Musikåret 2007 del 2

Det är kvällen innan jag åker till Tokyo. Är jag galen som bloggar? Det verkar så. Här kommer i alla fall del två i min sammanfattning av musikåret. Sedan blir det tyst ett tag framöver.


Årets-tack-för-återutgivningen

Inte bara var Dustygrooves nyutgåva av Jorge Bens ”Fôrça Bruta” årets mest hedervärda, för mig personligen innebar det även upptäckten av en av de bästa brasilianska plattorna någonsin. Nästan lika intressant var det att Sansara Music Bands gamla proggjazz från 1977, med Bernt Rosengren och Lars Färnlöf, fick se dagens ljus på Fredrik Noréns egna lilla etikett. Annars dominerade japanska finsmakarutgåvor.

Jorge Ben ”Fôrça Bruta” (Philips/Dustygroove)
Sansara Music Band ”Plays The Music of Lars Färnlöf” (Mirrors)
Stanley Cowell ”Illusion Suite” (ECM/Japan)
Ronnie Ross ”Cleapatra’s Needle” (Fontana Jazz/Japan)
Michael Garrick ”Moonscape” (Trunk)



Årets helt-sonika-bästa-pop

Ingen musik är längre unik. Allt är redan gjort. LCD Soundsystems naturliga förening av postpunk och electrodisco hördes egentligen redan på 80-talet, men för mig kom det som ett försenat paradigmskifte. Och det beror på de fantastiska melodierna – på årets platta oväntat uppriktiga och djupt vemodiga – som DFA-produktionen slungade rätt in i samtiden och gjorde till årets platta. Annars var det kopplingen Göteborg/Melbourne/Toronto via Jens Lekman/New Buffalo/Feist som lockade.

LCD Soundsystem ”Sound Of Silver” (Capitol)
New Buffalo ”Somewhere, Anywhere” (Arts & Crafts)
Jens Lekman ”Night Falls Over Kortedala” (Service)
Feist ”The Reminder” (Cherry Tree)
Josef & Erika ”Small Small Small Small Sounds” (Caprice)



Årets upptäckter

MP3-bloggarna återigen – den kategori som koncentrerar sig på obskyr vinyl. Den verksamhet som bedrivs av till exempel Baroso på Orgy In Rhythm är ingenting mindre än en kulturgärning eftersom den ger massor av svårtillgänglig musik nytt digitalt liv. Jackie McLeans sista, när det begav sig outgivna, mästerverk för Blue Note slog ned som en ilsken blixt i början av september. Det kommer en essä om den framöver...

Jackie McLean ”Hipnosis” (Blue Note 1967)
Enrico Rava "Quotation Marks" (Jamo 1976)
Eddie Daniels ”This Is New” (Tant 1968)
Cal Tjader & Eddie Palmieri ”Bamboleate” (Tico 1968)
War ”Galaxy” (Rhino 1977)



Årets soul-som-egentligen-inte-behöver-förklaras

Soulen har alltid varit en vansinnigt historiemedveten genre. Så även i år. UGKs ganska burdusa återanvändning av Willie Hutch fick mig att upptäcka det magiska originalet. Men störst av allt var att få lära känna den sammanbitna Alice Clark. Jay-Z:s blaxploitation och den softa neo-soulen från Brownswood kändes annars överraskande aktuella.

Alice Clark ”Alice Clark” (Mainstream 1972/Japan)
Jay-Z ”American Gangster” (Roc-A-Fella)
Willie Hutch ”The Mack” (Motown 1973)
”Brownswood Bubblers Vol 2” (Brownswood)
Ne-Yo ”All Because Of You” (MP3)



Årets Brasilien

Kalla mig gärna konservativ, för i min värld cirkulerar den brasilianska musiken fortfarande kring bossa, nybossa, tropicalia, klassisk MPB och svala elektroniska uppdateringar. Tyvärr, ingen Baile Funk för mig. I år lyssnade jag istället på två gamlingar – den återuppupptäckte Arthur Verocai och Caetano Veloso som gjorde en oväntat hård postpunkplatta.

Caetano Veloso ”Cê” (Nonesuch)
Arthur Verocia ”Encore” (Far Out)
”Brasil Do Futoro – selected by Rémy Kolpa Kopoul” (Naive)



Årets Impulse-klassiker-jag-återvände-till

Gary McFarland Sextet ”Point Of Departure” (1963)
Oliver Nelson ”Sound Pieces” (1966)
Gil Evans ”Into The Hot” (1961)
John Coltrane ”Live At Birdland” (1963)
Milt Jackson Quartet ”Statements” (1961)