Ett kärt dilemma

För några veckor sedan, när jag var ute på lunch, programmerade mina kära kollegor in Enrique Iglesias Do You Know? (The Ping-Pong Song) som ringsignal i min mobil. Den har blivit kvar, trots att jag spontant skulle hävda att den är vedervärdig. Hela kontoret nynnar ofrivilligt och ironiskt. Den har heller inte ställt till det för mig eftersom jag alltid har tyst signal i möten. Tills igår...

Jag sitter och fikar med en ganska viktig kund när Enrique Iglesias falska stämma plötsligt drar igång. Jag har två alternativ:

1.) Jag skrattar självsäkert och konstaterar att det är mina smarta kollegor som haft den goda smaken att byta ringsignal och hoppas samtidigt att byrån framstår som ganska häftig och att det framgår att jag vanligtvis inte lyssnar på Enrique Iglesias.

2.) Jag låtsas som ingenting, förblir cool och tar risken att vederbörande tror att jag är en Enrique Iglesias-kille, eller i alla fall drabbas av kognitiv dissonans rörande min smak.

Enkelt, eller hur?