1.) Jorge Ben, Jorge Ben, Jorge Ben! Hans sena 60-tal och 70-tal gör mig ofantligt glad. Det soliga springet, de stunsiga gitarrerna, de bitterljuva melodierna och den hest lena rösten (en av musikhistoriens allra bästa paradoxer). Just där, när Jorge går upp i falsett, när han ylar på sitt speciella sätt, när vinden tar tag i musiken och drar med upp oss mot bergen runt Rio, upp till Cristo Redentor. Jag har redan försökt förklara hur viktig hans musik är. Låt mig bara basunera ut att den eftersöka plattan Ben från 1972 finns att hämta hem här på Loronix. Man är verkligen tacksam.
2.) Kalla mig gärna förutsägbar och tendentiös, men det är svårt att inte se bossanovans taktslag i den brasilianska 50- och 60-talskonkretismen på Moderna Museets pågående Rio de Janeiro-utställning. Jag ville inte, och trodde inte, att det skulle vara så uppenbart. Titta på Hélio Oiticicas gouach, titta hur blocken liksom dansar på varandra, hur bossans synkoperade kantslag har styrt tyngden till andra foten, hur rytmen från havet har blåst in från vänster. En åttondels förskjutning och en ny värld uppstår. Jag önskar att jag hade kunnat avfärda kuratorn Paulo Venancio Filhos prat om Rio de Janeiros sinuskurva som tramsig romantik – den horisontella stranden, de vertikala bergen – men helt plötsligt såg jag bossans rytmik visuellt framför mig. 
De hade inte behövt spela João Gilberto i utställningssalen. Man behövde bara snabbkolla Piet Mondrians stränga rätvinklighet i minnet för att förstå den relevanta skillnaden mellan Europas gravallvarliga modernism och dess lekfulla vidareutveckling i Rio. Några snabba pennskisser av Oscar Niemeyer inför katedralen i Brasilia övertygade mig. En enkel grundidé, en rörelse, en rytm, en form hämtad från bananens böjning som satte igång ett miljonbygge.
3.) Hur låter det i dag? Klipp till Recife i nordöstra Brasilien. DJ Dolores nya platta 1 Real släpps snart i Europa men finns redan nu att hämta hem här på Som Borato. Jag gillar den mycket. Tack igen!
Slutsats: jag måste till Brasilien.
fredag, februari 15, 2008
Brasilien x 3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har lyssnat som fan på Jorge Ben-plattan de senaste veckorna. Lätt den bästa jag hört med honom. Låten Taj Mahal går minst 3 gånger om dagen hemma hos mig för tillfället vilket har börjat väcka en del irritation hos min sambo.
Vad kan man säga? Inget slår orginalet. Jag försöker bara förtränga bilderna på en lönnfet Rod Stewart i tangabadbyxor nere på Copacabana, i det ögonblick han kläckte textraden Do ya think I'm Sexy. ;-) För att lindra sitt dåliga samvete lär han ha skänkt royalties till Unicef.
Förresten, sa jag att jag hittade "Jorge" på vinyl?
Stölden kom tydligen till när Rod och Mick Jagger åkte till Sao Paulo musikfestival 1977 och hörde Jorge att spela Taj-Mahal. Jorge stämde Rod som skänkte royalties till Unicef, utöver att han uppträdde på The Music for UNICEF Concert 1979 i sällskap av Abba och Bee Gees. Det framgår dock inte riktigt om det bara var royalties från konserten eller även alla framtida med tanke på att Do y'a think I'm sexy är hans bäst sålda låt...
En blek sorglig kopia blev det men vad annat kunde man förvänta sig av en fönad engelsman i tanga :)
Jorge ben's album går runt runt i lurarna hos mig här på jobbet, och som alla vet är det roligare att jobba med bra musik i öronen.
tack för tipset! :)
Skicka en kommentar