En miniavhandling om brittisk jazz

Som kulmen på mitt tjatande om brittisk popjazz kommer nu en jättelååååååång text om den brittiska 60-talsjazzen. Det är en recension av Impressed with Gilles Peterson 2 som jag skrev för La Musik en gång i tiden. Jag tycker den blev rätt bra och jag har inte kunnat låta bli att snatta ur den tidigare. Men framför allt är den nog ganska relevant då det har skrivits väldigt lite om brittisk 60-talsjazz här i Sverige. Att skivan, precis som mycket annat inom den brittiska 60-talsjazzen, är mästerlig och oundgänglig förstår ni snabbt.

Särskilt som jag har laddat upp två av de allra bästa låtarna (jo, jag har äntligen blivit mp3-bloggare) i slutet av texten. Håll till godo.



Impressed With Gilles Peterson 2
Universal
10

Det här är berättelsen om blandbandet som utvecklades till en av 2000-talets allra viktigaste jazzåterutgivningar hittills. När dj:n Gilles Peterson spelade in en liten kassett med sina favoriter ur den brittiska 60-talsjazzen till några av sina närmaste kompisar kunde han knappast ana att denna samling två år senare skulle vara en smärre sensation i jazzvärlden. Eller att han skulle bli personligen tackad av saxofonisten Don Rendell och pianisten Michael Garrick, båda bortglömda hjältar, för att ha lyft fram deras historia.

Sällan har obskyriteter känns så oförtjänta sitt öde som de plattor som släpptes på 60- och 70-talen av Rendell, Garrick, trumpetaren Ian Carr, saxofonisterna Tubby Hayes och Ronnie Ross och basisten Graham Collier. Alla fanns de med på Impressed With Gilles Peterson som släpptes av brittiska Universal 2002. Alla är de exempel på både särpräglad och progressiv jazz.

Imponerande jazz, faktiskt. Tyvärr också en groteskt svåråtkomlig och sjukt dyr sådan. Ty många av dessa plattor släpptes på underetiketter till större brittiska skivbolag som Decca, Fontana, Philips och EMI, etiketter vid namn Turtle, Argo, Harvest, Neon och Vertigo som kanske pressade upp mellan 500 och 1000 exemplar av sina skivor. På 60-talet dominerades ju den brittiska marknaden totalt av pop och r&b, och vid den här tiden hade jazzen sedan länge gått från att vara dansmusik till av vara en progressiv sidorörelse. Gissa om vi pratar rariteter.

Just därför har Impressed kommit att fylla en så enormt viktig funktion. För oss nyfikna lyssnare idag, och för de brittiska jazzmusiker som fortfarande är vid liv.



Det här är en berättelse om musikalisk upprättelse. Länge behandlades den brittiska 60-talsjazzen styvmoderligt ute i världen (ungefär som den brittiska soulen idag). Precis som all europeisk jazz ansågs den sakna den essentiella ”svarta” amerikanska erfarenheten. Men till skillnad från den skandinaviska jazzens giftermål med folkmusiken och den tyska jazzens djärvhet och kommersiella spridning tack vare skivbolag som MPS och Saba ansågs den brittiska jazzen sakna både särprägel och självständighet.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. När Don Rendell/Ian Carr Quintets 60-talsplattor släpptes förra året, i kölvattnet efter den första Impressed-samlingen, stod det klart att det inte bara handlade om ett enastående jazzband utan också en kvintett med ett mycket personligt och förfinat sound. Här förvaltades det modala arvet från Kind Of Blue och det tidiga 60-talets Coltrane med en kvickhet och strävhet som måste betraktas som genuint brittisk.

Men det är bara en sida av saken. Efter andra världskrigets slut hade det brittiska imperiet på allvar börjat vittra sönder, samtidigt som de forna kolonierna började röra på sig. Ett av resultaten var den ström av immigranter som började anlända till Storbritannien från framför allt Indien och Västindien, något som kom att göra många brittiska storstäder till multikulturella spelytor under de efterföljande decennierna. Ska- och bluebeatkulturens betydelse för brittiskt musikliv är idag sedan länge utrönt, men givetvis kom även den brittiska jazzen att påverkas av de nya kulturella sammansättningarna.



Från Kingston, Jamaica kom saxofonisten Joe Harriott. Idag betraktas han som en betydande friformspionjär som parallellt med Ornette Coleman, fast på andra sidan Atlanten, gjorde betydande landvinningar på plattor som Free Form och Jazz Suite (båda på Jazzland). Exakt hur det jamaicanska arvet kommer till uttryck hos Harriott är svårt att säga, men när han spelade in den klassiska Indo Jazz Suite för Atlantic, tillsammans med den indiskättade violinisten John Mayer var det mer än ett tidstypiskt experiment. Det är en platta som är fullmatad av erfarenheter och visioner som går långt bortom den traditionella jazzen. Och han var inte ensam, på sina sista plattor hämtade även Carr/Rendell Quintet, helt tidsenligt, näring från den indiska musikens flöden. Men helt utan distanserad exotism.

Från Indien härstammade också gitarristen Amancio D’Silva. Han medverkade redan på den första Impressed-samlingen tillsammans med just Joe Harriott och på skivan nummer två står han återigen för en av de verkliga höjdpunkterna. A Street In Bombay spelades in 1972 och har Alan Branscombe på sax mot en bakgrund av elbas och tablas. Det kunde vara från vilken Nitin Sawhney-skiva som helst. Fast mycket, mycket bättre.

Imponerande nog ä det på den nivån vi befinner oss mest hela tiden. Den brittiska jazzen är uppenbarligen en skattkammare och Peterson vet exakt var juvelerna finns. Plattan inleds av Michael Garricks fantastiska Ursula, en liten pärla från 1966. Några toner in i temat och det känns som att jag dansar vals genom nattregnet med min älskade på väg hem från Ronnie Scott’s jazzklubb i London’s Soho. Eller vänta nu, vi kan lika gärna stå och kramas i våra tjocka yllejumprar på en karg höstgul hed någonstans i trakterna av Devon. Just precis, när melodin lyfter så lätt och följer med vinden ut över havet.



Som ni förstår är den brittiska jazzen inte lika utpräglat urban som den amerikanska. Inte så att den skulle vara lantlig, men den har ofta en suggestiv prägel som för tankarna till storslagna naturupplevelser. Lyssna på Mike Westbrooks Metropolis (Part IX) som avslutar andra plattan. Med fem trumpetare som avlöser varandra över ett långsamt, repetitivt pianoriff är den inte bara sjukt modern utan också, namnet till trots, ljudet av det där märkliga lugnet som (tror jag) kan infinna sig uppe på väldigt höga berg. Samma sak med New Jazz Orchestras Le déjeuner sur l`herbe som är så skör innerst inne att den inte enbart kan härstamma från asfalt.

På Impressed-plattorna riktas också ljuset mot hur progressiv den brittiska 60- och 70-talsjazzen var. Som Tony Higgins påpekar i sina utmärkta omslagstexter var den brittiska scenen alldeles för liten för att dra några skarpa gränser mellan rockvärlden och jazzvärlden, vilket rent konkret resulterade i många fler elektriska instrument i den brittiska jazzen än på andra håll. Många jazzmusiker växlade utan svårigheter och prestige mellan båda världarna, barytonsaxofonisten Ronnie Ross finns till exempel med på flera Beatles-plattor. Och de coolaste modsen, de lyssnade förstås både på jazz och r&b.

Det här är en berättelse om motkultur. När det brittiska imperiet väl hade börjat falla, Suez-krisen 1956 brukar ses som en dolkstöt, fick den dominanta konservativa high brow-kulturen successivt ge utrymme åt fler röster på den offentliga arenan. Under 50- och 60-talens ekonomiska och mediala boom började den ena motrörelsen efter den andra dyka upp, och det handlade om motrörelser som uppstod utanför den traditionella akademiska världen: Mods, Teddy Boys, Rockers och jazzens egna Hipsters. Men här fanns också ”diskbänksrealisterna” på teatern och Free Cinema-filmarna med Lindsay Anderson i spetsen. Alla sökte de förändring på ett eller annat sätt.



Nu var visserligen jazzen både hipp och radikal över hela Europa. Skillnaden var att den i England föll in i ett tydligt och djupgående mönster av progressiv motkultur. Den brittiska kulturen har ju alltid varit resultatet av ett hårt klassamhälle och subkulturer har alltid kommit att spela en viktig roll för att stärka de svaga och utsatta. Intressant nog skriver Tony Higgins att det mot slutet av 50-talet uppstod en sorts kontrarevolutionär tradjazz-rörelse riktad mot just den moderna jazzens framtidsiver. Han påpekar också hur tidens jazzfester brukade kallas för ”raves”.

Det är alltså inte svårt att inte känna en viss trotsig och utmanande energi i den jazz som presenteras här. Samtidigt är nog det mest utmärkande draget den lyriska ton som genomsyrar urvalet. Här finns fler melodiska valser än jag hört på annat håll, och melankoliska modala improvisationer som ofta har någonting väldigt romantiskt och lugnande över sig.

Det känns också som att Impressed 2, precis som sin föregångare, verkligen kommer från Gilles Petersons hjärta. Som en av klubbvärldens mest betydelsefulla radio-dj:s har han annars en tendens att exploatera sitt namn lite väl mycket. Men här känns låtvalen både personliga och representativa, vilket är en mycket svår balansgång. Fast å andra sidan, vilket stoff han har. När man lyssnar på den här plattan känns det som att det finns ett helt koppel av historier bakom varje låt, många fler än jag snuddat vid här. Den här är en berättelse som bara har börjat.

Av Tobias Brandt

Ladda ned och njut:
Mike Westbrook "Metropolis (Part IX)" (zShare)
Michael Garrick Sextet "Ursula"(zShare)