Astor!

Hmmm, jag kan inte sluta njuta av Astor Piazzollas Tango Para Una Ciudad. Det är inte mer än sex år sedan jag upptäckte hans strängt förföriska "Nuevo Tango" och bara sex veckor sedan jag införskaffade denna skiva, ett av de verkliga portalverken i hans omvälvande modernisering av tangon, inspelad i Buenos Aires 1963. Jag kan inte sluta lyssna och jag är barnsligt förtjust i Piazzollas avslappnade leende på omslaget, samtidigt som han givetvis är strikt och elegant klädd i svart.



Jag har faktiskt länge tänkt skriva någonting vettigt om Astor Piazzolla, tangons svar på både Miles Davis och Duke Ellington. Hans liv och leverne är visserligen ordentligt utforskat vid det här laget och riskerar ständigt att bli mer mytologiserat och romantiserat – som alltid när det gäller konstnärliga innovationer. Men det skulle vara kul att skriva någonting eget, även om det inte blir här och nu. För det är svårt att undgå tjuskraften i berättelsen om den virtuose bandoneonspelaren som redan i tonåren tog plats i Buenos Aires stora tangoorkestrar, arbetade sig upp till huvudarrangör vid slutet av 40-talet och kraschlandade i konstnärliga pretentioner när han ville kasta loss från tangons roll som folklig dansmusik, ville komponera som Stravinskij och hamnade i Paris 1954 hos Nadia Boulanger som på ett mytomspunnet vis genomskådade honom och rådde honom att "vända blicken mot sina rötter" och hitta sin personliga röst där. Vilket är precis vad Quincy Jones, en annan av Boulangers elever, sa till trumpetaren Bengt-Arne Wallin i Stockholm några år senare och sparkade igång den svenska jazzens kärleksaffär med folkmusiken.

Så började revolutionen, när Astor Piazzolla återvände till sin älskade bandoneon och den tango han tveksamt hade förskjutit. Den avgörande skillnaden var att han nu tog med sig den avancerade kompositionsmetodik han beundrade hos Stravinskij och tillämpade den på tangons "lågkulturella" instrumentering med dragspel, violin och den sensuella rytmik som hade utvecklats under nästan hundra år. Plus att han skapade ett friare ensemblespel genom att öppna dörren mot jazzens improvisationsteknik.

Från och med nu arbetade Piazzolla främst med mindre grupper – kvartetter, kvintetter och sextetter – med dragspel, violin, piano, bas, gitarr och slagverk. Från och med nu började hans banbrytande modernisering av tangon. Och det man hör på Tango Para Una Ciudad med Astor och "Su Quinteto Nuevo Tango" är ingenting mindre än den stränga, dramatiska och komplexa uppdateringen av ett helt kulturarv. Med särskild betoning på "dramatiska".


En bit in i 70-talet tog han nästa stora steg. Han gjorde tangon elektrisk och gifte ihop den med jazzfusion. Han spelade in en svit av magnifika, men samtidigt mjuka och modernt lättillgängliga plattor och fick sin första hit med Libertango som Grace Jones skulle översätta till I've Seen That Face Before i början av 1981. Den kom dessutom att spela den perfekta birollen i Roman Polanskis underskattade Frantic sju år senare.

Samma år, 1988, spelade Astor Piazzolla in sin sista och förmodligen bästa skiva La Camorra. Han spelade in den och den lika imponerande Tango: Zero Hour under producenten Kip Hanrahans kreativa ledning. Båda två framstår idag som orubbliga mästerverk och är så täta i sin musikaliska rikedom att det är oväsentligt att tala om tango längre. Ärligt talat har jag aldrig hört musik som är så gåtfullt mörk och livsbejakande ljus i samma ögonblick. Att Astor Piazzolla bara blev bättre och bättre fram till sin död 1992 är också en händelse i sig. Inte ens Miles Davis kom i närheten.

Med tanke på den väldiga suggestionskraft hans musik besitter är det heller ingen slump att Piazzollas inflytande har märkts särskilt tydligt i electronicakretsar. När Gotan Project släppte sitt första album för fem år sedan blev det början på en ny våg av nytango och många nya ingångar till Piazzollas universum. Puritanerna rasade över att mästarens komplexa kompositionsarv inte förvaltades korrekt, men vi var många som hörde massor av integritet och kunskap i Gotan Projects nytango. Och inte minst samma starka berättartradition som fortsätter att placera oss lyssnare på Buenos Aires mörka gator och blankpolerade dansgolv.

Lyssna och bedöm själv:
"Iracundo/Extasis" Astor Piazzolla - Tango Para Una Ciudad (ZShare)
"La Del Ruso [Calexico Version]" Gotan Project - Inspiración Espiración (ZShare)