Ännu en natt på Brunnsgatan

I torsdags spelade Örjan Hultén och hans trio in en ny skiva på Glenn Miller Café. Perfektionisten Hultén, alltid lika glödande i sin noggranna balans, avbröt till och med en av låtarna och bad om att få ta om introt. Respekt! Inte för att någon i publiken lär ha märkt något, trion är sinnessjukt samspelt, precis så luftig som bara saxtrior kan vara. Jag försökte för övrigt fånga lite av detta musikaliska patos här – apropå den förra, på alla sätt utmärkta, plattan In The Woods.


I väntan på en ny platta från Örjan Hultén Trio måste jag dock uppmana alla att gå in på Pharoah's Dance och hämta hem Chico Freeemans gudomliga Spirit Sensitive från 1979. Jag är tagen. Lyssna på versionen av Patti Austins You Don't Have To Say You're Sorry. Cecil McBees basstråke gråter förvisso i bakgrunden, men det är saxofonen som bär den verkliga insikten om hur sårbar man är som människa. Det är en av de mest imponerande tolkningar jag hört, avskalad på det mest självklara viset. Inga ord, bara sältan av tårar.

På ytan skulle Spirit Sensitive kunna uppfattas som en traditionell tillbakagång, vilket Allmusic antyder, men i själva verket är det en studie i renodlingens konst när Chico Freeman ödmjukt tar sig an ett antal klassiska och moderna standards. Det är en stillsam insikt om exakt hur mycket, eller lite, som behövs för att röra vid en människas själ. Det är ett mästerverk kort sagt.