Höst i Stockholm. Eller i New York.

Jazzen ljuger ofta. Precis som rocken och kanske någon gång även soulen. Den ger sken av att vara inbjudande, ärlig, rak, intim och "bara för dig". Men i själva verket är den hopplöst självupptagen.

I rockens fall handlar det förstås om falsk och genomkommersiell ”äkthet” som snabbt reduceras till uttorkade manér och slitna klichéer. I jazzens fall, däremot, år förljugenheten ofta musikaliskt grundad. Den värsta riskzonen är den kammarmusikaliska tradition som drog igång med Bill Evans tidiga 60-talstrio. Hierarkierna revs ned, instrumentalisterna kröp nära inpå varandra, slingrade sig kring låtarna och nosade upp minsta lilla nyans och skiftning. I många fall blev resultatet lysande, som en minitornado av riktad uppmärksamhet och en hemlig ingång till någonting djupt mänskligt. Men lika ofta har det blivit katastrofalt tråkigt och självupptaget när det visar sig att musikerna är mest intresserade av varandra och glömde kvar det allmängiltiga någonstans utanför dörren. Att jobba med små medel kräver stor fantasi och ännu större personlighet.



Värst av alla måste duoplattorna vara. Jazzen kryllar av dem, den ena syrefattigare än den andra. Därför blir det tyvärr de lysande undantagen som bekräftar regeln. Ett undantag som har paralyserat mig nyligen är Gary Burtons ECM-platta Crystal Silencefrån 1971 tillsammans med Chick Corea. Jag avfärdade den först helt och hållet innan jag sköljdes med av ett lågintensivt duggregn av vibrafon och piano.

Ett annat lysande undantag är Karl-Martin Almqvists och Mathias Landaeus sprillans nya Double Door som lika gärna hade kunnat heta Höst i Stockholm. Eller Höst i New York, eftersom musiken hela tiden leder tillbaka Karl-Martin och Mathias till deras studieår i New York i mitten av 90-talet. Den som har lyssnat på deras tidigare plattor, både tillsammans och var för sig, vet att de alltid återkommer till dessa rötter hur de än gör. De återvänder alltid till den lyriska och lite sentimentala sidan av New York-jazzen som de är ganska ensamma om att ha översatt till svenska.



Gång på gång återvänder de. Om än bara för några känslosamma ögonblick. De passerar Williamsburgsbron sent på natten och ser Sonny Rollins sitta högst upp i brofästet med sina ensamma saxofon, de följer Art Tatums och Earl Hines glada fotspår genom ett blomstrande Harlem, de bläddrar i de bortkastade partituren i gränderna bakom Tin Pan Alley och de öppnar dörren till The Five Spot för att smygkika på Thelonious Monk och John Coltrane.

Fast det är jazzkonnässörens version. Tänk Höst i Stockholm i stället. Eller Höst i Vetlanda om det passar bättre. Karl-Martin Almqvist och Mathias Landaeus har tack gode gud inte gjort den här plattan för att de är så intresserade av varandra. De vill lika gärna skriva din biografi.