Ett glas vatten?

Okej, More Like Us är kanske inte riktigt lika bra som 2005 års bästa platta. Kanske har det mest att göra med att den självbetitlade debuten från saxofonisten Michael Blake och hans Blake Tartare kändes så innerligt relevant när den kom för två år sedan. Just då ställde den sig mitt i den samtida musikströmmen med sina snabba vågor av New York-romantik, nyupptäckt punkfunk och no wave, på ett sätt som jazzskivor nästan aldrig gör. Men utan att vara det minsta koketterande, endast inställd på att leverera sin hårdförpackade jazz med högsta precision.

På More Like Us har Michael Blake och hans kumpaner Sören Kjaergard, Jesper Vestergaard och den mäktige Kresten Osgood bakom trummorna lämnat den hårda och mytologiska asfalten på Manhattan. De har tryckt in sig i en gammal Dodge från 1967 tillsammans med en handplockad trumpetare, ett par gitarrister och den underbara sångerskan Maria Laurette Friis, och dragit iväg på ännu en mytologisk resa: de amerikanska motorvägarnas och motellens rundtur. Usch, jag känner mig som Lennart Persson eller någon annan gubbrockare när jag skriver det. Men i jazzsammanhang blir det desto mer relevant.



Tänkt bara inte på Wilco eller någon annan countryrock. (Bara i avslutande Johnny Too Bad.) Tänk hellre på Charlie Mingus märkliga bilresa över den amerikanska kontinenten tillsammans med Max Roach, så som den skulle ha låtit 50 år senare. Tänk också för ett ögonblick på Bernard Herrmann - ja, hans musik till Hitchcocks Psycho. Tänk även på Ornette Coleman och Coleman Hawkins, vars underbara Maria har skrivits om från grunden med Coltranes alltmer upplösta sopransax i tankarna. Tänk också på Lounge Lizards som inte alls blev kvar på Manhattan. Blake Tartare tar sig rättfärdigt an John Luries Happy Old Boy och skapar ett stycke nattsvart jazzdub.

Kanske är det danskarnas förtjänst, eller fel om man så vill, att Blake Tartare nyfiket fortsätter att fördjupa sin jazz inom alla dessa populärkulturella ramar. Som det spretar. Men egentligen bara på ytan. Lyssna noggrannare. Mitt i alltihopa kulminerar skivan med Africa Used To Be Home. Plötsligt tar Michael Blake av sig skorna och springer barfota över savannen och plockar upp melodiska fraser på var och varannan tuva. En panafrikansk hymn till, vem vet jag, Pharoah Sanders.

Glöm det där om resan i den gamla Dodgen, om motellen och motorvägarna, den berättelsen passar ändå Lennart Persson bättre. Michael Blake är en av världens tio bästa, nu levande, jazzsaxofonister. Det räcker så.