Musikåret 2007 del 1

Under 2007 konsumerade jag mer musik än jag någonsin gjort tidigare. Symptomatiskt nog i en tid av eskalerande överkonsumtion på många fronter. Fast när det gäller musik kan det inte bli för mycket. (Sa han romantiskt...) Vi upplever faktiskt en tid av osannolik musikalisk kreativitet som till stor del hänger ihop med att det idag är så mycket lättare för artister att sprida sina alster och få direktrespons från lyssnarna. Därmed inte sagt att det inte behövs fungerande betalningsmodeller.

Det var alltså främst min MP3-samling som växte drastiskt. Men det berodde självfallet inte på att jag inte kände till MP3-bloggarna, eller för den delen iTunes, tidigare utan för att jag på allvar började exploatera den digitala tillgängligheten. Vilket hängde samman med att det blev så mycket enklare med Peel och Flock. Vilket i sin tur gör det svårare än någonsin att summera musikåret på ett vettigt sätt. Jag gör dock ett försök.



Årets jazzen-är-faktiskt-bäst-i-Sverige

2007 var Nils Bergs år. Som Jazz i Sverige-pristagare och som galjonsfigur för den taniga indiejazzen – på sätt och vis post-Moserobie – som integritesfullt och nyfiket blandade alla tänkbara influenser från indiepop, hardbop, third stream, electronica, progg, modalt, folkrock och bebop. Mer samtida kunde det knappast bli i en tid då allt fanns en klick bort. Caprice seglade samtidigt upp som en etikett att räkna med vid sidan av Moserobie och Hoob.

The Stoner ”The New Pink” (Hoob)
Mats Öberg ”Improvisational 2” (Caprice)
Ludvig Berghe ”Vol IV: 48 And Counting” (Moserobie)
Nils Berg ”Sailors Fighting In The Dance Hall” (Caprice)
Alberto Pinton ”Vita Pratica” (Moserobie)



Årets jazz-utanför-Sverige

Om den kreativa genreblandningen präglade svensk jazz fanns det en annan linje som utmärkte den mest relevanta internationella jazzen: lågmäldhet och noggrant komponerad detaljrikedom. Den märktes främst hos Elan Mehlers trumlösa kvartett, men också i Kerkko Koskinens stränga orkesterverk Agatha – ett oväntat steg framåt för den unga finska jazzen. Det var svårt att inte se dessa uttryck som en reaktion mot en allt snabbare och mer hysteriskt strömlinjeformad konsumtionskultur. Men det gick också utmärkt att som giganten David Murray spräcka några toner i protest.

Elan Mehler Quartet ”Scheme For Thought” (Brownswood)
David Murray & The Black Saint Quartet ”Sacred Ground” (Justintime)
Verneri Pohjola & UMO Jazz Orchestra ”Agatha” (Ricky-Tick)
Quasimode ”Land Of Freedom” (Geneon Japan)
Paul Bley ”Solo in Mondsee” (ECM)



Årets remixar

Quasimode ”Oneself-Likeness” (Markus Enochson Remix)
Rufus Wainwright ”Tiergarten” (Supermayer Remix)
Kylie Minogue ”Two Hearts” (The Studio Remix)
LCD Soundsystem ”Sound Of Silver” (Carl Craig Remix)
The Five Corners Quintet ”Before We Say Goodbye” (Jori Hulkkonen Remix)



Årets electropop-nytechno-rymddisco-eller-vad-det-nu-heter

Technon, i dess mest sofistikerade och intellektuella former, fortsatte att hålla ett grepp om min och andras värld under 2007 – med Carl Craig som kreativ gudfar. Trots att detta är inmutat MP3-territorium kom det några lysande album inom genren. Cornelius, The Field och Cobblestone Jazz placerade alla in sig i en ny tradition av improvisationer. Och Air, som var fallna hjältar i de hippa kretsarna, regerade fortfarande hos mig.

Cornelius ”Sensous” (Everloving)
The Field ”The Sound Of Light” (Heartbeats)
Cobblestone Jazz ”23 Seconds” (K7)
The Studio ”Yearbook 1” (Information)
Air ”Pocket Symphony” (Astralwerks)
Ellen Allien ”Fabric 34” (Fabric)



Årets pop-jag-laddade-ned

Det slår mig att jag nästan bara laddade ned svensk pop under 2007. Upptäckten av Friendly Noises fantastiska MP3-releaser, toppad av Testbilds DIY-version av Monica Zetterlund och Beppe Wolgers anno 1963, var en starkt bidragande orsak.

Testbild ”En gång i Stockholm”
Taken By Trees ”Lost & Found”
Peter Nilsson ”Get Nowhere”
Pacific "Sunset Blvd"
Robert Wyatt ”Just As You Are”



Årets filmmusik

Wes Anderson var årets detaljmänniska. I The Darjeeling Limited lämnades inte en detalj, inte en skjortkrage, inte en koffert eller kameravinkel åt slumpen. Inte heller musiken. Soundtracket inleds med Peter Sarstedts bitterljuva bistroballad ”Where Do You Go To” som också var ledmotiv till Andersons förfilm Hotel Chevalier, och blandar sedan Satyajit Rays 70-talskompositioner med Kinks-pop och franska chansons. Alldeles utmärkt med andra ord.