Murbräckan

Kenny Garrett, Downbeat, mars 2005:

”I try to stand as close to my understanding of the truth as possible, and Pharoah is that to me. /.../ Pharoah shows me that I can do things differently – make the note a little bigger or sing more. He brings me closer to what I’m trying to get to.”

Det är svårt att inte hålla med. Pharoah Sanders är en av de där sista ”mytiska” saxofonisterna. En jazzprofet med överjordisk auktoritet. En budbärare från en annan värld. En insiktsfullare tillvaro. Det förmedvetna. Det ursinn(l)iga. Den ursprungliga rösten. De allra första vibrationerna. Eller "The Cry" som det heter inom den afrikanskamerikanska jazzmytologin. Detta var den sanning Pharoah Sanders sökte tillsammans med John Coltrane i slutet av 60-talet. Det spelar ingen roll att han hittade den i indiska melodicykler, panafrikansk hi-life, totalspräckt friform, svettig hardbop eller långa modala österländska slingor. Det spelar igen roll om du lyssnar på den skräniga Jewels of Thought,den euforiska Love In Us All eller den traditionstunga Journey to the One. Pharoah är alltid Pharoah. Han är liksom transcendental.



Detta vet Kenny Garrett bättre än många andra och därför bjöd han in Pharoah Sanders när han skulle spela in Beyond the Wall.Kanske hade han kraschlandat rakt ned i Kinesiska muren annars. Inte för att han inte kan leverera spirituella brännmärken själv, utan snarare för att man kan fråga sig om han verkligen kan komma undan med att sampla tibetanska munkar hur som helst och skriva sentimentala ballader om tsunamin. Det står liksom välbeställd new-age, all-natural, qigong och österländsk kvasifilosofi skrivet över hela Beyond The Wall. Dessutom lär Garretts spelning på jazzfestivalen i somras har varit katastrofalt inställsam.

Men icke när han har åldermannen Pharoah Sanders vid sin sida. Inte heller när han dedikerar hela plattan åt den tunga modala friheten hos McCoy Tyner. Eller när han har med gamle vibrafonisten Bobby Hutcherson, pianisten Mulgrew Miller och explosionen Brian Blade bakom trummorna. Inte heller när han själv visar sig vara tokinspirerad och tänder eld på altsaxofonen gång på gång.

Beyond The Wall är med andra ord full av andliga brännmärkningar. Visst kan några smekningar bli väl finkänsliga, men just som den inställsamma handen börjar röra sig mot Lung Ching-teet och den kinesiska vallmosalvan då ryter den gamla draken Sanders till och sprutar frätande andlighet tillsammans med giftormen Garrett. Tillsammans stiger de upp till himlen, sammanflätade av tyngdlösa modala melodier, upplyfta mot det eviga ljuset av muskulösa blockackord, sakta glidande genom dimmiga ekon från det tidiga 70-talets Impulsekatalog med tiotusen tibetanska munkar under sig, en Dalai Lama och en amerikansk souljazzkör från gospeldeltat, smattrande slagverk nere i skärselden, utsträckta armar, besatta rytmer, eufori, femtusenåriga religiösa grubblerier och en drygt hundraårig jazztradition. Som i Calling ungefär.

Viktigt komplement: Missa inte japanska Sleep Walkers nysläppta The Voyage. Eftersom även Sleep Walker är besatta av det tidiga 70-talets Impulsekatalog bjöd även de in Pharoah Sanders. Han gästar på titelspåret och resultatet blev en 12 minuter lång eldsvans.

Som sagt, Pharoah är alltid Pharoah.