Jag googlade just fram en fantastisk bild på Booker Ervin där han står utanför The Half Note på Manhattan tillsammans med poeten Kenneth Patchen. Det är 1959 och de är ungefär så coola man kan vara. Kolla in Booker (till vänster), kolla så utomordentligt välklädd han är i sin tweedrock och svarta keps. Han personifierar, just där och då, skarp stil och god smak. 
Stil och god smak hade han självfallet också som saxofonist. Han hade sjukt bra timing. Och en väldigt distinkt ton, lite syrlig och fläskig på samma gång. Fredrik Ljungkvist sa en gång att han tycker att solot på Charlie Mingus Goodbye Pork Pie Hat från Mingus Ah Um är det bästa saxofonsolo han känner till. Det är Booker.
Fast personligen tycker jag han toppar sig i solot på Andrew Hills Grass Roots från 1968. Ahhh.... Ett omvänt crescendo. Han börjar intensivt, rusar över grooven, armbågar sig fram och kastar vassa bebopslingor runt omkring sig. Plötsligt stannar han vid en fras, kan inte släppa den, tar ner energin, börjar renodla, glider över i långsammare toner, polerar sitt tillfälliga motiv. Synd att han inte håller på längre. Men gissa om han sätter agendan för Lee Morgans solo efteråt.
Lyssna själv. Jag lägger upp Grass Roots som måste vara en av de tjugo bästa jazzlåtarna någonsin.
Andrew Hill "Grass Roots" 1968 (ZShare)
lördag, april 14, 2007
The Book Cooks!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tobias,
gillar din blogg! Tyckte alltid det du skrev i La Musik var läsvärt. Inte så lätt att skriva om jazz på ett bra sätt. Det blir ofta för klichéartat eller så går det åt andra hållet och blir för akademiskt. Kolla gärna in min blogg. Kraftigt inspirerad av den mäktige Bacoso och hans Orgy In Rhythm, även om jag såklart inte håller hans höga nivå.
Hälsningar,
Daniel
clubdub.blogspot.com
Tack som fan! Det värmer att höra, den svenska jazzjournalistiken - eller vad man nu ska kalla den - är ju minerad mark. Eller förlåt, uttorkad mark. Grym blog själv! Behövs.
Skicka en kommentar