Kallerdahl med MusicMusicMusic och Fredrik Ljunkvist släpper ju skivor med Atomic på Jazzland.... Men, du har nog helt rätt i att just den konstellation som varje artist spelat in sin "prisplatta" med är kontrakterad till Caprice. Så summa summarum finns det såklart en marknadsföringsaspekt inblandad, fast å andra sidadn för alla...
Jag kan för lite om de politiska turerna kring Jazz i Sverige-priset, någon annan som kan och vill fylla på?
Aha. Det är ju i alla fall inte så illa som jag först tolkade det hela. Även om det är svårt att ta priset på lika stort allvar, som om det skulle utses oberoende av försäljningssiffor.
Caprice lär säkerligen välja ut en grupp som de framförallt tror kommer att sälja.
Och då kan man ju ställa frågan om den artisten som säljer mest per automatik är den bästa.
Jag tror de flesta som gillar jazz nog kan vara enade om att det inte är så - då just denna genre, i jämförelse med vissa andra, inte säljer i den mängd som den kan anses vara värd.
Det är kul att få lite mer kött på benen om vad priset verkligen innebär hursomhelst. Tack för det och fantastiskt bra blogg.
Jag har tänkt lite och är inte alls så säker på att det är jazzen som tar rygg på W&P längre (även om jag skrev tvärtom på Lira.se nyligen). Hade gruppen funnits på 60-talet hade de varit psychrock, hade de släppt sin musik på 70-talet hade det varit prog, hade de existerat på 80-talet hade det varit new wave, på 90-talet indiepop. 2008 kallas det jazz vilket jag ser som ett tydligt tecken på att jazzen som varumärke är lika het som någonsin och att w&p snarare gynnas av att deras musik anses som lite mer "jazzsvår" än vad den egentligen är.
/Markus Axelsson
Hallå Markus,
Du har förstås en poäng. Fast blotta rimligheten i att W & P skulle ha kunnat existera för 40 år sedan och låtit ungefär likadant säger en del om att deras musik - och mycket av det vi vanligtvis kallar jazz - inte är särskilt innovativ av sig. Vilket är ok, men dessvärre inte någonting som gör "jazz" till en etikett man belönar progressiv musik med. I grund och botten är det väl någonting annat som förlänar jazzutmärkelsen - t ex energin och den flinka instrumentalismen. Fast som du antyder har jazzen en massa finkulturella poäng som säkert kan göra dem ännu mer intressanta. Absolut, och jazzen tackar förstås. Men när allt kommer kring är det nog deras naturliga star quality som gör jobbet.
Det som då slår mig är hur radikalt det trots allt skulle vara om en electronicaakt fick Jazz i Sverige-priset. Då skulle ju själva grundvalen, den fysiska instrumentalismen - men inte nödvändigtvis improvisationsförmågan - utmanas. Jag är dock inte helt säker på att det skulle vara särskilt positivt längre (för 10 år sedan har jag inte tvekat). Helt ärligt undrar jag om man ska bekymra sig så mycket om att göra jazzen samtida. Är musiken bra kommer det av sig självt. Tvärtom kan det ju vara positivt att odla en musikstils särart och tradition i en tid när allting ändå är tillgängligt och flyter ihop.
Jag tycker du har en poäng där på slutet.
Det är även viktigt att bevara den traditionella jazzen så att den alltid kommer finnas kvar för att kunna influera populärmusiken, som per definition är föränderlig.
Många andra musikstilar som exempelvis blues eller gypsyjazz, är idag inte lika nyskapande som jazzen är. Men traditionerna lever kvar och kommer således även leva kvar inom andra musikgenrer.
Skicka en kommentar