Ingen mer Anga

Världen har förlorat sin förmodligen främsta slagverkare. Den kubanske congueron Miguel ”Anga” Diaz dog i onsdags, endast 45 år gammal, i sitt hem i Barcelona.



Vilken tragedi! Först dog den fantastiska latinjazzpianisten Hilton Ruiz för två månader sedan, enligt vissa misshandlad till döds i New Orleans (just som han var på väg att upptäckas av en yngre generation genom sitt inhopp på Luis Quinteros Louie Vega-producerade platta). Och nu alltså Anga. Inte blir det mindre tragiskt av han släppte sin första platta i eget namn så sent som förra året, efter över tjugo år som slagverkare i allt ifrån Roy Hargroves band till diverse Buena Vista Socal Club-relaterade projekt.

Det blev den på alla sätt enastående Echu Mingua (World Circuit). En av förra årets allra bästa plattor om ni frågar mig. Kanske också en av de mest spirituella skivor som spelats in.

För er som ännu inte har upptäckt den - och är man det minsta intresserad av kubansk musik är det inte förhandlingsbart ;-) - kommer nu min recension i repris.

MIGUEL “ANGÁ” DIAZ
Echu Mingua
World Circuit/Playground

Kom, följ med på en kalejdoskopisk snabbresa genom den kubanska musiken. Följ med genom de heliga rytmerna, den andliga mystiken, den romantiska harmoniken, den rastlösa utvecklingen och den orubbliga pulsen.

När congueron Miguel ”Angá” Diaz släpper sin debutplatta handlar det inte om slagverksonani utan om ett visionärt försök att skapa ett djupgående snapshot av den kubanska musiken just nu. Tillsammans med sina bundsförvanter - basisten Orlando ”Cachaito” Lopez (brorson till den legendariske basisten Israel ”Cachao” Lopez, mannen som i princip skapade den kubanska descargan), den franske dj:en Dee Nasty och flöjtisten Majik Malik, samt en uppsjö andra gäster - lyckas han med konsten att vara respektlös och respektfull på en och samma gång. Det är rootstraditionellt och hypermodernt i varenda pulsslag.

Bakom sig har han det engelska bolaget World Circuit som stod bakom Buena Vista Social Club och har profilerat sig som världens just nu bästa forum för kubansk musik. De har gett ut underbara gamla legender som Rubén Gonzalés, Ibrahim Ferrer och Omara Portuondo vid sidan av nytänkande, knivskarpt moderna plattor som Cachaito Lopez självbetitlade debut från 2001.



Resan, för det här är verkligen en resa, började dock redan för 300 år sedan. Närmare bestämt hos yorubastammen i västafrikanska Nigeria och Benin. Härifrån hämtades slavar till Kuba, Brasilien och Nordamerika. Med på båtarna följde yoruban, en polyteistisk naturreligion med stark rytmisk underbyggnad och ett slagverkspråk som hade förfinats till perfektion vid de religiösa dansceremonierna - tamborerna. Dessa yorubarytmer utgör idag grunden för i princip all modern kubansk, brasiliansk och afroamerikansk musik.

Angá Diaz har talande nog döpt sin platta efter sitt skyddshelgon inom yoruban - Echu Mingua, väggkorsningarnas skyddshelgon som kan anta upp till 120 olika personligheter. Hans idé är enkel, han vill föra samman alla musikaliska idéer han stött på under åren. Och det har blivit en del. Han debuterade med Irakere på 80-talet, det första kubanska jazzbandet som slog igenom internationellt efter revolutionen 1959, och idag har han arbetat sig fram till en position som en av världens främsta slagverkare. Framför allt är han en pionjär när det gäller att spela ”melodier” på trummorna. Inte för inte har han en uppsättning med hela sju congas framför sig. Lyssna på hans insatser hos amerikanska jazzare som Roy Hargrove och Steve Coleman så förstår du varför. Kolla också in congaeuforin här nedan.



Eller så går du direkt på hans egen version av Thelonious Monks Round Midnight och känner hur hela himlavalvet slappnar av när han spelar temat på sina sju trummor, endast uppbackad av Cachaito på bas och en sentimental stråksektion. Det är som om de har tagit nyckelkomponenterna i den kubanska musikhistorien - yorubarytmerna, jazzimprovisationen, den sydvästeuropeiska meloditraditionen - och kört ner alltihopa i en gigantisk spirituell mixer.

Fortsätt lyssna. Nästa spår, Oda Maritima, visar hur fin gränsen mellan Argentina och Kuba egentligen är. Stråkarna spelar klassiska tangorytmer, en ensam bandoneon svävar över Angás massiva slagverksmatta och mitt i alltihopa klipper DJ Dee Nasty klipper in en kvasifilosofisk sampling: ”I want to know what’s going on? But it’s okay…”. Jag undrar samma sak. Den enda jag vet är det är den bästa musik jag har hört på länge. Fem spår tidigare hade Angá gett sig på John Coltranes monumentala A Love Supreme. Cachaito började med att gräva ned Jimmy Garrisons klassiska basgång djupt i åkermarken i Kubas östra ”afrikanska” regioner. Pianisten Roberto Fonseca dansade salsa runt McCoy Tyners tunga blockackord. Slagverksgruppen gjorde entré fylligare än någonsin tidigare och bar med majestätisk tyngd upp alla stråkar, sordinerade trumpeter och urbana samplingar som följde med. Och alldeles innan dess hade den 84-årige Rubén Gonzalés serverat sitt livs sista pianosolo i en ljuvlig gammal danzón kallad Pueblo Nuevo, inspelad bara några dagar innan han dog. Vips har minnet av 40-talets kubanska danssalonger slussats rakt in i samtiden.

När jag skriver det här har en kille på jobbet tagit tjänstledigt för att åka till Kuba och jobba i ett par månader. Vi firade av honom med rom, cigarrer och några andra klichéer igår kväll. Själv känns det som att jag redan har varit där, utan en enda kliché.