Woody Allen fortsätter sjunka

Äntligen får jag skriva om Woody Allen igen! En gång i tiden ägnade jag honom två filmvetenskapliga uppsatser. Båda två praktiskt taget oläsbara, djupt nedbäddade i valhänt akademisk jargong, vilket är synd eftersom i alla fall den ena måste ha varit riktigt intressant då den handlade om alla de konstnärer, kreatörer och artister som dyker upp i Allens filmer.

Sidney Waterman heter den senaste i raden av dessa kreatörer. Han är en svårmotståndligt avdankad trollkarl och entertainer från Brooklyn som gör ett lika svårbegripligt som framgångsrikt gästspel i London. Han spelas med sedvanlig judisk nipprighet av Woody Allen själv och han dyker upp i Scoop, regissörens senaste film.



Efter den obegripligt överskattade Matchpoint fortsätter alltså Woody Allen sin vistelse i London. Scarlett Johanson spelar även här en ung amerikanska på jakt efter karriär i den brittiska metropolen. Även här visar Allens sin nykläckta fäbless för den engelska överklassens mest utpräglade miljöer och etiketter, även här med fantastisk färgbehandling av fotografen Remi Adefarasin. Skillnaden är att Scoop är en fjäderlätt kriminalfars där Matchpoint försökte vara en thriller med substans. Här är det underbart när Sidney Waterman dyker upp i spräcklig skjorta och brunsunkig kavaj – direkt från en slaskig Las Vegas-scen i början av 70-talet – på ett ”posh” trädgårdsparty och försöker framstå som oljemiljardär från Texas. Eller när han vid ett pokerparti förklarar att det var så här han vann sin första Rubens (lunchmackan, förstås).

Och det är förstås enkelt för Allen att plocka sådana poänger när han dukar upp så tydliga scener. Dessvärre gör han det – som vi alla vet – lite för ofta nu för tiden. Det spelar ingen roll hur högt produktionstempo han har, han fortsätter att sjunka allt lägre vad gäller kvaliteten. Om Matchpoint var överraskande nedslående med sitt taskiga skådespeleri och sin kantiga karaktärsteckning så är Scoop bättre på de punkterna. Förmodligen för att Allen är mer hemma i farsen och spelar ut sig själv med fast, men trött, rutin och stöper Scarlett Johansson i precis samma form som Mia Farrow (samma glasögon!) och Dianne Keaton (vilket hon verkar njuta av varje sekund och faktiskt hanterar riktigt bra).

Att andra skådespelare spelar ”Farrow” eller ”Keaton” (Helen Hunt, Winona Ryder och Goldie Hawn har försökt) och för den delen även ”Allen” (John Cusack, Kenneth Branagh och Will Ferrell har gjort det) är emellertid ingen nyhet. Men vad som är tragiskt är att Woody Allen numera bara verkar inspireras av sig själv och rutinmässigt återanvänder allt fler av sina tidigare idéer. (Å andra sidan har filmkritikern Celia Nichols påpekat att Woody Allen mejslade ut de flesta av sina skämt redan som ståuppare och som novellist i The New Yorker på 60-talet, alltså innan han ens gjorde sin första film.)

Matchpoint var ju inget annat än ett fantasilöst plagiat på Crimes and Misdemeanors (1989), Woody Allens kanske allra bästa film, och tillförde inte en millimeter eftersom den gick vilse flera kilometer ifrån originalet. Synd eftersom det Dostojevskijdoftande huvudtemat har hur många infallsvinklar som helst. Scoop lånar på motsvarande sätt det mesta från Manhattan Murder Mystery (1993) - som i sin tur var genuint inspirerad av Hitchcocks Fönstret mot gården - och snor sin nyckelscen från den fantastiska Allen-episoden Oedupus Wrecks i New York Stories (1989). Visserligen funkar det någorlunda eftersom Scoop inte har några andra anspråk än att vara trevlig, men man kan knappast säga att den brittiska miljön har blåst nytt liv i Allen.

Som vi alla vet har Woody Allen byggt sin storhet på att skildra den miljö som ligger honom närmast - socialt, kulturellt och geografiskt. Med andra ord den intellektuella medelklassens Manhattan och barndomens Brooklyn. Jag kan bara komma på ett par lyckade exempel då Allen rört sig utanför den miljön, men de räknas knappt: framtidskomedin Sleeper (1973) och givetvis Zelig (1983). Hur jobbigt blev det inte när han åkte till Paris och Venedig i Alla säger I love you (1996)?

Kanske dags att åka hem?