Ricky-Tick, Helsingfors

I april 2004 befann jag mig på saliga Lydmar Hotell i Stockholm och skrev sedan någonting.

"Det här kan mycket väl vara ett av de kommande årens viktigaste jazzband”, viskar min kompis Thomas. På scenen står fem unga finländare, oklanderligt kostymklädda och med en jazzattityd värdig Dexter Gordon. De kallar sig The Five Corners Quintet och kommer från Helsingfors. Fast egentligen är det inte frågan om ett regelrätt jazzband. Namnet dök först upp på en tiotumssingel med låtarna ”Trading Eights” och ”Blueprint” i början av förra året. Med på skivan fanns ingen mindre än Eero Koivistoinen, Finlands i särklass mest kända jazzmusiker internationellt sett, verksam sedan slutet av 60-talet och en massiv tungviktare på tenorsaxen. Ut strömmade ett stycke eminent modern jazz med samma konturer som 60-talets allra bästa Blue Note-hardbop, men också - vilket är viktigt - med en tydlig fokusering på ett nutida dansgolv. Bakom alltihopa visade sig två herrar vid namn Tuomas Kallio och Kim Rantala stå, två av producenthjärnorna bakom Finlands stora klubbexport Nuspirit Helsinki.

Tre och ett halv år senare, närmare bestämt förra fredagen, äter jag lunch med Antti Eerikäinen i Helsingfors. Han har grundat Finlands bästa jazzskivbolag Ricky-Tick och var den som initierade hela tanken bakom The Five Corners Quintet. Första gången vi kom i kontakt var i samband med ovan nämnda intervju och vi blev snabbt vänner på grund av en omättad kärlek till jazz.

Vi beställer in vår mat på en bar i närheten av den berömda korsning där Fredriksgatan, Sjömansgatan, Båtsmansgatan, Laivurinkatu, Tarkk'ampujankatu strålar samman och bildar de fem gathörnen. Här ligger tre av Helsingfors bästa skivaffärrer. Digelius, Eronen och Lifesaver. Det var här som kretsen kring Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet fostrades genom lika delar akademisk jazzhistoria och samtida dansgolvsnerv. Dessa kvarter är fyllda av liv, barer och klädbutiker och ingår i Helsingfors officiella Design District. Och det mer informella Helsinki Drinking District.



Jag får kisa eftersom jag glömt solglasögonen på hotellet. Det är stekhett ute. Passande nog som en bastu. Precis samma gassande hetta som när jag besökte Flowfestivalen ett par år tidigare och såg The Five Corners Quintet för andra gången. Denna gång med den legendariske Mark Murphy på sång, ett samarbete som mynnade ut i den efterlängtade Chasin' The Jazz Gone By.

Nu sitter vi här, snart tre år efter den värsta klubbjazzeuforin och kostaterar båda två att Nicola Contes Other Directions kanske inte blev så bra som vi hade hoppats. Vi enas ganska snart om att det ibland finns fler nackdelar än fördelar med att låta en DJ producera ett jazzband. Framför allt i pianospelet. Antti har själv försökt lösa problemet genom att låta Nicola Contes pianist Pietro Lussu spela in en egen trioplatta för Ricky-Tick. Först ut är en tolvtummare med en fantastisk version av Bobby Timmons Easy Does It. Själv försöker jag hävda att det kanske är dansmusikens förkärlek till starka pianoloopar som dödar en jazzpianist när han eller hon inte får leka med sin organiska harmonik. Det jag inte sa rätt ut var att det var precis det som gjorde mig så besviken på Chasin' The Jazz Gone By. Att den underskattade sin publik, inte vågade ta ut svängarna och bara blev en vansinnigt stilsäker kompromiss som gav min kompis Thomas fel.

Var sak har sin tid. Att Antti nu ger ut Agatha säger allt. Det är ett samarbete mellan kompositören Kerkko Koskinen, trumpetaren Verneri Pohjola och storbandet UMO Jazz Orchestra. Det är en lika ovanlig som ambitiös orkesterjazzplatta som enligt programförklaringen nickar åt Miles Davis och Gil Evans legendariska samarbeten men egentligen har Igor Stravinskij och Dimitri Shostakovich att tacka för sin avancerade kompositionskonst. Och Agatha Christie för inspirationen.




Att ge ut en platta med så här episkt komplex orkesterjazz är en beundransvärd risktagning. Dessutom en kulturgärning eftersom Agatha kommer att leta sig ut genom Ricky-Tick-nätverket och förhoppningsvis nå en publik utanför jazzföreningarna. Trots att den är omöjlig att dansa till. Men jag antar att Agatha varit så befallande med sin arkitektoniska romantik att Antti och producenten Tuomas Kallio inte kunde låta bli. Kanske just i det ögonblick då orkestern släpper iväg trumpetens vingar högst uppe på den amerikanska skyskrapan, för att sedan sprängas i bitar av slagverket och bli till en bred finsk motorväg av träblås.

Sanningen är den att Antti vill att Ricky-Tick ska vara mer än bara ett klubbjazzbolag. Han vill skapa ett forum för modern jazz som kan leva på tidlös kvalitet och inte tvingas tvärvända med nästa trend. Det har varit dilemmat för den så kallade klubbjazzen. Samtidigt som den gjorde jazzen relevant för en ny målgrupp skrev den under på dansmusikens mardrömslika konkurrensvillkor. Lite av ett moment 22. Om man inte gör misstaget att underskatta sina lyssnare vill säga. De som har börjat gilla jazz kommer att fortsätta digga samtidigt som de fortsätter lyssna på Carl Craig och kanske även Max Richter, vilket i sin tu redan lett dem vidare till Erik Satie och Stravinskij. Då är steget till Agatha inte särskilt stort.



Samtidigt har Antti så stor integritet att han inte bara vill göra en helomvändning med Ricky-Tick. I början av september släpps The Soul & Jazz Of Timo Lassy där den alldeles utomordentliga saxofonisten från The Five Corners Quintet får chansen att på egen hand gräva vidare i sin passion för Gene Ammons och Sonny Rollins. På annat håll har Dalindèo gjort nästan allting rätt och fått ihop ett debutalbum som mest av allt liknar en intim styrdans mellan Ennio Morricone och Duke Pearson. Precis som den unga svenska scenen har de sedan länge slutat bry sig om vad som är jazz eller inte. Open Scenes kan mycket väl vara ett av årets finaste instrumentala popalbum, om det nu inte vore för japanskan Michikos underbart nasala sång.

Den unga finska jazzen mår med andra ord utmärkt.