"Time Flies"

Måste skriva av mig efter kvällens avsnitt av Six Feet Under. Ett av de allra bästa hittills. I min värld är det faktiskt den främsta dramaserie som någonsin har spelats in för tv. Spontant kommer bara andra HBO-serier som Sopranos och Angels In America i närheten. Ingen annan serie har berört mig lika mycket. Inte många filmer heller.

Kvällens avsnitt var monumentalt. Allting kretsar kring Nates 40-årsfest. På morgonen berättar Brenda att hon är gravid igen. Nates spontana och avslöjande reaktion blir att han gratulerar henne. Deras relation har alltid varit en uppvisning i dramaturgisk komplexitet, ett koppel av spända strängar genom djurisk åtrå och bottenlös ensamhet. De är varandras hopplösa spegelbilder. Jag undrar om två människors försök att komma förbi sig själva inom en relation har skildrats lika gripande tidigare.



I det här avsnittet är deras ångest själva pulsådern. När Nate kommer hem från jobbet möts han av en överraksningsfest där hela den trasiga familjen Fischer har slutit upp tillsammans med mer eller mindre lösa bekanta. När han förväntas hålla tal, uppgiven och ångesttyngd efter en dag där hans tvivel på känslorna för Brenda frätt allt djupare, vet han inte vad han ska säga. Varpå han använder Brenda som flyktväg och berättar att hon är gravid. Inför alla. Trots en smärtsam historia av missfall. Det är en sjukt jobbig scen. En studie i egocentrism och projicerat självförakt.

Fortsättning är än mer imponerande. Plötsligt visar det sig att en fågel, en blå tornfalk, ha flugit in i köket. Dess närvaro skapar upphetsade känslor och motsägelsefulla reaktioner i sällskapet. Är det ett tecken? Är det positivt? Illavarslande? Slumpen? Farligt? "Amen" säger en av Nates tveksamma kompisar och blir genast rättad av den nipprige George som påpekar att det minsann heter "Omen". Skrattet sätter sig, som det brukar heta, i halsen. Som tittare vet man inte riktigt vad man ska känna. Spänning? Sorg? Glädje? Fascination? Allt på samma gång?

Just den scenen sammanfattar hela Six Feet Under. Dess förmåga att väva samman till synes motsägelsefulla känslor på ett sätt som i slutändan – efter att ens beundran för manus, skådespeleri och regi har lagt sig – känns fullkomligt naturligt. Den där sällsynta förmågan att väva samman det höga och det låga, ande och kropp, liv och död. Det är stort.