Modernism!

Tro det eller ej, men jag har faktiskt skrivit en uppsats i konsthistoria om Reid Miles omslagsdesign för Blue Note. Det var ganska tacksamt. Jag försökte ihärdigt visa hur den djärva layouten och lekfulla typografin speglade jazzens vilja att uppfattas som den mest moderna och sofistikerade musiken i slutet av 50-talet. Kanske inte främst radikal, snarare längst fram i det moderna livet.

Vad jag inte skrev om, antagligen för att jag inte hade kunskapen, var hur mycket Reid Miles lånade från konsthistorien. Här finns ju massor av bauhaustypografi, kubismlayout, akvarell, kalligrafi och fotografiska influenser från typ Henri Carier-Bresson och Bill Brandt.



Ett av de skönaste exemplen är Lee Morgans fenomenala City Lights från 1958. Omslaget verkar främst hämta inspiration från stumfilmens värld av dubbelexponeringar men sneglar också på Man Rays fotogram där olika föremål exponerades direkt på ljuskänsligt papper. City Lights är förresten även namnet på en av Chaplins bästa filmer och givetvis är det fullt av hetsiga neonskyltar överallt. Man kan liksom känna pulsen.

Så till det bästa: en uppgiven Lee Morgan iklädd trenchcoat, sittande på en parkbänk med ena handen på sitt trumpetfodral och i den andra dinglandes en skrynklig dagstidning. Vilken story! Har han just anlänt till New York och paralyserats av ljuset? Eller har han redan bränt sina broar i en grym showbizvärld? Det är banalt och underbart på samma gång. Särskilt som Lee Morgan vid den här tiden var en 18-årig komet på jazzhimlen, både arrogant och virtuos - vilket han förstås visar på den här plattan.