För tillfället har jag återförenats med min gamla parhäst Niklas, en mycket skicklig kreatör, för ett webbprojekt på en stor reklambyrå i Stockholm. För att inte störa arbetsordningen har jag än så länge inte berättat hur mycket jag gillar Ryuichi Sakamotos samarbete med österrikiske gitarristen och laptopmannen Christian Fennesz. Cendre heter den på alla sätt besjälade skivan. Jag köpte den på plats i Japan.
Niklas, som egentligen inte är någon musiknörd, har nämligen en märkligt stor passion för det gamla japanska syntpopbandet Yellow Magic Orchestra och dess mytomspunna, tillika geniförklarade frontfigur Ryuichi Sakamoto. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfället när Niklas surfade in på Sakamotos blogg och läste högt hur den japanske mästaren ödmjukt beskrev att han hade besökt den döde Antonio Carlos Jobims hus och spelat på hans piano. Resultatet blev plattan Casa. Till min stora förvåning ligger bilderna fortfarande kvar. 
Jag tänker på det när jag lyssnar igenom Cendre. Ryuichi Sakamotos pianospel kan vara den vackraste studie i återhållsamhet som spelats in det här decenniet. Jobim knäpper händerna under hakan, lutar sig fram och ler med ögonbrynen. Jag inbillar mig att Sakamoto har kontemplerat över Jobims skenbart enkla melodier likt zenbuddhistiska gåtor. Nästan bara anslaget finns kvar. Ackorden tar god tid på sig. Mest liknar de djupa suckar. Lång indandning. Puttrande laptopknaster. Kvävda gitarrer. Talande tystnad insvept i ambientgardiner från Brian Enos kollektion. Eller kanske John Cages gamla kavaj för att sluta cirkeln Zen.
Jag ska sluta innan jag trasslar in mig i grunda resonemang om japansk sinnlighet och den nästan provocerande enkelheten i stenträdgården utanför Kyoto. Skivan är faktiskt inte inspelad i Japan utan genom två års cykliskt distanskomponerande mellan New York och Wien. Cendre är alltså ingenting för den otålige maximalisten. För alla som hade koll var den fjolårets finaste soluppgång. För mig börjar den nu.
Här är vad jag lyssnar på annars:
Where Do You Go To (My Lovely) 4.39 Peter Sarstedt "The Darjeeling Limited"
Title Music from Satyajit Ray's film "Jalshagar" 2.25 Ustad Vilayat Khan "The Darjeeling Limited"
This Time Tomorrow 3.26 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Pierce City 9.05 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
What Color Is Love 4.07 Terry Callier "What Color Is Love"
Combinér 3.35 Boomclap Bachelors "Brownswood Bubblers Two"
Watch Out (Taiwah) 5.07 Tawiah "Brownswood Bubblers Two"
Scheme For Thought 7.37 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
I Could Do What I Ought To Do 3.15 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Today Has Been Bright 2.56 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Götgatan 3.55 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
Count My Sheep 1.47 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Lonesome Girl 4.39 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Sound Pieces For Jazz Orchestra 9.40 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Compared To What (Feat. Terence Blanchard) 6.29 Meshell NdegeOcello "Talk To Me OST"
I Know 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Party Life 4.29 Jay-Z "American Gangster"
Can I Change My Mind 2.46 Tyrone Davis "Brunswick Top 40 R&B Singles 1966-1975"
By The Time I Get To Phoenix 3.03 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Remember When 3.06 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Make 1, 2 2.50 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Get Innocuous! (Soulwax Remix) 10.03 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Big Ben's Voice 10.09 Jackie McLean "'Bout Soul"
Cancao de uma Fan 2.11 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Menina Gata Augusta 2.57 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Miragem 2.53 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Toda Colorida 3.17 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Samba Do Sueno 3.57 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Dizzy Moods 5.51 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Hop On Down 6.03 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Waiting Room 3.16 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hired Touch 7.09 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hello To The Season 7.00 Gary McFarland "Point of Departure"
3. Gnossienne Nr. 3 2.46 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
tisdag, januari 29, 2008
Fjolårets finaste soluppgång
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Den här kommentaren har inget med just det här inlägget att göra men ändå. Du minns ju säkert debatten om bra och dålig jazzkritik som började på din blogg och som blev en föletång på rootsy.nu. Här kommer senaste delen i detta tror jag. http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_823819.svd Sven Malm recenserar Anders Bergcrantz skiva och Bergcrantz själv lämnar en kommentar där han typ recenserar recensionen och avslutar med orden "En ytlig och inkompetent recension".
Oj, det var intressant att läsa! Främst eftersom det visar hur en musiker numera direkt kan kommentera en recensent i riksmedia. Tack och lov är Bergkrantz saklig och balanserad (det är alltid tråkigt när recensioner misstas för personliga angrepp) och det är ju en dräpande avslutning som skivredaktörerna på SvD inte längre borde kunna bortse ifrån. I praktiken finns det ju många sätt att komma undan med dålig research och tunn analys om man nu vill det - framför allt genom stilistik och fokusering. Det tragiska är att Sven Malm inte ens verkar försöka.
Jo, det är sant. Man ska akta sig för att ensidigt ta Bergcrantz parti. Jag tycker att det mest intressanta är den kontext som skapas när recension och kommentar ställs sida vid sida och faktiskt kompletterar varandra. Ändå kan jag inte motstå att påpeka den provinsiella ton som finns i recensionen, där jazzen reduceras till en lokal angelägenhet på en annars alltmer global musikscen - den slits liksom bort från samtiden. Jag hoppas det är Bergcrantz egentliga poäng...
Jag håller med om att "en artist som använder bra eller dåliga recensioner som förbättrningsförslag kan man knappast ta på allvar". Däremot tror jag inte det är lika vanligt som att artister förväxlar recensioner med något slags personligt påhopp och går till motangrepp. I båda dessa fall håller jag med om att en "dialog" mellan kritiker och artist inte leder, eller bör leda, till någon musikalisk utveckling. Möjligtvis kan den bli underhållande läsning, vilket är bra, men desto viktigare är att den breddar läsarens upplevelse och uppfattning.
Egentligen borde det vara den ambitiösa kritikern som ska oroa sig. Recensioner är av tradition enkelriktade, subjektiva manifest - oavsett hur "öppna" vissa kritiker säger sig vara i sitt skrivande. Som regel är man ju upptagen av att ens text ska fungera som en stark helhet, med tydliga åsikter och starka idéer. Som ett självständigt kulturellt uttryck, kort sagt. Vilket är precis det som många artister missförstått när de går till angrepp. Vilket också är det som ställer höga krav på kritikerns kunskap och formuleringsförmåga för att det över huvud taget ska vara intressant och värdefullt att läsa. Behovet av "vägledning" tror jag paradoxalt nog blir mindre och mindre i takt med ökad tillgänglighet.
När interaktiviteten stiger in förändras spelplanen för kritikern. Någon sorts dialog uppstår vara sig man vill det eller inte, och i det specifika fallet Bergcrantz/Malm ger det en fylligare bild till läsarna som själva får bedöma vad som är väsentligt eller inte. Kanske hade en mer slipad recension skapat mindre dialog, eller kanske betydligt mer.
Att "det torde åligga svenska jazzmusiker att ändra det intrycket snarare än att kräva att pressen ska hjälpa till att ändra bilden av svensk jazz" håller jag också med om, men poängen är inte att en recensent primärt skriver för att hjälpa den svenska jazzscenen utan för att sätta in musiken i ett relevant sammanhang för läsarna. När den inte gör det skadar den jazzscenen, om än i liten skala sett ur ett globalt perspektiv.
Skicka en kommentar