Fildelning - en kommentar

Tidigare i veckan hade jag tänkt försöka formulera någon intelligent kommentar till den debatt som drog igång förrförra veckan när The Pirate Bay-grundarna åtalades. Som Nicklas Lundblad konstaterade i en understreckare har debatten hittills varit sorgligt onyansserad – antingen total teknikdeterminism där upphovsrätten snart är saga all, eller rabiat brottsretorik och lagstiftningshysteri där i princip själva Internet måste begränsas. Mycket intelligent blev sagt i anslutning till följande debattinlägg av Anders Mildner och en aning sentimentalt blev det här på Beneath A Steel Sky. Låt mig formulera några egna synpunkter. Jag ska fokusera på betalningsfrågan. Om jag sparkar in öppna dörrar är det för att de inte varit tillräckligt öppna tidigare.

Man behöver inte vara extrem marknadsliberal för att hävda att skiv- och filmbranscherna får skylla sig själva för att de inte har lyckats använda sig att webbens strukturer och förstått de nya konsumentbehov som vuxit fram. Den ökade tillgängligheten av film och musik är ingenting annat än fantastisk. Framför allt eftersom den är användardriven. Visserligen kan den vara stressande. Och visst kan man tycka att tillgängligheten och kvantiteten urholkar den där magiska och sjukt värdefulla relation man har till produkter och upplevelser man verkligen fått kämpa för att skaffa sig. Absolut, man kan också påstå att den ökade tillgängligheten skruvar upp konsumtionstempot och att vi får svårare (läs orkar inte) att "ta in" konstnärliga verk. Sånt som tar tid, får inte ta tid. Världen, våra beteenden och prioriteringar tycks förändras hur vi än gör, en bitvis smärtsam insikt. Men detta är i slutändan en användardriven utveckling och jag tror inte, rätta mig gärna om jag har fel, att den primära drivkraften bakom digital nedladdning är att det ibland är gratis. Inte på lång sikt.



Gratis är en bidragande faktor, inte en fundamental drivkraft. Det kommer alltid att finnas de som drivs av att inte vilja betala. Men totalt sett, och här finns det dessvärre alltför otydlig statistik, verkar ökad gratikskonsumtion i många fall leda till ökad "betald" konsumtion. Man vill tro att det rör sig om gammal hederlig inspiration. Och då behöver jag inte stirra in i mig själv och mitt egen beteende (jag hör till den typ av användare som snarare har ökat sina fysiska skivköp genom digital inspiration). Om priset är det rätta, dvs motsvarar det värde vi upplever, är det rimligt att tro att de allra flesta kommer att vilja betala för sig.

Varför väljer man då en MP3-blogg istället för iTunes? Svaret är inte "protest" eller "gratis". Inget betalalternativ levererar än så länge samma tillgänglighet. Det finns helt enkelt inga vettiga "legala" alternativ som möter samma behov. (Kjell Häglund belyser frågan ur ett filmperspektiv i följande inlägg.) Men det betyder förstås inte att samtliga användare helt plötsligt skulle börja betala för sig om iTunes eller, säg, Nokia Music Store plötsligt skulle vara lika uppdaterade som favoritbloggen. Eller om SF Anytime skulle börja köra simultanreleaser. Då börjar vi prata helt andra mervärden. Och rätt pris. Titta på Peel till exempel, ett program som jag gladeligen skulle erlägga en månadsavgift för att använda (nu är det 15 dollar totalt). När Peel, likt en iTunesifierad aggregator, scannar mina favoritbloggar och låter mig lyssna på låtarna innan jag laddar ned dem är det så värdefullt att jag inte skulle ha några problem att betala för mig. Så smidigt är det. Så stort är mervärdet.



Men på sätt och vis har jag fel perspektiv. Det verkliga paradigmskiftet sker på en betydligt mer övergripande nivå. Själva idén om ett stort skivbolag (och kanske även filmbolag) som äger marknadsföring och distribution ter sig mer och mer föråldrad i en tid när avståndet mellan artist, produkt och användare aldrig varit mindre. Och att skivbolaget tar 60 % av intäkterna är i sammanhanget svårt att få ihop. Samtidigt måste man vara krass, de flesta användare har ingen personlig relation till artisterna – inte ens om vi pratar små independetaktörer – och betalar (återigen) ett pris som anses motsvara produktens värde. Ingenting annat. Inga allmosor. Sett i det perspektivet skulle man förstås kunna spekulera om att den ökade tillgängligheten faktiskt devalverar värdet på kulturella produkter som sådana. Är man pessimist skulle man kunna svara ja, men det innebär förstås inte att musik och film per se skulle vara gratis. Tvärtom handlar det om gammalt hederligt mervärde. Vilket skulle kunna användas som argument för att rätt förpackade CD-skivor alltid kommer att vara mer attraktiva än MP3:or. Vilket också betyder att visst material säkerligen alltid kommer att vara gratis.

Är jag inne på djupt marknadsliberalt vatten här? Nej, jag är i grunden anhängare av såväl public service som viss statlig kulturfinansiering. Jag tror att vissa kulturella produkter måste sanktioneras. Historiskt sett har "marknader" inte kunnat säkra en god mångfald av kulturella produkter. Vi människor vet inte alltid vad vi behöver. Ibland är tröskeln för hög. Jämför när det infördes gratis entré på muséerna här i Stockholm (dessvärre inte längre). Antalet besökare ökade drastiskt och museerna lyckades i många fall få in pengar på andra saker. Jag vill tro att det fungerar på precis samma sätt med MP3:or som driver publik till konserter. Webben är till för att användas och utnyttjas. Inte begränsas. Den digitala tillgängligheten är en gigantisk inspirationsvåg. Den skapar nyfikenhet och den öppnar dörrar. Det är också vad jag i all ödmjukhet har försökt göra här på bloggen.