En lång påminnelse om François Ozon

Missa inte! Just nu visar SVT en serie med filmer av den franske regissören François Ozon. Han är en otroligt produktiv och skön filmskapare och dessutom hyfsat bioaktuell med det lågmälda dramat Tiden som går förbi.

Vilket påminner mig om en intervju jag gjorde med honom för en herrans massa år sedan, just när den fantastiska Under sanden skulle ha svensk biopremiär. Artikeln skulle ha publicerats i tidningen Bon men hamnade av någon oklar anledning utanför.

Så här kommer den till slut.



François Ozon

Kalla honom provokatör. Kalla honom fransk films enfant terrible. Den unge franske filmregissören François Ozon är antagligen den som bryr sig minst. Han vill vara sig själv och han vill göra riktigt bra film. Oavsett vilka gränser han måste tänja på. Och han vill att hans filmer ska få tala för sig själva. Kanske beror hans inställning – kalla den integritet eller tjurighet – på det svala bemötande han fått i hemlandet.

- I Frankrike har man inte riktigt förstått mina filmer och jag tycker inte att jag har fått det mottagande jag förtjänar, hävdar François Ozon när jag ringer honom på hans kontor i Paris.

- Utomlands får däremot mina filmer oftast bra kritik. Jag tror att de mottas på ett helt annat sätt där, inte som i Frankrike där man gärna vill etikettera och klassificera både mig och mina filmer. Jag känner ingen tillhörighet alls med till exempel den våg av unga franska filmregissörer som fått uppmärksamhet på senare år. Jag är inte som de andra. Jag tycker att jag håller mig på min egen kant.

Till den våg av franska filmregissörer som François Ozon talar om kan man säkert räkna Mathieu Kassovitz (Medan vi faller 1995), Laetitia Masson (Till salu 1998) och kanske även Erick Zonca (Änglars drömliv 1998). När man klumpar ihop dessa filmare brukar man prata om en påträngande socialrealism som gemensam nämnare, och i det sammanhanget känns Ozon väldigt avlägsen. Hos honom märks snarare en förkärlek för det drivet stilistiska, komiskt makabra och svartsynt poetiska. I Ozons huvud stavas filmmediet "form", "stil" och "genre" i stället för "politik" och "realism".



- Jag har älskat film sen barnsben. Min pappa hade en super-8-kamera och han brukade filma oss i familjen. När jag var i 13-årsåldern började jag göra kortfilmer själv, ofta tillsammans med mina syskon.

Nio år senare, med över trettio super-8-filmer i bagaget, plus en filmexamen, blev han antagen till den prestigefyllda filmskolan La Femis i Paris. Året var 1990 och François Ozon var 22 år gammal. Under åren som följer är han härligt produktiv och gör 14 kortfilmer i olika format. Med The Little Death (1995) inleder han ett fortgående samarbete med produktionsbolaget Fidélité Productions och han blir internationellt uppmärksammad för de erotiskt anspända A Summer Dress (1996) och See the Sea (1997).

Han långfilmsdebuterar 1998 med den svarta farsen Sitcom som gör succé vid filmfestivalen i Cannes samma år. Filmen är en hejdlös demontering av allt vad borgerlig familjeidyll heter och utspelar sig formsäkert inom husets väggar, precis som en sitcom ska göra. Ozon vräker också på med alla möjliga sexuella perversioner och rollspel i det heliga familjehemmet och spär på ett rykte om sig själv som provokativ queer-filmare. Han blir betraktad som en regissör med en särskild upptagenhet vid sexuella överskridanden, identiteter och maktstrukturer. Vilket inte blir mindre intressant när han två år efter Sitcom filmatiserar den store Rainer Werner Fassbinders allra första teaterstycke, skrivet vid 19 års ålder.



Resultatet blev den fantastiska Vattendroppar på brännande stenar, ett psykologiskt komplext kammarspel som handlar om ett homosexuellt förhållande mellan den 50-årige Leopold och den 19-årige Franz, en relation som kompliceras när deras före detta flickvänner dyker upp. I sedvanlig fassbindersk anda, och med minutiöst genomförd 70-talsrekvisita, är filmen en noggrann studie i makt och underkastelse, sexuell och social identitet. Och med bravur gestaltas Leopold av den franske skådespelarräven Bernard Giraudeau som lyckas ge honom precis rätt mått av fascistoid lynnighet. Men hur kommer det sig egentligen att François Ozon är så intresserad av att skildra sexuella mönster?

- Vilken idiotisk fråga! Om du verkligen kände till din egen sexualitet skulle du inte fråga. Det handlar absolut inte om att provocera. Sex är ett sätt att uttrycka sig utan ord och vi uttrycker oss väldigt mycket genom sex. Genom sexualiteten definierar vi också oss själva och hittar vår identitet. Mina filmer vill spegla just detta; olika identiteter, olika lustar.

- Att skildra sexualitet handlar också om att definiera karaktärerna, att få dem att upptäcka saker hos sig själva. Genom deras sexualitet kan man skildra deras personer utan att behöva förklara och berätta så mycket. Man kan säga väldigt mycket bara genom att filma deras lustfyllda kroppar.



Så talar faktiskt en riktigt god berättare. Men det är knappast som sådan François Ozon har blivit omtalad, snarare som en självmedveten slyngel som friskt spetsar till stilar och konventioner. Hans dragning till våldsam stilisering blev särskilt påtaglig med andra långfilmen The Criminal Lovers, en psykotisk blandning av Bröderna Grimm-saga, sexthriller och tonårsskräckfilm som visades vid filmfestivalen i Venedig 1999. Därifrån kan steget tyckas vara långt till stramheten i Vattendroppar på brännande stenar. Hur går det till, hur får filmerna sina utseenden?

- Till att börja med har jag oftast en allmän idé om hur filmen ska se ut, berättar Ozon. Men när jag börjar jobba med skådespelarna och med inspelningen på plats så förändras mycket under arbetets gång. Jag försöker dock alltid anpassa filmens stil till vad berättelsen kräver och följa den linjen.

- Jag frågar mig faktiskt aldrig om jag har en särskild stil som regissör. Det intresserar mig inte! Jag försöker alltid ge mig ut på okänd mark och utforska nya områden. Men det finns ju vissa regissörer som alltid gör samma film, som alltid berättar samma historia, och det leder ju till att alla deras filmer har samma stil. Jag vill göra film om saker som jag inte är bekant med för att hela tiden lära mig något nytt och utvecklas. Jag gillar att ta avstamp i en specifik genre och sedan försöka utveckla den och tillföra något nytt.



I Under sanden, Ozons fjärde långfilm, märks ett nytt och dämpat anslag. Där finns ingenting spektakulärt och genrebrytande, snarare något stillsamt kontrollerat och djupt känslomässigt. Filmen handlar om den medelålders Marie som förlorar sin make Jean i en drunkningsolycka. Sorgen, eller snarare oförmågan att hantera den, blockerar hela hennes tillvaro. Jämfört med Ozons tidigare filmer är rytmen en helt annan - utdragen, impressionistisk och ljuvligt exakt.

- En films rytm är alltid sprungen ur berättelsen och i Under sanden handlar det om en inre rytm. En äldre kvinnas inre rytm. Det gäller alltid att hitta en rytm som hör till en karaktärer och här handlar det om en individ som är i ett tillstånd av förnekande – på gränsen till galenskap. Det är på alla sätt en väldigt subjektiv film.

- Mina andra filmer har dock en helt annan rytm. Vattendroppar på brännande stenar är till exempel en mer ”objektiv” film som spelar på det teatraliska och har en viss distans i gestaltningen. Den utspelar sig också under lång tid och har en del kraftiga sammanfattningar i berättandet, vilket inte alls finns i Under sanden till exempel.



I Under sanden finns inte heller de slutna rum som i så hög grad präglar både Sitcom och Vattendroppar på brännande stenar. Där finns en tyglande effekt i både regi, kameraarbete och scenografi som effektivt spelar mot filmernas olika teman på identitetssökande och maktspel. I Under sanden gäller det omvända, filmen är luftig och rörlig och det graciösa kameraarbetet kontrasterar mot Maries inre låsningar. Hon spelas fullkomligt överlägset av aktrisen Charlotte Rampling, den engelskfranska fotomodellen och skådespelerskan som de flesta minns från Liliana Cavanis Nattportiern (1974) och Alan Parkers Angel Heart (1987). Själv minns jag henne bäst från Woody Allens Stardust Memories (1980) när hon sval som en höstvind läser Schopenhauer under en filminspelning.

- Hon var självklar för rollen, berättar Ozon. Hon kände starkt för berättelsen och bär på erfarenhter som liknar Maries. Dessutom är hon en vacker kvinna i 50-årsålern som som accepterar att visa upp sig i baddräkt!

I sin senaste film 8 kvinnor som är under inspelning och beräknas ha premiär nästa år har François Ozon lyckats med bedriften att samla stora delar av Frankrikes kvinnliga skådespelarelit. I rollerna ses Catherine Deneuve, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danièle Darrieux, Isabelle Huppert, Virginie Ledoyen, Firmine Richard and Ludivine Sagnier.

- Rent estetiskt tycker jag det är mer givande – och vackrare – att arbeta med kvinnliga karaktärer. De är ofta mycket rikare än manliga karaktärer, mer reflekterande, djupare, mer bekymrade och svårmodiga. Min erfarenhet är också att kvinnliga skådespelare är mer intelligenta än manliga.



Ozons slutna rum och genremedvetenhet verkar också göra comeback i 8 kvinnor...

- Javisst, det handlar om åtta kvinnor instängda i ett hus. I början av filmen blir en man mördad och spåren leder till en av dessa åtta kvinnor – men vem?

Tankarna går till både Alfred Hitchcock som hans efterföljare Claude Chabrol (den borgerliga familjens ständiga fiende). I François Ozons referensvärld är också Chabrol ständigt återkommande vid sidan av regissörer som Larry Clark, Ingmar Bergman, Jean-Luc Godard, David Cronenberg och fotografen Nan Goldin. Plus Fassbinder. Och fransmannen Eric Rohmer, en annan trägen relationsskildrare.

- När jag började filma med min super-8-kamera var jag väldigt influerad av Eric Rohmer. Hans filmer är gjorda med små medel men är ändå mycket sofistikerade och intressanta till innehållet, väldigt välskrivna och genomtänkta. Rohmer betydde mycket för mig, hans berättelser var av ett slag som jag själv kunde genomföra.

I dag är François Ozon själv betydelsefull. Efter närmare 20 filmer är han en av dagens mest intressanta franska filmskapare. Nej, förresten: en av dagens intressantaste filmare över huvud taget. Som ni märker har han ett skönt ego – en förutsättning så god som någon.