Ytligheter och persienner

Såg om Paul Schraders American Gigolo igår. Jag har svårt att tänka mig en film som var - och fortfarande är - mer "à la mode". Med all rätt måste den betraktas som historisk. För det första sparkade den ju igång Richard Geres karriär (vilket många kanske beklagar). Men för det andra, desto viktigare, sparkade den igång en ny glamorös och dekadent era i Hollywood, en era som i princip kom att definiera det narcissistiska och materialistiska 80-talet. En era som till viss del lever fortfarande: High Concept.



High concept blev benämningen på en ny typ av trendig blockbusterfilm med en enkel och vinnande logik: ta det bästa och hippaste från många världar och slå in alltihopa i ett nytt lyxigt paket. Lägg på lite extra. Putsa ytan. Förför.

Männen bakom denna nya logik hette Jerry Bruckheimer och Don Simpson. Den förstnämnde producerade American Gigolo 1980 och slog sig tre år senare ihop med den på alla sätt yvige Simpson för att producera Adrian Lynes (80-talets kanske allra största bildbög) Flashdance. Pengarna rasade in och Bruckheimer och Simpson etablerade sig omedelbart som Hollywoods mest inflytelserika och vulgära producentpar. När jag skriver om dem skriver jag på sätt och vis också om min, och mina lågstadiekamraters, uppväxt. Ty deras filmer kom att prägla stora delar av 80-talets populärkultur och därmed också en liten knattes liv och föreställningar. 1984 kom Snuten i Hollywood och två år senare Top Gun - den kanske högsta high concept-filmen av dem alla. Hur bortblåst blev man inte?

Efter en svacka i början av 90-talet slog Simpson och Bruckheimer tillbaka 1995 med Bad Boys (som intressant nog sammanfaller med framväxten av hiphoppens bling-bling) och The Rock året efter. Kort därefter dog Don Simpson som var en ökänd knark- och sexmissbrukare, kanske den allra värsta i Hollywood med en knarknota på drygt 60 000 dollar i månaden. Jerry Bruckheimer håller dock fortfarande high concept-andan vid liv genom sin evighetslånga Pirates Of The Caribbean.



Vad definierar då egentligen en high concept-film? Vissa säger att det är en film som går att förklara i en enda mening. Själv tycker jag nog att det är förmågan att bygga in den samtida populärkulturen på så många nivåer som möjligt: i musiken, dekoren, kläderna och storyn. Ta American Gigolo till exempel. Giorgio Armani handplockades till att göra Richard Geres garderob och skapade givetvis en sanslös uppvisning av nytänkande herrmode. Inte en knapp verkar ha lämnats åt slumpen. Inte en bildruta lämnas heller utan att ha exponerat Armanis mode ordentligt. Och det passar bra i filmens luftiga och soliga Los Angeles - en högst medveten filmisk tolkning av David Hockneys måleri.

Sedan fick Giorgio Moroder i uppdrag att göra soundtracket. Just då, 1980, och även just nu 2007, var han förmodligen mest rätt av alla. Efter sin innovativa megahit (ett passande ord i sammanhanget) I feel love med Donna Summer hade hans syntiga tolkning av discon kommit att peka ut framtiden. Ingenting kunde heller bättre ha slagit an tonen för berättelsen om den manlige prostituerade Julian Kaye än Moroders lyxiga syntpop. Notera också att denna rollfigur i princip måste ha skapat den metrosexuelle mannen - fåfäng, materialistisk och mer aktuell än någonsin tidigare.

Nu kan man givetvis hävda att Hollywood ända sedan 20-talet har jobbat på det här viset och skapat en lockande spegling av samtiden. Och redan i Mike Nichols Mandomsprovet gifte ju film- och skivindustrin ihop sig och skapade en jättehit av Simon & Garfunkels Mrs Robinson. Absolut, det stämmer. Men vad Bruckheimer och Simpson gjorde var att ta allting ett steg längre och sätta hela konceptet i system. Inte minst i fråga om musiken. Flashdance hade Iréne Caras omedelbara titelsång, Snuten i Hollywood fick Harold Faltermeyers syntiga signatur och Top Gun hade förstås Berlins engångshit Take My Breath Away. Framför allt handlade det om att göra filmerna ännu mer säljbara. Att optimera lättillgängligheten, skapa så många ingångar som möjligt, utöka intäktskällorna och skapa otaliga markadsföringsmöjligheter. Det är därför alla storfilmer har ett tillhörande McDonaldsmeal idag. Skyll på Jerry Bruckheimer och Don Simpson.

Men det är inte den tanken som hänger kvar hos mig efter American Gigolo. Jag gillar den trots allt väldigt mycket. Kanske beror det, förutom den förföriska ytan, på att Paul Schraders manus faktiskt är riktigt intelligent. Han är ju ändå mannen som skrev Taxi Driver. Kanske beror det också på de där små blinkningarna till filmhistorien mitt i all 80-talskosmetik, inte minst till den film noir som hade gjort Los Angeles till sin spelplats redan 40 år tidigare. Just precis, det är därifrån som det flitiga bruket av persienner i var och varannan bild kommer. Att Paul Schrader två år senare, återigen tillsammans med Bruckheimer, gjorde en nyinspelning av Jacques Tourneurs film noir-klassiker Cat People är förstås också helt logiskt

Just persiennerna, och till viss del Giorgio Moroders musik, skapar en annan bro mellan American Gigolo och min tillvaro i maj 2007. Jag har gått och blivit förtjust i svenska popduon Nicolas Makelberge och hur man än vrider på saken verkar deras välskräddade och drömmande electropop ha sina djupaste intertextuella rötter i Julian Kayes ljusa Los Angeles-lägenhet. Och omslaget till Dying in Africa skulle heller inte se ut som det gör utan Jerry Bruckheimer. Alltid något att tacka för.