Stoned out of my mind

Man kan inte få allt. Mitt i värsta februaristressen hade jag helst av allt velat gå och se The Stoners spelning på Fasching igår och fira deras nya platta The New Pink. Min kära kusin kom emellan och vi hamnade framför en hemlig dvd-kopia av Robert Lillhongas Hata Göteborg. En, hur ska jag säga, intressant syskonfilm till Farväl Falkenberg. Inte så dumt det heller.

Men just nu är det The Stoner som är mest intressant. Faktiskt utan tvekan Sveriges bästa jazzband just nu. Jag skriver det igen och med stora bokstäver: Just Nu. The Stoner är nämligen summan av all kreativitet i svenskt musikliv för stunden. Kom ihåg vad jag bloggade om The Lektor Tapes. Lägg bara till ett berg av tidlös kompositionskonst och minst femtio års djupt personlig och skicklig instrumentkonst. Jag har berört honom många gånger förut, saxofonisten Nils Berg, originalet och ledaren framför The Stoner. Men det vore skamligt att inte nämna den fantastiska pianisten Jonas Östholm, basisten Nils Ölmedal och batteristen Jon Fält.



Samtliga är stjärnor på den underjordiska svenska jazzscenen. Indiejazzscenen. Den svenska jazzscen som på allvar suddat ut gränserna mellan jazz, indiepop, electronica och konstmusik. När Jonas Kullhammar och hans gelikar hämtar energin från punken och rocken, men fortfarande står med båda benen stadigt i jazzhistorien, har Nils Berg hämtat känslosamheten från så många olika håll att jazzen ibland bara framstår som en inspirationskälla i mängden. Att The Stoner spelade på Fasching igår kan bara ha att göra med att Nils Berg blivit årets Jazz i Sverige-artist. De är normalt sett så långt ifrån Fasching man kan komma. De hör hemma på Ugglan eller Landet. Eller på rödvinsstinna efterfester i någon studentkorridor bredvid Södertörns högskola. Eller vid konsthögskolan i Umeå. Eller var som helst där det finns genuin nyfikenhet och en vilja att omdefiniera det som redan finns och skapa sitt eget uttryck. Det nya rosa, till exempel.

I pressmaterialet skriver The Stoner mycket riktigt att alla låtarna på The New Pink är inspelade som poplåtar – som noggrant utmejslade och sammanhållna små enheter. Mycket mer så än på debutplattan Upp till kamp. Improvisationen är underordnad en stark övergripande idé och sinnesstämning. En stämning som i och för sig gärna får komma från jazzhåll. Nils Bergs långsamma melodier är influerade av så vitt skilda figurer som Eric Dolphy och Jan Johansson. Om de nu är så vitt skilda egentligen. The Stoners sound är annars härligt närsynt, fyllt av komplexa lager och mikroskopiska detaljer, som en sorts akustisk electronica. Med lika delar The Boards of Canada och George Russell.

Är det instrumentalmusik, improvisationsmusik eller filmmusik? Det är självfallet ointressant vilket. Det var det redan på Oskar Schönnings debutplatta för drygt två år sedan, med både Nils Berg och Jonas Östholm ombord. Där fungerade varje låt som en smärre uppvisning i stämningsbyggande, någonstans mellan Goran Bregovic, Mercury Rev och Art Farmer. Jazzen var starkt närvarande medan "Jazzen", den som sitter och pustar i ett hörn på Fasching, inte ens hittade dit.

Precis så är det även på The New Pink. Det är överflödigt att plocka poänger på Nils Bergs insatser hos Loney Dear, Koop, Mando Diao och Peter, Bjorn and John. Lika mycket som jag skulle kunna tänka mig att han älskar The Chi-Lites gamla soulklassiker som fått låna namnet till den här texten. Det är i alla fall som tidlös kompositör han är mest väsentlig. Silent Superman hörde jag första gången på en bootleg från Lydmar i en funkig version med Ludvig Berghe på rhodes och estradpoeten Daniel Boyaciouglu framför micken. Nu är den kort och avskalad och stannar för evigt. Boyaciouglu dyker även upp på plattan, överraskande följsam när han bidrar till att lyfta Mellan planeterna, stängde jag av spisen.

Nej, skratta inte åt de studentikosa titlarna. Lyssna istället lite grann redan här (i väntan på iTunes). Annars missar du årets viktigaste jazzskiva i Sverige.

Musikåret 2006 del 1

Ja, då har det blivit dags att försöka summera musikåret 2006. Ni är förstås redan bombarderade med alla tusentals omröstningar och listor från tidningar, tv och radio. Den ena mer sprängfylld av kompromisser än den andra. Mina - och alla andra bloggares - listor är dock obesvärade av allt sådant, utan någon irriterad redaktör som grymtar över utrymmesbrist och bara med hänsyn tagen till vad jag gillade bäst under året. Hey, jag lyssnar ju inte BARA på jazz. Och allting finns garanterat genom en torrent eller on-linebutik nära dig (jag vågar inte dela låtar än).

Intressant är att jag numera har blivit utesluten från Jazzradions kritikeromröstning efter att La Musik la ner. När ska de upptäcka bloggarna? Nu kanske...





Årets jazzen-är-faktiskt-bäst-i-Sverige

Den kom egentligen förra året, jag vet. Men Björn Yttlings jazzvision är fortfarande så banbrytande och stilbildande, inte bara för den svenska jazzscenen, att den förmodligen blir bäst även nästa år. Annars dominerade Moserobie och Hoob Jazz som vanligt.

Yttling Jazz ”Lord, Why Can’t I Keep My Big Mouth Shut” (Headspin)
Jonas Kullhammar Quartet ”Son Of A Drummer” (Moserobie)
The Stoner, Forss & Borg ”The Lektor Tapes” (Hoob Jazz)
Fabian Kallerdahl Galore ”Maxi Music” (Caprice)
Örjan Hultén Trio ”In The Woods” (Artogrush)






Årets grym-jazz-utanför-Sverige

Med den allsmäktige Pharoah Sanders vid sin sida skapade Kenny Garrett ett stycke eldig och pretentiös etnojazz på precis rätt sida om det patetiska. Finfina pianisten Jason Lindner förlorade sig fingerfärdigt i sina latinska och arabiska influenser och gjorde även han riktigt grym etnojazz. Annars regerade Andrew Hill som vanligt.

Kenny Garrett ”Beyond The Wall” (Nonesuch)
Jason Lindner ”AB Aeterno” (Fresh Sounds World Jazz)
Andrew Hill ”Time Lines” (Blue Note)
Brandford Marsalis Quartet ”Braggtown" (Marsalis Music)
Sleepwalker ”The Voyage” (Especial)






Årets jag-trivdes-fortfarande-bra-i-loungen

Den stilbesatta och jetsettiga sidan av nujazzen fortsatte att hålla ett sofistikerat grepp om mitt hjärta. Svenska DNM släppte den utmärkta samlingen Blueprints och Koop kom äntligen tillbaka efter fem år. Annars regerade två av genrens japanska gudfäder, Tadashi Yabe och Raphael Sebbag från U.F.O.

”Blueprints #01” (DNM)
Raphael Sebbag "From El Fantasma Del Libertad" (Power Shovel Japan)
”U.F.O Lounge – mixed by Yabe/United Future Organization” (Rambling Japan)
Koop ”Koop Islands” (Superstudio/Compost)
Paolo Fedreghini & Marco Bianchi "Several Additional Waves" (Schema)






Årets electronica-nytechno-rymddisco-eller-vad-det-nu-heter

2006 var året då den melodiösa technon, med bolaget Kompakt i Köln som epicentrum, slog igenom på allvar utanför de redan frälsta kretsarna. Danske Trentemøller gjorde jämte The Knife den nordiska melankolin elektronisk och norrmannen Hans-Peter Lindstrøm gjorde balearican skandinavisk. Mycket samlades på en utmärkt mixplatta av M.A.N.D.Y.

Trentemøller ”The Last Resort” (Poker Flat)
”Kompakt Total 7” (Kompakt)
”M.A.N.D.Y – At The Controls” (Resist)
Lindstrøm & Prins Thomas ” Lindstrøm & Prins Thomas” (Feedility/Eskimo)
Kelley Polar ”Love Songs Of The Hanging Gardens” (Environ)






Årets pop-jag-laddade-ned

Peter, Bjorn and John ”Young Folks”
Guillemots ”Trains To Brazil”
Ed Harcourt ”Visit From The Dead Dog”
Camera Obscura ”Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken”
Yo La Tengo ”Mr Tough”





Årets Blue-Note-klassiker-jag-återvände-till

Herbie Hancock ”Inventions & Dimensions” (1963)
Don Cherry "Complete Communion" (1965)
Freddie Hubbard ”Blue Spirits” (1965)
Horace Silver ”Cape Verdean Blues” (1965)
Joe Henderson ”Page One” (1963)

Runt och runt

Sedan en tid tillbaka bedriver jag ett ekonomiskt självmordsprojekt. Jag säljer av stora delar av min CD-samling för att istället köpa samma skivor på vinyl. (Alternativt svindyra japanska CD-pressningar som kommer i små LP-konvolut). För 15 år sedan gjorde jag tvärtom.

Nu är kanske detta ett helt logiskt beetende i mp3:ornas tidevarv. Antingen skrotar man sin fysiska skivsamling helt och hållet. Eller så söker man ett större fysiskt mervärde som cd-skivan nästan aldrig kan erbjuda. Då finns det bara en väg att gå: tillbaka till vinylen. Allra roligast är det när nya skivor släpps som LP. Och då menar jag inte bara hiphop och house. Nej, nu har ju även Jonas Kullhammar – som alltid – den goda smaken att pressa upp en och annan Moserobie-platta på vinyl. I går lyckades jag dessutom lägga beslag på Jarvis Cockers finfina Jarvis – som jag uppenbarligen har ett speciellt förhållande till – på vinyl i min favoritskivbutik Runtrunt. Det sjuka, förlåt logiska, var att jag bytte in mitt CD-exemplar mot denna ursnygga utvikbara LP.

Låtarna har jag givetvis fortfarande i digital form och kommer att konsumera på det viset när stressar iväg till jobbet. LPn däremot – den kommer jag att fingra på, lukta på och trösta mig med på de mest handgripliga sätt. Kanske ibland till och med utan att lyssna på musiken. Svårartad fetischism, någon?

Här är allt annat jag lyssnar på just nu:

Long Distance Call (Sebastien Tellier Remix) 3.09 Phoenix "Long Distance Call"
Punky's Dilemma 2.17 Simon & Garfunkel "Bookends"
Plight 9.51 Charles Tolliver "Impact"
Tide. (Mathew Dear/Including an extract from Crowdpleaser + St-Plomb "Zukunft") 1.56 Mathew Dear "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Willy Skipper 1.17 Isolée "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Les Djinns (My My Remix) 5.04 djuma soundsystem "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Smart Cats vs. Dumb Dog 2.46 Jona "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Love Is Here To Stay 3.02 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Lektor 5.49 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes"
Spiritual High (State Of Independence) 4.30 Moodswings "Mastercuts Balearic"
Another Again 5.20 John Legend "Once Again"
Coming Home 5.22 John Legend "Once Again"
Slow Change 7.17 Bobby Hutcherson "Now!"
Here We Go, Loving Again 4.59 Dillard & Johnson "Feber: Northern & Modern Soul"
I'm So Happy 4.18 Prince Phillip Mitchell "Feber: Northern & Modern Soul"
Headed For The Streets 3.48 Herman H Harper II "Feber: Northern & Modern Soul"
Rose Petals 11.11 Branford Marsalis "Crazy People Music"
El Fantasma De La Libertad - zero dB Reconstruction 6.20 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
La Batanga 4.47 Ocho "Ocho II"
Chorado 4.16 Claudia Acuna "Luna"
His Majesty - bisinis man : tokyo : narita 2017 - mega boy mix 4.51 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
Monserrate 6.48 Jason Lindner "AB Aeterno"
Tereza My Love 4.24 Antônio Carlos Jobim "Stone Flower"
Children's Games 3.31 Antônio Carlos Jobim "Stone Flower"
Wax The Van (Jon's Dub) 8.29 Lola "Mastercuts Balearic"
Hiding Your Present From You 4.43 Arthur Russell "Springfield"
You Have Did The Right Thing When You Put That Skylight In 3.55 Arthur Russell "Springfield"
Listen 6.50 Tears For Fears "Songs From The Big Chair"
Our Feelings/Bishmallah 6.10 Don Cherry "Complete Communion"
Sundays Child (Dub) 6.25 Bacuzzi "Good People"
Spiritual Blessing 5.41 Pharoah Sanders "Elevation"
Rej (Pastaboys Dub Mix) 6.42 Ame "Rej"
...But We Were Happy 3.48 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"

Jazzen i Sverige

För något år sedan gjorde SVTs Musikbyrån ett försök att porträttera den unga svenska jazzen. Bland de intervjuade fanns årets Jazz-i-Sverige-pristagare Nils Berg. Den rockjournalistiska infallsvinkeln var pinsamt given. Här framställdes en ny generation jazzmusiker som hade rocken som viktigaste influens och mellan raderna skulle man sluta sig till att deras jazz därför var särskilt vital och samtida. Men den viktigaste undertexten var förstås att alla rockfarbröder nu kunde sitta lugnt i båten och upptäcka jazzen på sina egna villkor.

Inslaget avslutades med att samtliga intervjuade fick den ledande frågan: ”Vad föredrar du, hårdrock eller funk?” Nils Berg var den ende som vågade svara ”funk”. Inte för att hans version av jazzen skulle vara särskilt funkig, utan snarare för att han på sitt eget stillsamma vis, vänligt men bestämt, skakar av sig alla bestämda kategoriseringar. Vilket gör honom till den mest intressanta jazzartisten i Sverige just nu. Vilket också betyder att Rikskonserter för första gången på länge – precis som i fjol när Fabian Kallerdahl fick priset – lyckats ge någon sorts relevans åt priset Jazz i Sverige.



Jag har flera gånger förklarat Nils Bergs storhet - typ här och här och här. Framför allt tillsammans med egna bandet The Stoner. På Sailors Fighting In The Dance Hall, hans Jazz i Sverige-platta, har han dock satt ihop ett helt nytt band som främst liknar en lös hållen arbetsgrupp i en prylbutik där alla har minst fyra uppgifter och byter instrument mest hela tiden för att skapa en så maximal ljudbild som möjligt. Förlåt, inte maximal i explosiv mening – det har aldrig varit Nils Bergs idé. Här är det detaljrikedomen och mikroarrangemangen som räknas. Han målar små landskap i akvarell när andra jazzmusiker fläker ut sig själva i abstrakt expressionism.

Vilket till exempel betyder att Leo Svensson på cello och såg ibland blir en överraskande mittpunkt, och att Mattias Ståhl spelar fantastiskt munspel vid sidan av sin obligatoriska vibrafon, marimba och klockspel. Och just där, i munspelet i Guacho Skiing, slås en känslomässig bro till Manhattan 1969 där John Voigts malplacerade texasplayboy försöker hitta sig själv, till tonerna av John Barrys makalösa soundtrack i John Schleisingers Midnight Cowboy. Men det är i mitt huvud, kanske bara i mitt huvud.

När allt kommer kring är alltså Sailors Fighting In The Dance Hall en magnifik jazzplatta av ett gäng jazzmusiker som sedan länge slutat bry sig om hur jazz ska låta. Som plockar upp influenser från nästan vad som helst – hardbop, electronica, sjömansvisor, postrock, minimalism, friform, indiepop och soul – och är mer intresserade av att måla de där landskapen med så exakta färger som möjligt, hellre än att skryta om sina olika penselföringar i halsbrytande improvisationer.



Jag kan inte riktigt säga samma sak om samlingsplattan Contemporary Swedish Jazz som Caprice släpper nästan samtidigt som Nils Bergs lilla mästerverk. Här finns 25 handplockade spår med det bästa från svensk jazz de senaste fem åren. Här finns i princip samtliga verksamma generationer representerade: från Jonas Kullhammar och Nils Berg till Esbjörn Svensson och Peter Asplund till Bobo Stenson och Ulf Wakenius. På musikaliska grunder är urvalet givetvis oklanderligt. Men den pliktskyldiga bredden gör samlingen uddlös. Här finns ingen vägledande vinkel. Här finns ingen prioriterad idé om vart den svenska jazzen är på väg. Det som borde sticka ut sticker inte ut.

Allting samlas under en minsta gemensamma nämnare om vad (svensk) jazz ska vara, vilket understryks av det snygga men förvirrade New York-motivet på omslaget. Ironiskt nog är detta raka motsatsen till vad Sailors Fighting In The Dance Hall står för.