Min gamla kärlek

Det är inte bara vid ett tillfälle som jag utropat Andrew Hill till ”jazzens sista stora geni”. Ofta har tonfallet varit reservationslöst och patetiskt – vilket jag ska berätta mer om nedan – men aldrig någonsin har jag tvivlat på innebörden.

För Andrew Hill, 74 år gammal och döende i cancer, visar sig bara bli mer och mer relevant med åren. Senaste plattan Time Lines släpptes i våras på Blue Note och är tveklöst en av årets bästa plattor. Lyssna på den och köp den. Du behöver den. Tro mig. (Kolla in Markus Axelssons utmärkta blogg för fler argument.)



Det var också där hans storhet började – på Blue Note för drygt 40 år sedan. Under 60-talet spottade Andrew Hill ur sig en rad kompromisslösa och modernistiskt knivskarpa plattor. Kolla in Judgement (1964) och Point Of Departure (1964). Och missa inte hur grymt han svänger, alltid med några finurliga avigheter och exakt timing, på fenomenala souljazzplattan Grass Roots (1968). Jag är med andra ord fullkomligt distanslös när det gäller Andrew Hill. Fast ta inte det som en anledningen att inte skaffa Time Lines.

Nej, det här handlar bara om mig själv. För många år sedan hade jag den fatala äran att ringa upp Andrew Hill i New York för en intervju. Det här var ett av mina allra första ”jobb” som musikjournalist. Tidigare hade jag, i och för sig även då distanslöst, mest skrivit om film. Dessutom skulle jag nu ringa upp ”jazzens sista stora geni”.



Jag var så nervös att jag inte kunde jobba på hela dagen. Jag vandrade runt uppspelt och disträ och försökte förklara för mina kollegor att jag snart skulle intervjua ett geni som de förstås inte ens hade hört talas om. Det var som att allt stod på spel. Att Andrew Hills idiosynkratiska anslag hade borrat sig djupt in i mitt hjärta och karvat ut en alldeles egen nisch var ingen ursäkt.

Det handlade inte längre om journalistik, utan om en förvirrad jakt på personlig bekräftelse som jag än idag bara förstår bråkdelar av. Jag trodde på en absolut sanning i jazzpianistens anslag och nu skulle jag äntligen avslöja den. Allt stod verkligen på spel.

Resultatet blev givetvis katastrofalt. Inte för att intervjun gick dåligt. Tvärtom. Andrew Hill var pigg och glad i andra änden. Förmodligen smickrad över att en ung kille från Sverige hade bemödat sig att ringa upp honom, fullpluggad med information om hans liv. Själv stammade jag fram mina intellektuella frågor framför skrivbordet i filmtidningen Cinemas gamla lokaler där ingen heller visste vem Andrew Hill var och varför man behövde vara så nervös. Där satt jag med luren tryckt mot kinden, desperat på jakt efter en högst personlig sanning som en gammal jazzpianist i New York inte kunde ge mig, hur mycket jag än ville och försökte.



Visst, denna episod kan faktiskt framstå som ett ganska fint exempel på passionsdrivet skrivande. Kanske till och med som ett viktigt exempel på vikten av att göra sina egna grejer i dagens överlastade medielandskap. Det distanslösa kan ju ofta vara den allra bästa drivkraften. Och artikeln, där jag jobbar stenhårt för att tillskriva Andrew Hill och hans pianosolon hela livets mening, blev faktiskt publicerad. Tro det eller ej. Komplett med följande passage:

Jag kan faktiskt inte uppleva något som helst avstånd mellan idé och anslag när han spelar. Bara en kraftfull musikalisk enhet. Talande nog finns det en Andrew Hill-skiva från 1965 med titeln Compulsion, vilket ju på svenska betyder ”tvång”. Och när man lyssnar på Andrew Hill kan man bokstavligen känna den oerhörda drivkraften bakom musiken, verkligen ett musikaliskt tvång, ett kreativt ”måste”, ett ”känslan befaller”. Det är så vansinnigt taktilt. Så konstruktivt. Så positivt.

Jag vill gärna tro det än idag, trots förvirringen.