Sängkammarjazzen återupptäckt

Min vän Ludvig Berghe hällde i mig alldeles för mycket rödvin innan han plockade fram Marcus Roberts ur skivhyllan. Han ville antagligen vara säker på att inte göra mig generad. För jag har nästan aldrig - jag menar det - hört en pianist spela så sensuellt som Marcus Roberts. Inga osäkra spärrar, inga skumma förbehåll, ingen skitnödig prestationsångest och nästan inga tekniska begränsningar. Marcus Roberts spelade bara, förlåt, direkt ifrån kuken.

Eller låt mig säga så här: han är Esbjörn Svenssons antites.



Den fantastiska plattan ifråga heter Gershwin For Lovers (bara titeln är obetalbar) och kom för sisådär tolv år sedan. Fastnar man vid omslagets sliskiga ”svarta” medelklassromantik och skamlöst sökta kommersialism är det lätt att börja gapskratta. Men i själva verket är det perfekt. Om den blinde Roberts kunde se skulle han inte protestera. Han verkar nämligen inom exakt samma afrikanskamerikanska sängkammartradition som Nat King Cole, Isaac Hayes, Teddy Pendergrass, Jodeci och Jaheim. Jag har knappt sett en bild på honom utan en cocktailklädd skönhet vid sin sida, i bästa fall också med några stearinljus och halvt urdruckna vinglas.

Nej, nej, våga inte ens tänka Lars Roos.

Marcus Roberts är ännu ett av jazzens många blinda genier – i gott sällskap med Eric Kloss, Ray Charles, Rashaan Roland Kirk och Lennie Tristano. Precis som dem vänder han blicken inåt och litar lugnt på sin virtuosa teknik och sina extremutvecklade öron. Tyvärr är det just där, med trötta invändningar om ”tom perfektion”, som attacken brukar sättas in mot Marcus Roberts och hans bundsförvanter i bröderna Branford och Wynton Marsalis, Terence Blanchard, Kenny Kirkland och alla andra stilmedvetna nyklassicister som slog igenom på 80-talet.

Efter chocken med Gershwin For Lovers, där Roberts lyckas lägga ut hela den svartaste och sexigaste jazztraditionen från stridepianisten James P. Johnson fram till Wynton Kelly, är alla sådana invändningar obegripliga. Då missar man både de nedre regionerna och den folkliga passionen. Just därför hittar du den med all säkerhet i en reaback på en sitenära dig.

Musik vecka 47

I väntan på någonting bättre: här kommer veckans lista. Samma gamla plattor, eller? Nja, blandningen är väl ändå ganska intressant? Kolla till exempel in den där nya Yo La Tengo-låten som jag älskar. Och Marden Hills gamla fantastiska Bardot. Den går från behagligt solsken till bitterljuvt sydfranskt skyfall. Vilken dramaturgi! Precis så intensiva är de stora orkesterarrangemangen. Att en så här besk medelhavsballad spelades in någonstans i Storbritannien i början av 90-talet är beundransvärt. Annars är det lite stökigt och stressigt nu. Skriver mer senare.

Som sagt, i väntan på någonting bättre...

Mr. Tough 4.05 Yo La Tengo "I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass"
Plantation Bag 8.32 Andrew Hill "Passing Ships"
Birthday (Manitoba Mix) 5.12 Junior Boys "Last Exit [Disc 2]"
A Certain Association 2.22 Junior Boys "Last Exit [Disc 2]"
Bardot 6.08 Marden Hill "Lost Weekend: A Marden Hill Collection"
Slow Flow 6.05 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Night-Time Intermission 2.44 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Jamais 4.37 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Luna 10.04 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Tango #3, Determination For Rosa Parks 4.14 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
Walk Away (Swell Session's Boogie Voyage Remix ) 8.09 Albanek "#01 Blueprints"
Side One 12.52 The Impressions "Check Out Your Mind"
Conversation 3.03 Jaheim "Ghetto Classics"
Come Over 3.01 Jaheim "Ghetto Classics"
Strange As It Seems 9.09 Jackie McLean "New And Old Gospel"
Mini 6.24 ScSI 9 "Kompakt Total 6"
Keep You Kimi (The Knife Remix) 4.03 Hird "Moving On Remix EP"
Train 5.13 Cibelle "Cibelle"
Relance 5.01 Gal Costa "Brazilica Vol 2"
Consolacao 7.41 Baden Powell & Mauricio Einhorn "Brazilica Vol 2"
Demo 2 feat Sean 3.30 Nils Krogh "Disposition EP"
Sabu 4 11.08 Sabu Martinez "Jazz Espagnole"
When I Fall In Love/My One And Only Love 5.06 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Silhouette 5.23 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Miss Mystikal 3.07 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Glass 6.08 Jonas Bering "Kompakt Total 6"
Golden Sunset 10.24 Andrew Hill "Eternal Spirit"
Everything I Cannot See 5.45 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Bob & Nico 3.09 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"

Charlotte!

Jag satt och åt middag med en gammal kompis när vi kom in på den förhållandevis nördiga frågan om olika länders poptradition. Självfallet visade sig Storbritannien och USA vara alla andra överlägsna. Fast Japan var oväntat starka, Brasilien också beroende på hur man ser det och på sin kant även Sverige och Norge. Italien och Spanien däremot knappast alls. Inte heller Tyskland som dock tog igen kraftigt när det gäller den elektroniska musiktraditionen.

Frankrike då? Spontant tänker man på Phoenix och Tahiti 80. Och Air, hur man nu ska placera in dem på den musikaliska kartan. Men när jag nämnde Serge Gainsbourg tog det stopp. Min kompis skruvade på sig och sa ”näe, han är väl mer som en... artist?”. Va!? Själv skulle jag kalla den stornäsade ryskjudiska pojken från Paris som växte upp till att bli depraverad musikcharmör och provokativ innovatör – och till slut även ett oheligt franskt nationalmonument – för ett av pophistoriens största namn.

Serge Gainsbourg. Mannen som med stenhård populistisk integritet gick från chansonstöpt jazzmodernism till dansant 60-talscalypso till psykedelisk carnaby-street-pop på ett alldeles eget franskt vis. Och sedan vidare till tung rootsreaggae. Bland mycket annat.



Att Charlotte Gainsbourg, dotter till Serge och Jane Birkin, kommit att släppa ett av årets bästa popalbum 5:55är i det här sammanhanget (ja, över huvud taget) inget mindre än en händelse. Särskilt som hon är omgiven av gamla indieikoner som Jarvis Cocker och Neil Hannon och har Nicolas Godin och Jean-Benoit Dunckel från Air bakom producentrattarna. En teoretiskt perfekt uppställning för alla vänner av den fransk-anglosaxiska poptraditionen och ett tvetydigt trumfkort för alla kommande diskussioner om olika länders poptraditioner.

Men man måste blicka förbi allt det teoretiska för att se det fina med 5:55. För även om alla inblandade uppenbarligen blivit väldigt inspirerade av blodsbanden – lyssna bara på hur troget och träget Godin och Dunckel går till botten med att försöka förnya Serge Gainsbourgs torra och småfunkiga poppsykedelia – är det i slutändan Charlottes undanglidande personlighet som räddar hela projektet.

Hon tar oss bort, bort, bort från det förutsägbara och patetiska. Utan att riktigt veta det själv tror jag.

Eller kanske inte, hon är ju trots allt skådespelerska. Hon lyckas hålla fast vid det gåtfulla och intellektuellt svävande. Allt det som räddar henne. Annars är hennes röst sådär farligt skör, på gränsen till att gå sönder hela tiden. Sådär flickaktig och oskuldsfull som en hel generation franska sångerskor innan henne. Hon viskar sig fram och hamnar farligt nära alla de populärkulturella klichéer som hon själv på ett ytligt plan bidragit till att skapa. Från sin medverkan som trettonåring på pappa Serges öppet kontroversiella Lemon Incest och det sensuella filmgenombrottet i Claude Millers Den lilla tjuven.



Samtidigt är rösten perfekt. På ett helt annat sätt är den skräddarsydd när den sjunger Jarvis Cockers och Neil Hannons ambitiösa texter. Den framstår nästan som lite trotsig och överlägsen, trots att den hela tiden riskerar att spricka och spridas för vinden.

Just där, i gränslandet mellan fiasko och fantastiskt rör sig 5:55. Den är egentligen lite för vacker i teorin och riskerar hela tiden att bli ointressant. Just därför blir resultatet triumfatoriskt.

Musik vecka 46

Jajamensan, visst är det James Morrisons strålande radiohit som inledar veckans iPod-lista! Absolut. Det handlar ju om ett stycke rakryggad, kritvit brittisk soulpop med ett blåsarrangemang i rakt nedstigande led från Pete Knights muskulösa arrangemang på Scott Walkers 60-talsplattor.

You Give Me Something 3.36 James Morrison "Undiscovered"
Side Two 13.41 Barbara Mason "Yes, I'm Ready"
Forever 7.38 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
Unbirthday 6.04 Junior Boys "Last Exit [Disc 2"]
Can't Be So 3.43 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Goodbye, Beloved Ones 2.57 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Last Party 4.01 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Last Exit (Fennesz Mix) 5.35 Junior Boys "Last Exit [Disc 2]"
The Devil Kicks (Sumo-On-Wheels Remix) 7.21 The Five Corners Quintet "#01 Blueprints"
Children's Song 2.12 Gary Burton with Chick Corea "Crystal Silence"
What Game Shall We Play Today 3.42 Gary Burton with Chick Corea "Crystal Silence"
Beauty Mark 3.06 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Little Monsters 3.46 Charlotte Gainsbourg "5:55"
La Cumparsita 0.32 Cerioti "Inspiración Espiración"
Cité Tango 3.54 Astor Piazzolla "Inspiración Espiración"
Round About Midnight 7.09 Gotan Project Meets Chet Baker "Inspiración Espiración"
Kon-Tiki 6.53 Bobby Montez "Sunday Afternoon At Dingwalls"
I'll Be 6.02 Cibelle "Cibelle"
My Clown's On Fire 4.21 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
Carry Me Out 1.53 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
El Tango 6.21 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
King Of Darkness (Swell Session Remix) 9.00 Susumu Yokota "#01 Blueprints"
No Prego 3.29 Cibelle "Cibelle"
Falange Dos Tambores 2.46 Robertinho Silva "Brazilica Vol 2"
Amor No Samba 1.37 Eliana E Booker Pitman "Brazilica Vol 2"
Feitinha Pro Poeta 2.03 Claudette Soares "Brazilica Vol 2"
Katten Burlesk 5.48 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Slow 6.18 Mayer & Aguayo "Kompakt Total 6"
Hundred Million Lightyears 6.33 KaitO "Kompakt Total 6"
Everybody Loves the Sunshine 4.02 Roy Ayers "Everybody Loves the Sunshine"
125th 4.17 Jaheim "Ghetto Classics"
Masterpiece 4.05 Jaheim "Ghetto Classics"
Passing Ships 7.08 Andrew Hill "Passing Ships"
I'm Through With Love 7.36 Mark Murphy "Once To Every Heart"

Nypremiär: Berättelsen om Blue Note Records

Nytt är inte alltid bäst. För över fyrtio år sedan släppte Blue Note Records några av de allra bästa jazzskivorna någonsin. För över sex år sedan skrev jag en artikel om samma bolag. Den blev rätt lyckad och är nog den enda av mina artiklar som har publicerats flera gånger om (fast jag har förstås ändrat den varje gång). Håll till godo, här kommer den igen.

En studie i blått
Berättelsen om Blue Note Records

Säg Blue Note och inte bara jazzvännerna spetsar öronen.
B-l-u-e N-o-t-e. Känn på uttalet. Sug på fraseringen. Du uttalar ett stycke jazzhistoria.

Samtidigt nämner du en stil. En hel framtoning. Någonting lika suggestivt som hippt och elegant vilar över allt som har med Blue Note att göra. En känsla. En förnimmelse. Lika intensiv och glidande som cigarettrök som sakta cirklar mot taket.



Blue Note framkallar verkligen sådana scenerier. Svartvita bilder av koncentrerade jazzmusiker. Improviserade toner. Skarpa kontraster och djup atmosfär. Sinnebilder. Skarp typografi. Djärv och dansant layout. Ett slags jazzgrafik. Eller jazzestetik kanske. Om det finns en sådan estetik, vilket det gör, har Blue Note definitivt bidragit till att skapa den. Fast på något vis är Blue Note sin alldeles egna estetik, med samma monumentala dynamik som ett totalkonstverk. Här finns en alledes egen aura – ”en sällsam väv av tid och rum: en unik framtoning av någonting avlägset, det må befinna sig aldrig så nära” som tyske filosofen Walter Benjamin beskrev auran.

Kanske vet ni precis. Kanske förlorar ni er också i denna värld av jazz. Kanske älskar ni Blue Note lika mycket som jag. Blue Note Records - den legendariska jazzetiketten som startades av den tyske immigranten och jazzälskaren Alfred Lion i New York 1939. Det rör sig om ett skivbolag som har flera tusen klassiska jazzplattor på sitt goda samvete. Men också om ett svåröverträffat varumärke och ett kulturhistoriskt monument. Fast egentligen handlar det bara om en enda sak: om kärleken till jazzmusiken.

Berättelsen om Blue Note börjar i Berlin 1925. Det är söndag och den 16-årige Alfred Lion är på väg till Admirals Palast för att åka rullskridskor. Så brukar han alltid göra, varje söndag. Men denna dag möts han av beskedet att rullskridskoåkningen är inställd till förmån för en konsert med Sam Woodyard and his Chocolate Dandies. Lika förvånad som nyfiken löser han biljett. Och stiger in i resten av sitt liv – ett liv som jazzälskare. Det är första gången han ser svarta musiker och hör jazz. Musiken griper tag i honom direkt. Det han hör är någonting helt nytt, någonting helt annorlunda. ”The beat got right into my bones”, berättade han många år senare.



Tillsammans med bästa vännen Francis Wolff upptäcker Alfred Lion jazzen. Han åker snart till New York med bara några mark på fickan, gästarbetar i hamnen och köper mängder av skivor med sig tillbaka till Berlin. Så ser faktiskt grunden till Blue Note ut: två vänner med en gränslös passion för jazz. På detta robusta emotionella fundament byggdes sedan skivbolaget. Men innan dess hade Alfred Lion, som så många andra fritänkande landsmän, tvingats fly från en framväxande nazism i Tyskland. Efter en tid som handelsman i Chile hamnar han åter i New York 1937. Francis Wolff är då fortfarande kvar i Berlin.

Efter att ha utforskat stadens jazzliv, såväl i Carnegie Hall som på jazzklubbarnas nattliga jamsessions, är den unge Alfred så förälskad i musiken att han på något sätt måste dokumentera den. Han måste så innerligt spela in boogie-woogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis att han skrapar ihop pengar för att hyra studiotid. Året är 1939 och de första utgåvorna från Blue Note Records ser dagens ljus. Samma år sluter Francis Wolff upp vid sin barndomskompis sida. Han börjar jobba somfotoassistent och kommer i fortsättningen att fotografera i princip alla Blue Notes inspelningar, en bilddokumentation som sticker ut genom både sin visuella briljans och sin införstådda hållning.

Stora delar av Wolffs fotografier låg länge nedpackade och höll på att förbli okända, men i mitten av 90-talet publicerades så den majestätiska The Blue Note Years: The jazz Photography of Francis Wolff. I denna bok kan man också läsa utdrag ur skivbolagets första broschyr där de unga entusiasterna Lion och Wolff statuerar: ”Hot jazz /.../ is expression and communication, a musical and social manifestation, and Blue Note Records are concerned with identifying its impulse, not its sensational and commercial adornments”. Och de förblev sin vision trogna.



Alfred Lion och Francis Wolff var dock inte ensamma i sin gärning. Många europeiska immigranter gjorde en enorm insats för att lyfta fram jazzen som konstform i efterkrigstidens Amerika. De turkiska bröderna Ahmet och Nesuhi Ertegun startade Atlantic Records, armeniern George Avakian jobbade på Columbia och engelsmannen Leonard Feather och östeuropén Ira Gitler skrev jazzkritik. Därtill var många klubbägare av europeisk härkomst. Och dessa människor behövdes. För i det rasistiska och segregerade USA förlöjligades den svarta jazzen och sågs på sin höjd som simpel underhållningsmusik. Vilken ironi att det var dessa europeiska immigranter, estetiskt hypersensibla och starkt passionerade, som tog den afroamerikanska musiken till sina hjärtan och uppmärksammar amerikanska folket på landets egen unika konstform.

Vilken betydelse bakgrunden i Weimarrepublikens Berlin hade haft för Alfred Lion och Francis Wolff kan man dock bara spekulera om. Åren före naziregimen exploderade ju nöjeslivet och kabarékulturen i det hektiska Berlin. Filmindustrin blommade ut genom den tyska expressionismen. Det fanns fler barer och teatrar än man kunde räkna till och flärden och dekadansen kulminerade samtidigt som inflationen slog nya rekord. ”Berlin war DIE stadt”, skrockar en gammal tant i Julien Benedikts dokumentärfilm Blue Note – A story of Modern Jazz från 1996. Kulmen nås enligt många med premiären av Bertolt Brechts teaterpjäs ”Tolvskillingsoperan” 1928 med musik av Kurt Weill (däribland den blivande jazzstandarden ”Mack the Knife”). Samtidigt hade det visionära, konstnärliga avantgardet samlats under ett tak i arkitekten Walter Gropius berömda Bauhausskola i Dessau.

Dessa starka, om än något spretiga, impulser förde de tyska immigranterna med sig till Amerika under 30-talet och att både Alfred Lion och Francis Wolff hade ett estetiskt helhetsperspektiv står utan tvivel. Blue Note blev deras konstverk. Ett totalkonstverk.



Sidney Bechets inspelning av George Gershwins ”Summertime” blir Blue Notes första hit redan 1940 och den möjliggör ekonomiskt bolagets framtid. Under åren som följer spelar de ivriga tyskarna mest in artister ur jazzens mittfåra, däribland etablerade storheter som klarinettisterna Bechet och George Lewis. Men det är först 1947 som den verkliga pionjärinsatsen inleds. Till allas förvåning väljer Alfred Lion att spela in den då oetablerade och misskände särlingen Thelonious Monk, ett ”avigt” pianogeni. Denna inspelning blir startskottet för en strävan efter att alltid ligga i fronten av jazzutvecklingen, att alltid nosa upp de mest spännande artisterna. Fast aldrig för sakens skull, utan alltid drivet av en vilja att förmedla bra musik.

Nästa viktiga inspelning är med pianisten Bud Powell och äger rum 1948. Inga finansiella eller andra marknadsmässiga överväganden finns vid den här tiden bakom Alfred Lions val av artister. Han väljer bara de artister som berör honom djupast. Det är känslan som tar beslut, den intuitiva jakten på ”schwiiing” och ”the blues”. Enligt Gil Melle, en saxofonist som spelade in för Blue Note på 50-talet, var Alfred Lion en sorts vandrande inspiratör som förlöste den ena musikern efter den andra. ”He instinctively knew when they had it down deep, and that he could draw that ability out of them and put it on his record”, hävdar han i Benedikts film. Det brukar därav talas om ”The Blue Note Treatment”, en slags trestegsservice som bestod av omsorg, planering och kvalitet i alla led.



Herbie Hancock, Horace Silver och Freddie Hubbard vittnar alla om hur viktig deras tid vid Blue Note var. Hur deras idéer fick genomslag, hur varje inspelning genomfördes omsorgsfullt med noggranna repetitioner repetering, medvetna val av medmusiker och perfekt ljudkvalitet. Det sistnämnda stod ljudteknikern Rudy Van Gelder för. Genom sin lyhördhet och akustiska detaljkänsla bidrog han till att höja ljudkvaliteten och särskilja Blue Note ytterligare. I föräldrahemmet i Hackensack, New Jersey rev Van Gelder väggen mellan sovrum och vardagsrum och byggde en egen studio efter sina speciella preferenser.

I det magiska rummet skapades sedan vad som kom att kallas ”The Blue Note Sound” – varmt, distinkt och kristallklart. Allt som allt måste Van Gelder ha spelat in tiotusentals skivor i sina studior, och han är antagligen den klassiska jazzens meste ljudtekniker.

Med andra ord kom Blue Notes inspelningar tidigt att sticka ut. Men inte bara för ljudets skull utan också genom Alfred Lions imponerande känsla för talang och konstnärlig kvalitet. Hela bolagets katalog är extremt svårslagen, både vad gäller stilistiskt omfång och kreativ kontinuitet. Ett exempel är John Coltranes ”Blue Train” (1958) som enligt de flesta står långt över hans annars så imponerande produktion för etiketten Prestige vid samma tid. Samma sak gäller för altsaxofonisten Jackie McLean vars 60-tal på Blue Note, särskilt den makalösa ”One Step Beyond” (1963) och ”It's Time” (1964), vida överglänser hans tidigare och senare insatser.



Tur då att sagan om Blue Note inte tog slut redan 1954. För efter att Lion drivit sin kompromisslösa inspelningspolitik var skivbolagets ekonomi vid denna tid under all kritik. När så Columbia lanserade vinylskivornas 12”-format var det ett dråpslag för Blue Note som tvingades uppdatera hela sin 10”-katalog. Det nya formatet var också dyrare av andra anledningar, till exempel behövdes riktiga konvolut med omslag och baksidestexter till skillnad från tidigare kuvertliknande höljen. Intressant nog skulle just den tilltvingade fokuseringen på omslagsdesign göra att Blue Note lyfte till nya höjder.

Till en början använde man sig av etablerade designers som Paul Bacon och John Hermansader, och en ung Andy Warhol gjorde vissa insatser som tecknare. Men från och med 1956 tog ett ungt layoutgeni vid namn Reid Miles, från tidningen Esquire, plats som ett slags husdesigner hos Blue Note. Att hans banbrytande formgivning är en av anledningarna till att Blue Note är så välkänt utanför jazzkretsarna är nästan en självklarhet, särskilt efter att Graham Marsh, Felix Cromley och Glyn Callingham gav ut den oundgängliga boken Blue Note: The Album Cover Art i slutet av 80-talet.



Ruth Lion, Alfreds andra fru, har berättat att det ofta förekom de mest intensiva gräl mellan Reid Miles, Alfred Lion och Francis Wolff i fråga om olika omslag. Av resultaten att döma verkar man ha enats om en fruktbar kompromiss varenda gång. Och med Reid Miles formgivning blev Blue Note ännu mer modernt, ännu mer profilerat och briljant. Det ena omslaget efter det andra rymmer djärva typografiska experiment, smarta ordlekar, fyndiga allusioner, dramatiska kameravinklar och drastiskt beskurna bilder. Som kanske inget annat skivbolag lyckades Blue Note skapa en allomfattande och driven visuell profil. Ett totalkonstverk, ingenting mindre.

Efter krisen 1954 heter Blue Notes räddning Art Blakey and The Jazz Messengers. De första inspelningarna sker under Horace Silvers namn och följs av de klassiska liveskivorna ”At the Café Bohemia vol. 1” och ”vol. 2” (1955) med Silver på piano, Blakey trummor, Kenny Dorham trumpet, Hank Mobley saxofon och Doug Watkins bas. Hardbopen var född och Blue Note blev dess första hem! Ett slags kommersiellt genombrott kom också med denna mer publiktillvända och dansanta jazz som bröt mot bebopens slentrianmässiga komplexitet och i stället betonade de blodfyllda blues- och gospelinfluenserna i jazzen.

Hardbopen kom att förfinas under hela 60-talet av Horace Silvers kvintett, av många betraktad som den allra första funkgruppen, som tillsammans med Art Blakey and The Jazz Messengers positionerade sig som Blue Notes första guldkalv. En perfekt blandning av stabil kontinuitet och eldig innovation hörs på klassiska album som ”Horace-Scope” (1960) och ”Cape Vardean Blues” (1965) och på ”Mosaic” (1961) och ”Free For All” (1964) med Art Blakeys bullriga band.



Så rör allting på sig ordentligt. Skivsläppen ökar i stadig takt. Rudy Van Gelder flyttar in i en ny studio i Englewood Cliffs och Blue Note följer efter. Till sin hjälp har Alfred Lion och Francis Wolff nu också saxofonisten Ike Quebec som fungerar som talangscout och artistansvarig. Men bolaget är fortfarande litet och utgivningen fungerar fortfarande i rakt nedstigande led från Lions smak och intresse. Eller som Rudy Van Gelder har påpekat: ”That Blue Note era would never have happened in the context of a large company… it was personalized, individual, approach”.

I början av 60-talet signade Blue Note ett antal namn som kom att formligen explodera några år senare. Tenormannen Joe Henderson släppte milstolparna ”Inner Urge” (1964) och ”Mode for Joe” (1966), och trumpetaren Freddie Hubbard gav ut album som ”Hub-Tones” (1962) och ”Blue Spirits” (1965). Herbie Hancock gick på sitt håll från debuten ”Takin’ Off” (1962) via mästerverket ”Maiden Voyage” (1965) fram till den massiva ”The Prisoner” (1969). Kvaliteten var imponerande hög, spelglädjen och fokuseringen likaledes exceptionell. Lyssna bara på Wayne Shorters banbrytande ”Speak No Evil” (1964) och Lee Morgans ”Search for the New Land” (1964).

Det var också Lee Morgan som kom att stå för Blue Notes första stora crossoversuccé med låten och plattan ”The Sidewinder” i början av 1963. Den följdes av Horace Silvers minst lika framgångsrika ”Song for My Father” året efter. Att inte Alfred Lion var sen att önska sig liknande smashhits vittnar Morgans efterföljande ”The Rumproller” och Hank Mobleys ”The Turnaround” om, båda från 1965 och löst baserade på ”The Sidewinder”. Men samtidigt märker man alltid oförutsägbara drag i Blue Notes utgivning. Art Blakeys ritualistiska slagverksjam ”Orgy in Rhythm” (1957) och ”The African Beat” (1962) är båda udda inslag i 50- och 60-talets skivflora, trots sin uppenbara exotism.



De framåtblickande avantgardisterna fick också ett välförtjänt utrymme. Ornette Coleman släppte sina två volymer av ”At the ’Golden Circle’”(1965), Eric Dolphy sin makalösa ”Out to Lunch” (1964), trombonisten Grachan Moncur III sin ”Evolution” (1963), vibrafonisten Bobby Hutcherson sin debut ”Dialogue” (1965), pianisten Andrew Hill sin ”Black Fire” (1963) och saxofonisten Sam Rivers den häpnadsväckande ”Fuchsia Swing Song” (1965). Därmed bidrog de alla till att göra jazzen lite friare och stökigare. Startskottet gick dock, för att vara mer exakt, redan i slutet av 1962 när Jackie McLean satte ihop sin fantastiska kvintett med Hutcherson, Moncur III, basisten Eddie Khan och den unge batteristen Tony Williams – det som blev den första riktiga avantgardegruppen hos Blue Note.

När Alfred Lion sedan ”upptäckte” hammondorganisten Jimmy Smith 1958 bidrog det till att stärka Blue Note ytterligare, både ekonomiskt och kreativt. Det sägs att Lion var så tagen av Smiths sound att han på fullaste allvar övervägde att sälja bolaget för att bli dennes turnémanager. Med Smith följde så en våg av svängig orgeljazz på Blue Note och hans efterföljare hette Freddie Roach, ”Baby Face” Willette och John Patton. Mot sluten av 60-talet blev soundet ännu mer funkigt och souligt med Big John Pattons ”Let ’em Roll” (1965) som ett alldeles utmärkt exempel.

I samma riktning gick också Lou Donaldson med klassikern ”Alligator Boogaloo” (1967), gitarristen Grant Green med sin ”Talkin’ About” (1964) och saxofonisten Stanley Turrentine med ”Easy Walker” (1966). Trumpetaren Donald Byrd måste också nämnas i detta sammanhang, särskilt som han skapade en hel svit med strålande souljazzplattor under 60-talet. Framför allt måste den banbrytande ”A New Perspective” (1963), med en hel gospelkör bakom jazzbandet, lyftas fram.



1966, på toppen av sin jazzgärning, bestämmer sig plötsligt Alfred Lion och Francis Wolff för att sälja sitt skötebarn till Liberty Records. Året efter går Lion i pension på grund av dålig hälsa. Reid Miles lämnar även han Blue Note. Kvar vid rodret blev Francis Wolff och husproducenten (och pianisten) Duke Pearson. Många menar att det var då, i det ögonblick som Lion lämnade bolaget, som den ”klassiska” Blue Note-eran gick i graven. De har emellertid helt fel. Förvisso blev musiken alltmer fusioninriktad i takt med att fler Fender Rhodes och elbasar släpades in i studion. Men det hindrar inte att musiken höll fortsatt toppklass. Jackie McLeans "Demon's Dance" (1967), Donald Byrds ”Fancy Free” (1969), Andrew Hills ”Lift Every Voice” (1969) och Bobby Hutchersons “San Francisco” (1970) är alla glimrande pärlor.

Forlenza Venosa Associates, som tog över efter Reid Miles, ska heller inte underskattas då deras skivomslagsdesign höll kvar Blue Note i samtiden. Precis som musiken gjorde. Men ett symboliskt slut kommer trots allt när Francis Wolff går bort 1971. Och när Donald Byrd gör stor succé med fusionalbumet ”Black Byrd” året efter är det oundvikligen början på en ny era. Under de följande åren kommer man mest att ge ut soul och fusion under banderollen ”Blue Note Hits a New Note” och då har bolaget, som vid det här laget ägs av United Artists, redan flyttat från New York till Los Angeles. Då, men först då, tar sagan om det klassiska Blue Note slut.



Vad hände sedan? Ja, redan 1975 började eldsjälarna Michael Cuscuna och Charlie Lourie att återutge klassiskt Blue Note-material på sitt Mosaic Records, ett projekt som fortsätter fortfarande. Svenskättade Bruce Lundvall tog över spakarna på 80-talet och återupplivade etiketten, bland annat genom en omtalad minneskonsert. I dag fortsätter Blue Note att ge ut samtida musik vid sidan av gammalt klassiskt material. Cassandra Wilson och Dianne Reeves är stora vokalissor som slår an tonen för 2000-talets Blue Note.

När den brittiska hiphopgruppen Us3 fick tillgång till hela låtarkivet 1993, för att sampla till sin jazziga hiphop, öppnades också dörrarna för en yngre publik och för nya försäljningssuccéer. Att den franske houseproducenten Ludovic Navarre, med artistnamnet Saint Germain, gav ut sin tredje skiva ”Tourist” på Blue Note för sex år sedan visar också på en spännande tidsmedvetenhet. Fast Blue Note har ju å andra sidan någonting att leva upp till.

Fast i slutändan kommer Blue Note alltid att vara synonymt med Alfred Lion och Francis Wolff. Det var ju deras skötebarn, deras vision, deras konstverk. Och på sätt och vis också deras kött och blod. Blue Note var ju resultatet av deras unika position i historien och deras oinskränkta kärlek till jazz, deras totala engagemang och den ständiga jakten på ”schwiiing” och "blues" - den där omedelbara känslan och direkta utlevelsen som inte finns i den europeiska konstmusiken.



Alfred Lion och Francis Wolff hade helt enkelt en ovanligt organisk musikuppfattning där känsla och intellekt, fötter och huvud, smälte ihop i jazzen. Den uppfattningen delade de med sina artister. Kanske märks det som allra tydligaste i ett av Francis Wolffs arkitektoniskt komponerade fotografier. Med sin exakta punktbelysning lyfter han fram Alfred Lion, tillsammans med Hank Mobley, ur mörkret i Van Gelders studio. Den intima och kreativa atmosfären är smittande och bilderna vittnar om en enda sak: samförstånd. Rollerna som entreprenör och kreatör är upphävda. Båda är visionärer. Musiken är gemensam.

Musik vecka 45

Det är nästan så att jag skäms att erkänna det, men novembermörkret har tagit hårt. Konstigt eftersom jag kommer från Norrland och alltid har gillat senhösten. Jag brukar bisarrt nog känna mig stark och kreativ på hösten, som om mörkret och kylan var som gjort för koncentrerat arbete.

Inte nu. Absolut inte just nu.

Därför passar Astor Piazzolla utmärkt. Jag högaktar honom. Jag till och med avgudar honom. Astor, tangons stora förnyare och moderna geni. Hans nuevo tango skär som sylvassa argentinska stilettklackar genom Sverigehösten och är precis vad jag behöver. Lite komplex, blodröd integritet. Att jag alldeles nyligen lyckades lägga beslag på den utgågna boxen Piazzollissimomed hans banbrytande inspelningar mellan 1973 och 1983 - den period då han i princip skapade sin moderna omtolkning och tillämpning av tangon - är fantasiskt. Signuaturmelodin Libertango, mest känd i Grace Jones version, skapade en udda kulturkrock när jag semestrade borta i Alabama.

Jag återkommer med en lååång text om Astor. Så också om Charlotte Gainsbourg. Så även om den 6 timmar långa HBO-serien Angels in America som jag äntligen lyckades se i helgen några år efter att den visades på SVT. Förkrossande. I min värld är den Topp 10 bland filmer/tv-serier någonsin. Tveklöst. Gjorde min helg. Och då konkurrerade den med Alejandro González Iñárritus purfärska Babel.

Slutligen, för er som bor i Stockholm: Cibelle (se nedan) spelar på Södra Teatern på torsdag kl 20.00. Kan bli hur bra som helst. Läs tidigare inlägg .

Här kommer veckans lista:

Doble Concierto para Bandoneon, Guitarra y Orquesta de Cuerdos 'Hommage a Liege' Tango 6.23 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Luisas 5.04 Cibelle "Cibelle"
Waiting 6.19 Cibelle "Cibelle"
Imprevisto 3.20 Bossa Tres "Brazilica Vol 2"
Three Words 5.46 Junior Boys "Last Exit [Disc 1]"
In Between 6.49 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Evum (Cloud Remake) 5.05 Plej "Blueprints #01"
Don't Need A Band 4.53 Context "Blueprints #01"
Bossa Nova Guitar 2.01 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Outra Vez 3.13 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
No Pain For Cakes 6.48 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
The Operation 3.59 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Tel Que Tu Es 3.09 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Dead Bodies 2.59 Air "The Virgin Suicides"
5:55 4.52 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Af607105 4.30 Charlotte Gainsbourg "5:55"
Southern Routes 9.10 Michel Legrand "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Fairytale Of Escape (Tahiti 80 Remix) 3.04 Cubismo Grafico "One Wish"
Teach Me How To Fight 5.31 Junior Boys "Last Exit [Disc 1]"
When I'm Not Around 5.22 Junior Boys "Last Exit [Disc 1]"
Feelings & Things 4.46 Gary Burton "Crystal Silence"
Body language (physical music mix) 8.18 MANDY feat. Booka Shade "M.A.N.D.Y at The Controls"
Playing In The Slumbering Backyards Of The Bourgeoisie 8.05 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Side 2 16.37 Smokey Robinson & The Miracles "Make It Happen"
Fiend 4.57 Jaheim Feat. Styles P "Ghetto Classics"
I Ain't Never 4.02 Jaheim "Ghetto Classics"
Sabu 3 9.34 Sabu Martinez "Jazz Espagnole"
My Trip To Ireland 5.51 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
Vuelvo al Sur 4.00 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Panic Room 6.23 Thomas/Mayer "Kompakt Total 6"

Höst i Stockholm. Eller i New York.

Jazzen ljuger ofta. Precis som rocken och kanske någon gång även soulen. Den ger sken av att vara inbjudande, ärlig, rak, intim och "bara för dig". Men i själva verket är den hopplöst självupptagen.

I rockens fall handlar det förstås om falsk och genomkommersiell ”äkthet” som snabbt reduceras till uttorkade manér och slitna klichéer. I jazzens fall, däremot, år förljugenheten ofta musikaliskt grundad. Den värsta riskzonen är den kammarmusikaliska tradition som drog igång med Bill Evans tidiga 60-talstrio. Hierarkierna revs ned, instrumentalisterna kröp nära inpå varandra, slingrade sig kring låtarna och nosade upp minsta lilla nyans och skiftning. I många fall blev resultatet lysande, som en minitornado av riktad uppmärksamhet och en hemlig ingång till någonting djupt mänskligt. Men lika ofta har det blivit katastrofalt tråkigt och självupptaget när det visar sig att musikerna är mest intresserade av varandra och glömde kvar det allmängiltiga någonstans utanför dörren. Att jobba med små medel kräver stor fantasi och ännu större personlighet.



Värst av alla måste duoplattorna vara. Jazzen kryllar av dem, den ena syrefattigare än den andra. Därför blir det tyvärr de lysande undantagen som bekräftar regeln. Ett undantag som har paralyserat mig nyligen är Gary Burtons ECM-platta Crystal Silencefrån 1971 tillsammans med Chick Corea. Jag avfärdade den först helt och hållet innan jag sköljdes med av ett lågintensivt duggregn av vibrafon och piano.

Ett annat lysande undantag är Karl-Martin Almqvists och Mathias Landaeus sprillans nya Double Door som lika gärna hade kunnat heta Höst i Stockholm. Eller Höst i New York, eftersom musiken hela tiden leder tillbaka Karl-Martin och Mathias till deras studieår i New York i mitten av 90-talet. Den som har lyssnat på deras tidigare plattor, både tillsammans och var för sig, vet att de alltid återkommer till dessa rötter hur de än gör. De återvänder alltid till den lyriska och lite sentimentala sidan av New York-jazzen som de är ganska ensamma om att ha översatt till svenska.



Gång på gång återvänder de. Om än bara för några känslosamma ögonblick. De passerar Williamsburgsbron sent på natten och ser Sonny Rollins sitta högst upp i brofästet med sina ensamma saxofon, de följer Art Tatums och Earl Hines glada fotspår genom ett blomstrande Harlem, de bläddrar i de bortkastade partituren i gränderna bakom Tin Pan Alley och de öppnar dörren till The Five Spot för att smygkika på Thelonious Monk och John Coltrane.

Fast det är jazzkonnässörens version. Tänk Höst i Stockholm i stället. Eller Höst i Vetlanda om det passar bättre. Karl-Martin Almqvist och Mathias Landaeus har tack gode gud inte gjort den här plattan för att de är så intresserade av varandra. De vill lika gärna skriva din biografi.