Jazzen i Sverige

För något år sedan gjorde SVTs Musikbyrån ett försök att porträttera den unga svenska jazzen. Bland de intervjuade fanns årets Jazz-i-Sverige-pristagare Nils Berg. Den rockjournalistiska infallsvinkeln var pinsamt given. Här framställdes en ny generation jazzmusiker som hade rocken som viktigaste influens och mellan raderna skulle man sluta sig till att deras jazz därför var särskilt vital och samtida. Men den viktigaste undertexten var förstås att alla rockfarbröder nu kunde sitta lugnt i båten och upptäcka jazzen på sina egna villkor.

Inslaget avslutades med att samtliga intervjuade fick den ledande frågan: ”Vad föredrar du, hårdrock eller funk?” Nils Berg var den ende som vågade svara ”funk”. Inte för att hans version av jazzen skulle vara särskilt funkig, utan snarare för att han på sitt eget stillsamma vis, vänligt men bestämt, skakar av sig alla bestämda kategoriseringar. Vilket gör honom till den mest intressanta jazzartisten i Sverige just nu. Vilket också betyder att Rikskonserter för första gången på länge – precis som i fjol när Fabian Kallerdahl fick priset – lyckats ge någon sorts relevans åt priset Jazz i Sverige.



Jag har flera gånger förklarat Nils Bergs storhet - typ här och här och här. Framför allt tillsammans med egna bandet The Stoner. På Sailors Fighting In The Dance Hall, hans Jazz i Sverige-platta, har han dock satt ihop ett helt nytt band som främst liknar en lös hållen arbetsgrupp i en prylbutik där alla har minst fyra uppgifter och byter instrument mest hela tiden för att skapa en så maximal ljudbild som möjligt. Förlåt, inte maximal i explosiv mening – det har aldrig varit Nils Bergs idé. Här är det detaljrikedomen och mikroarrangemangen som räknas. Han målar små landskap i akvarell när andra jazzmusiker fläker ut sig själva i abstrakt expressionism.

Vilket till exempel betyder att Leo Svensson på cello och såg ibland blir en överraskande mittpunkt, och att Mattias Ståhl spelar fantastiskt munspel vid sidan av sin obligatoriska vibrafon, marimba och klockspel. Och just där, i munspelet i Guacho Skiing, slås en känslomässig bro till Manhattan 1969 där John Voigts malplacerade texasplayboy försöker hitta sig själv, till tonerna av John Barrys makalösa soundtrack i John Schleisingers Midnight Cowboy. Men det är i mitt huvud, kanske bara i mitt huvud.

När allt kommer kring är alltså Sailors Fighting In The Dance Hall en magnifik jazzplatta av ett gäng jazzmusiker som sedan länge slutat bry sig om hur jazz ska låta. Som plockar upp influenser från nästan vad som helst – hardbop, electronica, sjömansvisor, postrock, minimalism, friform, indiepop och soul – och är mer intresserade av att måla de där landskapen med så exakta färger som möjligt, hellre än att skryta om sina olika penselföringar i halsbrytande improvisationer.



Jag kan inte riktigt säga samma sak om samlingsplattan Contemporary Swedish Jazz som Caprice släpper nästan samtidigt som Nils Bergs lilla mästerverk. Här finns 25 handplockade spår med det bästa från svensk jazz de senaste fem åren. Här finns i princip samtliga verksamma generationer representerade: från Jonas Kullhammar och Nils Berg till Esbjörn Svensson och Peter Asplund till Bobo Stenson och Ulf Wakenius. På musikaliska grunder är urvalet givetvis oklanderligt. Men den pliktskyldiga bredden gör samlingen uddlös. Här finns ingen vägledande vinkel. Här finns ingen prioriterad idé om vart den svenska jazzen är på väg. Det som borde sticka ut sticker inte ut.

Allting samlas under en minsta gemensamma nämnare om vad (svensk) jazz ska vara, vilket understryks av det snygga men förvirrade New York-motivet på omslaget. Ironiskt nog är detta raka motsatsen till vad Sailors Fighting In The Dance Hall står för.