Charlotte!

Jag satt och åt middag med en gammal kompis när vi kom in på den förhållandevis nördiga frågan om olika länders poptradition. Självfallet visade sig Storbritannien och USA vara alla andra överlägsna. Fast Japan var oväntat starka, Brasilien också beroende på hur man ser det och på sin kant även Sverige och Norge. Italien och Spanien däremot knappast alls. Inte heller Tyskland som dock tog igen kraftigt när det gäller den elektroniska musiktraditionen.

Frankrike då? Spontant tänker man på Phoenix och Tahiti 80. Och Air, hur man nu ska placera in dem på den musikaliska kartan. Men när jag nämnde Serge Gainsbourg tog det stopp. Min kompis skruvade på sig och sa ”näe, han är väl mer som en... artist?”. Va!? Själv skulle jag kalla den stornäsade ryskjudiska pojken från Paris som växte upp till att bli depraverad musikcharmör och provokativ innovatör – och till slut även ett oheligt franskt nationalmonument – för ett av pophistoriens största namn.

Serge Gainsbourg. Mannen som med stenhård populistisk integritet gick från chansonstöpt jazzmodernism till dansant 60-talscalypso till psykedelisk carnaby-street-pop på ett alldeles eget franskt vis. Och sedan vidare till tung rootsreaggae. Bland mycket annat.



Att Charlotte Gainsbourg, dotter till Serge och Jane Birkin, kommit att släppa ett av årets bästa popalbum 5:55är i det här sammanhanget (ja, över huvud taget) inget mindre än en händelse. Särskilt som hon är omgiven av gamla indieikoner som Jarvis Cocker och Neil Hannon och har Nicolas Godin och Jean-Benoit Dunckel från Air bakom producentrattarna. En teoretiskt perfekt uppställning för alla vänner av den fransk-anglosaxiska poptraditionen och ett tvetydigt trumfkort för alla kommande diskussioner om olika länders poptraditioner.

Men man måste blicka förbi allt det teoretiska för att se det fina med 5:55. För även om alla inblandade uppenbarligen blivit väldigt inspirerade av blodsbanden – lyssna bara på hur troget och träget Godin och Dunckel går till botten med att försöka förnya Serge Gainsbourgs torra och småfunkiga poppsykedelia – är det i slutändan Charlottes undanglidande personlighet som räddar hela projektet.

Hon tar oss bort, bort, bort från det förutsägbara och patetiska. Utan att riktigt veta det själv tror jag.

Eller kanske inte, hon är ju trots allt skådespelerska. Hon lyckas hålla fast vid det gåtfulla och intellektuellt svävande. Allt det som räddar henne. Annars är hennes röst sådär farligt skör, på gränsen till att gå sönder hela tiden. Sådär flickaktig och oskuldsfull som en hel generation franska sångerskor innan henne. Hon viskar sig fram och hamnar farligt nära alla de populärkulturella klichéer som hon själv på ett ytligt plan bidragit till att skapa. Från sin medverkan som trettonåring på pappa Serges öppet kontroversiella Lemon Incest och det sensuella filmgenombrottet i Claude Millers Den lilla tjuven.



Samtidigt är rösten perfekt. På ett helt annat sätt är den skräddarsydd när den sjunger Jarvis Cockers och Neil Hannons ambitiösa texter. Den framstår nästan som lite trotsig och överlägsen, trots att den hela tiden riskerar att spricka och spridas för vinden.

Just där, i gränslandet mellan fiasko och fantastiskt rör sig 5:55. Den är egentligen lite för vacker i teorin och riskerar hela tiden att bli ointressant. Just därför blir resultatet triumfatoriskt.