På besök i samtiden

Det handlar inte om datorer, samplingar, electronica eller vad du nu vill kalla det. Det är i grund och botten oväsentligt vad det är för apparatur eller instrument och hur de fungerar. Det handlar om idéer och känslor, en tolkning av världen runt omkring, inte nödvändigtvis ny men definitivt nyfiken. Där, i en försynt syntslinga och ett klassiskt blockackord, ligger ett framåtskridande som räcker för att vara samtida.

The Splendor från Göteborg har precis rätt fingertoppskänsla och temperament för integrera liveleectronica i den klassiska organiska jazzensembeln. Lisen Rylander heter saxofonisten som burit med diverse elektronik (och kalimba) in i bandet. Förutom att vara forstrad i den mest melodiska delen av post-coltranetraditionen – med lååååånga modala skalor och sjungande broar från Pharoah Sanders ögonblickliga sinnesfrid till den balanserade funken i Strata Easts souljazz – är hon nog mest känd som en del av indieelectronicatrion Midaircondo.



Här har hon slagit sig ihop med Fabian och Josef Kallerdahl från MusicMusicMusic samt Lars "Lade" Källfält, vanligtvis batterist i Fabians egna band Galore. Debutplattan heter Sound Of Splendor och pressreleasen försöker omgående förklara att idén varit att fritt och förutsättningslöst utveckla ett eget personligt sound. Omvälvande och nyskapande är det dock inte. Det är bitvis så mycket Coltrane i The Splendor att man först rodnar. Samtidigt är det inte negativt menat, det är snarare alldeles utmärkt om du frågar mig. Fabian Kallerdahl måste ha lånat en gaffeltruck för att kunna lasta fram så här tunga ackord ur McCoy Tyners kassakista, bara för att i nästa sekund med lätta fingrar plocka upp några rytmiserade skalor ur sin egen godispåse. Men framför allt – vilket var den inledande spetsen, låt vara diskret och subtil på alla sätt – finns det en intressant inramning i livelektroniken. Förskiktiga syntmattor, sprattlande knaster, ett snabbt blip, små detaljer som skjuter musiken kort åt sidan, bort från att bli en mästerlig upprepning någonstans på historiens pendeltåg till att fyllas av samtida inspiration längs ett urbant elljusspår.

Hoob har visserligen tidigare nosat på elektronican, dels genom några fina remixar på MusicMusicMusics debutplatta och dels genom The Stoners samarbete med Forss och Borg på The Lektor Tapes (som jag skrev om här), vilket var ett ambitiöst försök att förena ensemblespel och livelektronik. The Splendors styrka ligger dock i att de musikaliskt sett – på det konceptuella planet är det mer snack – inte gör något stort nummer av elektroniken utan låter varje komposition och stämningsläge diktera villkoren. Mycket gott så. Applåder!



Samtidigt i Tokyo bedriver saxofonisten Naruyoshi Kikuchi ett liknande projekt. Han kallar sitt senaste band för Dub Sextet vilket på sedvanligt japanskt sätt är smått obegripligt och inte har någonting med dub att göra. Det betyder bara att Pardon Kimura finns med i bandet på diverse liveelektronik, sammanfattat som just "dub". I praktiken innebär det lite knaster, lite skratch och en skruvad moog här och där. Naruyoshi Kikuchi är emellertid tydlig med villkoren: The Revolution Will Not Be Computerized heter plattan. Här är elektroniken en del av ensemblen. Punkt slut. Inga lama ljudmattor eller smakfulla finesser. Ska man vara med ska man improvisera precis som alla andra. Och som omslagets fina parafras på This Is Our Music antyder är det från Ornette Coleman man hämtar inspirationen, men inte bara från den komplicerade frijazzen i början på 60-talet utan lika mycket från Ornettes alltmer mättade ljudbilder från 70-talet och framåt.

Hur låter det då? Som det är tänkt skulle jag säga. Resultatet är ypperligt samtida. Men inte i den banala meningen att den integrerar "sound" från klubbsfären och electronican, utan i sin hedervärda ansats att försöka tolka vår tids fragmenterade perception och informationsintensiva verklighet genom jazzen. Musiken är upphackad och upplöst, men samtidigt hårt sammanhållen. Utkast av fria improvisationer och ögonblick av nedmonterade grooves balanseras av starka tydliga teman. De improvisatoriska frontalattackerna – ren excellens på många ställen, inte minst tack vare trumpetaren Shinpei Ruike – styrs hela tiden i rätt riktning genom en stark tilltro till den klassiska idén om "the swing". Kostymklädd postbop möter ljusskygg electronica. Det är kort sagt en exalterande fusion av historia och nutid. Applåder!

Lyssna:
Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "Dub Liz" från The Revolution Will Not Be Computerized (ZShare)