Jorge Ben - acceleratorn

Igår gick jag för första, och kanske även sista, gången på Acceleratorfestivalen här i Stockholm. Jag var främst intresserad av The Studio, Jens Lekman och José Gonzales men det är de rytmiska postrockarna i The Sea & The Cake jag kommer att minnas.

På väg in till scenen deklarerade jag för min kompis Sara att "alla band jag ser här ikväll kommer att vara bleka upplevelser jämfört med Jorge Ben och hans Fôrça Bruta från 1970" som jag just hade fått i posten och lyssnat på innan jag åkte hemifrån. Delvis hade jag rätt, men The Sea & The Cakes strängt komplicerade och svängiga postrock öppnade faktiskt helt nya horisonter i mitt lilla medvetande. De fyra sammanbitna herrarna, som samtliga såg ut att jobba på statsvetenskapliga institutionen vid University of Chicago, bjöd inte på en sekunds krystat publikfrieri – bara total koncentration och stormbyar av musikalisk energi. Och så den snobbigt skicklige John McEntire, en av de mest kreativa krafterna på hela postrockscenen, bakom trummorna.



På väg ut försökte jag övertyga Sara om att The Sea & The Cake förmodligen har ett exemplar av Jorge Bens Fôrça Bruta hemma i skivhyllan. Det är kanske önsketänkande, men långt ifrån orealistiskt. Alldeles nyligen har Chicagobaserade Dustygroove på eget initiativ gett ut detta stilbildande och sällsynta album på CD. Och med Dustygrooves olika kopplingar till den postrockscen som växte fram just i Chicago för snart tio år sedan faller en och annan pusselbit på plats. Egentligen har jag ganska dålig koll på postrock, men idén bakom är svår att inte sympatisera med: att utveckla den amerikanska indiepopen genom influenser från jazz, fusion, electronica, kraut, dub och – kanske viktigast av allt – den latinska popmusiken utanför det anglosaxiska paradigmet. Som Jorge Ben, Caetano Veloso och Gilberto Gil till exempel.

Dessvärre har inte den brasilianska musikens påverkan på anglosaxisk rock och pop blivit tillräckligt utforskad och dokumenterad ännu. Men utan att hemfalla åt svartvit postkolonialism kan man nog ändå säga att musiken från den latinska världen alltid har kommit att betraktats som "det andra" i skuggan av den västerländska musikens hegemoni. Tillsammans med allt annat som inte gått att placera i de stora västerländska genrerna har den brasilianska musiken fått ta plats i den stora slasktratten "Världsmusik". Just därför måste den stora Tropicalia-utställningen i London förra året, ackompanjerad av den fina samlingsplattan från Soul Jazz Records, betraktas som en historiskt viktig vändpunkt.

För även om den brasilianska musiken aldrig har varit sen att absorbera den västerländska traditionen – jazz, soul, pop, funk, fado, r&b – har den alltid tolkat dessa influenser på sitt eget unika sätt, utifrån sin egen kulturella och politiska erfarenhet och genom sin rika tradition av rytmer. Hela idén bakom den revolutionära Tropicalia-rörelsen var ju till exempel att hämningslöst omtolka ett vitt spektrum av kulturella influenser, både nationella och internationella, genom en kreativ metod som fick namnet "kulturell kannibalism". Vilket inte är särskilt avlägset från postrockarna The Sea & The Cake och hela klubb- och electronicascenen. Och David Byrne förstås, den amerikanska popmusiker som gjort mest för att öppna dörrarna mot Sydamerika genom sitt skivbolag Luaka Bop.



Sett ur det perspektivet är Jorge Bens Fôrça Bruta inte bara en av de bästa brasilianska plattorna någonsin, det är även en av de 25 bästa popplattorna jag känner till. Eller som våra vänner på Dustygroove beskriver det:

"A fantastically soulful album from Jorge Ben -- one of his greatest records ever, and a key part of Brazilian music in the 70s! The album marks an earthier shift for Jorge -- a sound that's still rooted in the samba influences of the 60s, but which also takes on a bit more soul at the bottom -- thanks to rhythmic contributions from Trio Mocoto, who work here famously to help Ben shape the overall feel of the set! There's still a bit of larger orchestrations at moments, but these are used sparingly just to sweeten the sound -- leaving the main force of the music to come from Jorge's guitar, and the cuica, percussion, and tamborim of the trio. The vocals are wonderful too -- slightly raspy, and with a bit more feeling than we ever remember Jorge having on record -- sometimes a bit intimate, yet always with an undeniable presence throughout."

Eftersom Fôrça Bruta är så sorgligt sällsynt ser jag det som en ren kulturgärning att kunna dela med mig av den franska vinylpressning jag lyckades hitta till ett överkomligt pris. Jag orkade inte spela in låt för låt, så den ligger som sida 1 och 2 (ni kan klippa upp den själva).

Hoppas ljudet duger:
Jorge Ben "Forca Bruta" side 1 (ZShare)
Jorge Ben "Forca Bruta" side 2 (ZShare)

Sida 1
Oba, La Vem Ela
Zé Canjica
Domenica Domingava Num Domingo Linda Toda De Branco
Charles Jr.
Pulo, Pulo

Sida 2
Apareceu Aparecida
O Telefone Tocou Novamente
Mulher Brasileira
Terezinha
Fôrça Bruta