Jazzens rike - faktiskt

Låt mig direkt slå fast att Japan är jazzens förlovade rike. Kalla mig gärna tendentiös. Påpeka att jag är inte kan vara opartisk. Hävda bestämt att mina öron och ögon följer sin egen subjektiva agenda. Trots det kan man inte bortse från det faktum att man hör jazz nästan överallt i Japan. I säkert nio av tio butiker jag besökte spelade man jazz. Och på hotellet, i restauranger, på caféer, ibland till och med ute på gatan. Jag skojar inte. Det var heller inte fjärilslik kulissjazz, utan ett pärlband av improvisationer ur de klassiska katalogerna från Presige, Blue Note och Impulse.

De fanns liksom överallt – saxofoner, trumpeter och smattrande cymbaler – som en helt naturlig del av Tokyos urbana landskap. De fanns där som en omisskänlig del av stadens distinkta och intensiva puls. Som om, eller tänk om, de vita plattorna i det klassiska sexfiliga övergånsstället i Shibuya verkligen hade någonting med Thelonious Monks tangenter att göra.

En hemlig jazzkonspiration bakom världens häftigaste land.
En subliminal rytm skapad i det fördolda.
Som en dröm.



Jag blev faktiskt förvånad. För till och med i Japan måste jazzen betraktas som en ganska smal genre. Eller kanske är det så enkelt att jazzen betraktas som en smakfull ingrediens i kommersiella miljöer. Kanske, ingen verkade protestera i alla fall. Fast det förklarar ändå inte denna märkliga failblesse. Tänk på hur den japanska skivmarknaden formligen spottar ur sig den ena minutiöst förpackade jazzskivan efter den andra – den gigantiska japanska skivmarknad som sedan länge förstått betydelsen av genomarbetad design. Den snobbiga entusiasm och kollektiva detaljkänsla jag mötte i japanska skivbutiker liknar ingenting jag mött tidigare.

Jazzen verkar helt enkelt vara en naturlig del av Japans moderna kulturella DNA. En inte helt okvalificerad teori är att jazzen, precis som i Europa, blev modernitetens – och till viss del frihetens – signaturmelodi efter andra världskrigets förödelser. Men inte ens det räcker som förklaring. Japaner verkar generellt vara besatta av musik (och mode) på ett sätt som får en att spekulera om vilken kulturell mentalitet och disciplinering som får dem att vara så kollektivt dedikerade. I Japan verkar det vara en hederssak att söka kunskap och dra saker till sin spets. Kalenderbitandet är intimt förknippat med denna stränga stolthet och flitiga noggrannhet som genomsyrar japansk kultur. Men jag fick inga säkra svar. Hade jag frågat de japanska jazzbröderna hade de förmodligen inte förstått ett ord.



Förvåningen fick mig att rysa av välbehag. Alla mina drömmer om Japan besannades. Som när vi valde bland de 150 glassarna på Karafuneya Coffee i Kyoto ackompanjerade av Joe Hendersons nerviga saxofon. Eller när jag steg in i ursnygga Apple Store i Ginza och såg ett femtiotal japaner febrilt fingra på de senaste prylarna till tonerna av en raspig liveinspelning av Miles Davis "So What" – på högsta volym. I det ögonblicket kände jag den djupaste gemenskap. Lägg märke till att det inte var den klassiska skivinspelningen utan en med all säkerhet noga utvald livetagning. Ingen höjde ett ögonbryn. Fingrarna knäppte exakt under de pressade skjortärmarna när den knastriga trumpeten slingrade sig kring de vita äpplena och speglade sig i de blanka skärmarna. Alltihopa sköljde över mig innan jag ens hann projicera ett ytsnitt av min egen personlighet.

Varenda millimeter av Tokyo svängde. Varje dag var en uppvisning av god smak.