Att vila i 60-talet

Apropå den just avslutade filmfestivalen i Cannes passar jag på att lyfta fram en bortglömd överraskning bland 60-talets många tidstypiska soundtracks.

Någon som hört talas om den peruanske jazzpianisten Jaime Delgado Aparicio? Eller El Embajador Y Yo, en peruansk actionkomedi från 1966 i regi av en viss Oscar Kantor? Hade inte trott det. Jag hade heller ingen aning innan Jaime Delgado Aparicios soundtrack dök upp i brevlådan, utgiven på CD av spanska Vampi Soul och vidarebefordrad av svenska Colectivo, ett av många små livsviktiga distribtionsbolag som glatt spatserar längre och längre ut på den långa svansen i den alltmer fragmenterade skivindustrin.

Jag menar, peruansk filmjazzbossa – hur underbart smalt kan det vara? Men tots det var jag inte särskilt nyfiken från början. Vampi Soul, som specialiserat sig på att ge ut ge ut mängder av gammal salsa, obyskyr latinjazz och allehanda exotica, har nämligen en mer än lovligt svajig katalog. Ibland finns det faktiskt en anledning till att viss musik får ligga kvar under obskyritetens tjocka täcke, muttrade jag för mig själv när jag öppnade fodralet.



Men dåliga odds ger förstås desto bättre utdelning. Och ja, El Embajador Y Yo är en riktig pärla. Tusentals easy-listening-mods över hela världen tar cigarillen ur mungipan och jublar lågmält över att jazzpianisten Jaime Delgado Aparicio har kommit in i deras liv. De glider elegant ur sina loafers och dansar i bara silkesstrumporna på det blanka parkettgolvet, innan de varsamt placerar in El Embajador Y Yo i skivhyllan – mitt emellan Michel Legrands musik till Jacques Demys Flickorna i Rochefort och Quincy Jones soundtrack till Sidney Lumets The Pawnbroker.

Jag gör precis samma sak, imponerad av flera anledningar. Kanske främst för att Jaime Delgado Aparicio bara var 23 år när han med säker hand ledde en 50-mannanorkester genom sina kompositioner. Men också för att soundtracket motsvarar filmmusikens alla klassiska krav på narrativa melodier – melodier som varieras genom såväl tunga storbandsjazzarrangemang som flyktig balladbossa. Precis som hos mästarna John Barry, Ennio Morricone och Nino Rota, som Aparicio givetvis haft tillfälle att detaljstudera under en resa till Italien 1965.

Allra vackrast blir det när Patricia Aspillaga, som spelade filmens kvinnliga huvudroll, blåser mjuka bossakyssar på huvudmotivet i filmens enda vokala spår. Det är på den punkten som det för ett kort ögonblick blir unikt, i det mjuka latinska vemodet som man annars bara hittar i bossans saudade.

Så som det bara lät på 60-talet.

Som komplement till musiken från El Embajador Y Yo – filmen lär vi kanske aldrig få se – missa inte att ladda hem alla de Quincy Jones-sountracks som nu finns på Pharoah's Dance.