söndag, november 11, 2007

Livet i praktiken

Det blev ett ofrivilligt uppehåll. Två veckor. Har jobbat mycket. Låt mig därför inte spilla någon tid utan direkt gå in på Alberto Pinton. Denne försynte titan på den svenska jazzscenen och vid det här laget veteran på Moserobie. Två positioner som han träget har arbetat sig fram till genom sina stökigt poetiska och komplicerat personliga skivor. Han kommer att stå fast där, med stillsam integritet och explosiv musik, när snålvindarna börjar blåsa i Jazzsverige. Han har nämligen en konstnärlig vision som är ovanligt tydlig och konsekvent – vilket särskiljer honom på en alltmer fragmenterad jazzscen som ständigt präglas av nya konstellationer, sound och experiment.

Man kan höra den. I de noggrant utmejslade skalorna, ofta frustrerande komplexa men givetvis också befriande och belönande i all sin kompromisslöshet. I den blödande friheten och de spräckta tonerna, i skriken och viskningarna, alltid med rigorös dramatisk struktur omkring sig. Jämför gärna med Charles Mingus. Djärvheten och den stränga självkritiken kan bara komma ur en stark inre vision. Att vi inte vet exakt hur den ser ut, säkert inte ens Alberto Pinton själv, är hela poängen.

Men man kan som sagt höra den. Den har odlats på skiva i drygt tre år, sedan den förlösande The Visible som än en gång har cirkulerat i min iPod och markerade början för hans kvintett med sig själv på saxofoner och klarinetter, Mats Äleklint på trombon, Mattias Ståhl på vibrafoner, Torbjörn Zetterberg på bas och Jon Fält på trummor. Där började han sitt metodiska arbete med att skulptera fram ett sound som är samtidigt öppet och slutet, med fri harmonik (eller bara klanger) från Mattias Ståhls vibrafon och flygande improvisationer mellan omsorgsfullt komponerade kontrollstationer. Exaktheten och passionen fortsatte på Motionemotion för två år sedan, men här tonades den fanfariska energin ned en aning. Eller fokuserades om man så vill.



På nya Vita Pratica kulminerar delvis den utvecklingen. Jon Fält har lämnat plats åt den akrobatiske Kjell Nordeson som direkt slår an ett stycke polyrytmik på La Vacanza Italiana. Vi åker alltså direkt på semester i Italien men jag tänker inte på Roberto Rossellinis mästerliga äktenskapsdrama med Ingrid Bergman och George Sanders, snarare på Pier Paolo Pasolinis mörka avantgardism. Om jag nu ska hemfalla åt italienska filmreferenser, vilket faktiskt säger någonting om den mörkt reflekterande stämning som präglar Vita Pratica (typ det praktiska livet) och egentligen inte har någonting med Albertos hemland att göra. Tidigare när jag har skrivit om honom har jag ofta landat vid just det, hur nära musiken ligger de mest grundläggande livserfarenheterna – genom sin abstraktionsnivå. Därför är basklarinetten i Short Sketch är inte bara något av det vackraste jag hört i år, den kommer också att tonsätta och lindra många av mina svåraste stunder framöver.

På ett ytligare plan är det glädjande att konstatera att Alberto Pinton alltid haft turen att få några av Moserobies bättre omslag till sina plattor. Ekvationen brukar ju annars lyda: fantastisk musik + fasansfulla omslag = Moserobie

Här är vad jag lyssnar på annars:

Get Nowhere 3.51 Peter Nilsson "FYN 46"
O Sim Pelo Nao 3.13 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Terceiro Amor 2.33 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Wistful Moment 7.38 Eddie Daniels "This Is New"
Rainha do mar 3.14 Simone Moreno "Samba Makossa"
I'm Leaving You Because I Don't Love You 3.48 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
If I Could Cry (It Would Feel Like This) 3.24 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Speak Low 9.06 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Theme Of The Mack 5.36 Willie Hutch "The Mack"
Mack's Stroll/The Getaway (Chase Scene) 3.09 Willie Hutch "The Mack"
Relevee [DFA Remix] 9.27 Delia Gonzalez & Gavin Russom "Relevee"
Tamborine 2.48 Prince "Around The World In A Day"
Pop Life 3.44 Prince "Around The World In A Day"
Make Me Better (Feat. Ne-Yo) 4.19 Fabolous "Exclusive"
Slow Poke 7.49 Jackie McLean "Hipnosis"
Orca Reunion 5.00 Nimoy "S/T"
In The Cornbelt (Larry Levan Mix) 5.58 Dinosaur L "The World Of Arthur Russell"
Jag tyckte hon sa lonnlov 3.20 Jens Lekman "USA October 2005"
Same Old Scene 3.58 Bryan Ferry "Flesh & Blood"
Don't Stop The Dance 4.20 Bryan Ferry "Boys And Girls"
Brown Piano (Remake By Studio) 10.51 A Mountain of One "Brown Piano"
Libra 4.58 Max Roach "Members, Don't Git Weary"
The Key 2.32 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
What Is A Man 2.32 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Eleanor Rigby 2.59 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Donna and Blitzen 3.59 Badly Drawn Boy "About A Boy"
Bedria 10.31 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Relevee [Alternate Version] 7.03 Delia Gonzalez & Gavin Russom "Relevee"
Filho da bahia 4.52 Simone Moreno "Samba Makossa"
Sim Ou Não [Sleep Walker Rework] 5.33 Sleepwalker "Works"
Nightwalker 4.08 Trentemøller "The Last Resort"
You Never Got Me Right 1.54 Frida Hyvonen "Until Death Comes"
Mirror For Contra-Alto Clarinett 4.19 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Gnossienne Nr. 2 2.41 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

9 kommentarer:

Daniel sa...

Ser på din playlist att du verkar jobba dig igenom hela Pharoah Sanders "Journey to the One". Trevligt att se. Sanders senare produktion är lite underskattad, enligt min mening

Tobydammit sa...

Javisst, Pharoahs 80-tal (på Theresa) är ju fantastiskt. Både "Journey to the one" och "Rejoice"! Och det är enkelt att höra hur t ex Sleep Walker har influerats av den perioden - mer än Pharoahs 70-tal. Hade faktiskt turen att hitta en Theresa-platta från samma period med John Hicks som också spelar piano på Pharaos plattor. Han är grym och plattan är grym. Idris Mohammad lirar trummor.
Allmusic ger för lågt betyg:
http://wc02.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:difexqrhldfe

Anonym sa...

"Ekvationen brukar ju annars lyda: fantastisk musik + fasansfulla omslag = Moserobie"
Tack för den sågningen...
Jonas

Anonym sa...

Nä, håller inte med om att moserobies omslag generellt sätt är "fasansfulla". Jag gillar skarpt Kullhammars "Plays loud for the people" t.ex.

Kolla in detta om du vill bredda dina refernsramer för vad som är fasansfullt dåligt:

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

Tobydammit sa...

Jo, jag uttryckte mig nog som vanligt lite väl kategoriskt angående Moserobies omslag. Jag tycker också att Greg Christies omslag för Kullhammars plattor var strålande. Just Kullhammars plattor har faktiskt alltid varit snygga - precis som Pintons. Och första Sonic Mechatronic Archestra givetvis. Men annars tycker jag att vissa omslag har varit rent ut sagt fula, vilket är synd. Moserobies idé är att varje omslag ska vara unikt, flyga fritt och kopplas ihop med musiken sympatiserar jag annars med, jag tycker till och med att den är briljant med tanke på jazzens långa tradition av kreativ omslagskonst och stenhård design management. Men dessvärre har den visuella kvaliteten ibland fallit under nollstrecket...

Daniel sa...

Skall hålla utkik efter Hicks! Jag kan rekommendera en Sanders-platta från den här perioden, inte för Theresa, men för CBS: Oh, Lord Let Me Do No Wrong. Den kanske inte är 100%:ig, men versionerna av Coltrane's "Equinox" och framför allt "Out of This World" är något av det bästa jag hört Sanders göra.

Anonym sa...

Det är ju precis det som är grejen med moserobie, att det inte finns en "stenhård design management", varken vad gäller musik eller omslag. Moserobie är inte nåt jävla reklambyrå påhitt utan en skapelse av de musiker som själva gör sin musik. Du kan tycka vad du vill om mina omslag, ingen behövar ha samma smak som jag, men att utrycka sej så kategoriskt om över 50talet produktioner med så varierande omslag har inte med smak att göra, det är bara taskigt och sårande. Jag tycker det är för jävla lökigt att spy ur sej nåt dylikt! Fy fan!!

Tobydammit sa...

Hej Mattis,

Jag får börja med att be om ursäkt för att jag sårat dig personligen med min kritik av Moserobies omslag. Jag har nog velat tro att min kategoriska formulering skulle ha tolkats med ett "glimten i ögat" av de flesta läsare.

Till viss del skulle jag säga att det rör sig om personlig smak. En läsare har ju faktiskt kommenterat att han inte alls håller med mig. Vilket är utmärkt. Jag tror heller inte att särskilt många läsare tar mig på orden och skulle sluta digga Moserobie bara för att jag kritiserar omslagen. Till viss del kan jag också hålla med dig om att det inte bara rör sig om smak när vi pratar om 50-talet produktioner. På den här punkten skulle jag givetvis ha utvecklat mitt resonemang ytterligare om jag hade haft för avsikt att kommentera Moserobies omslagsidéer utförligare. Jag tycker helt enkelt att det är en för låg lägstanivå, vilket knappast är oproblematiskt för ett skivbolag med sådan hög musikalisk kvalitet som Moserobie. Även den skenbara avsaknaden av design management är ju en sorts design management hur man än vrider på saken.

Den här diskussionen är intressant ur ett annat perspektiv också. Jag har ju skrivit om Moserobies produktion i princip ända sedan starten. Det har varit 99 % positiva omdömen. Ofta väldigt positiva, men samtliga befogade och kritiskt motiverade. Intressant nog blir det ramaskri när det dyker upp en negativ bisats (jag tror den var en sågning av Kullrusk förra gången, men den bemöttes med ett leende). Är inte det konstigt? Egentligen inte, eftersom ingen verkar har kritiserat omslagen tidigare. Att det blir en diskussion är därför alldeles utomordentligt. Men det är samtidigt lite synd. För när jag skriver en hyllning till Albertos skiva - som utan tvekan är en av årets bästa - är det inte det positiva som hamnar i fokus, utan det lilla negativa.

Jag beklagar den saken.

Anonym sa...

Jag tycker att man som journalist har ett ansvar för hur man uttrycker sej, att man bör väga ord och formuleringar noga för att klargöra vad man rapporterar om eller i detta fall vad man tycker om något. Jag tycker att detta även gäller nätet, på bloggar etc. Jag håller med om att det är synd att Albertos platta nu kom lite utanför fokus och just därför tycker jag att det är så onödigt och dumt att avsluta en recension på det viset. Jag tycker heller inte att "fantastisk musik + fasansfulla omslag = Moserobie" är en liten "negativ" bisats, det är antingen en total sågning eller en oerhört klumpig formulering. Som journalist bör man, tycker jag, ha insikt i hur dylika "bisatser" påverkar totalintrycket. Jag har läst många positiva recensioner som i sista meningen med tanklösa uttalanden totalt förändrar intrycket. Man kan inte bara skylla detta på att läsaren inte är tillräckligt kapabel till urskiljning...


Smak är personlig, det är ok.
Däremot tycker jag personligen inte att det är viktigt att försöka tillfredställa nån slag föregivet objektiv "god smak" när det kommer till dom omslag som jag gör. Jag försöker hitta nåt som jag tycker är fint eller roligt eller ibland corny på ett sätt som jag gillar och tycker passar. Precis så är det när jag gör musik. Varje gång som jag har gjort ett omslag har jag varit nöjd. Även om jag idag kanske skulle göra andra val och andra tekniska lösningar så kan jag ändå komma ihåg den känslan. Jag tycker också att en av Moserobies absoluta styrkar alltid har varit förmågan att inte låta sej styras av strategiska val vad gäller vad som ska ges ut och när. Det innebär möjlighet till chanstaganden både på djupet och ytan och är något jag är oerhört stolt att vara en del av. Ett personligt utryck är för mej mycket viktigare än att passa in i vedertagna mallar.

Jag tror inte heller att ditt uttalande skrämmer bort nån från Moserobie, jag tycker bara att det var slarvigt och taskigt, men det har du ju bett om ursäkt för, så jag släpper det nu.

Jag kommer dock i fortsättningen, precis som nu, att göra omslag som JAG gillar.