Örjan Hultén - igen! Knappt hade jag sett hans trio på GMC och förhört mig om deras kommande platta så dyker H3FK upp med Nubiska nätter. Just det, Örjan Hultén Trio plus Fakir Karlsson med Mats Karlsson på oud och Nassim Al Fakir på diverse slagverk. Gruppen har existerat rätt länge – tidigare förstås även med Salem Al Fakir – men jag har aldrig hört dem live.
För att inte göra någon besviken medverkar Salem i alla fall på en låt på skivan, men den verkliga ryggraden heter Jonas Östholm. Han är en fantastisk pianist som även växlar obekymrat mellan dragspel och melodica. Och då förstår ni karaktären. En ohelig allians mellan jazz och diverse arabisk och romsk folkmusik. En blandning som faktiskt mest hade kunnat bli en politiskt korrekt blandning: jazz förvandlad till kulturpolitiskt alibi. De svenska titlarna andas givetvis också 70-tal och yllekoftor, men det skitsnygga omslaget har all samtida lyster man kan önska.
Det finns heller igenting sentimentalt eller romantiskt över den kulturella mångfalden på den här plattan. Det är en rent musikalisk angeläghet. En inre glödhet sådan. Samtliga bråkrater brinner upp innan de ens hinner stava till H3FK. Om jag själv var det minsta skeptisk fick jag snart en musikalisk eldfackla i handen.
Förutsägbart? Inte i den mening du tror. Det hade varit enkelt att stirra sig blind på folkmusikens karnevaliska karaktär. Samtidigt som jazzen har haft en lång och heterogen kärleksaffär med arabisk musik – från Duke Ellingtons Caravan och Dizzy Gillespies A Night In Tunisia till John Coltranes avancerade cykliska kompositioner, Alice Coltranes transcendentala hymner och Don Cherrys vidöppna omfamningar av världens musikarv. Kolla även in Örjan Hulténs MySpace där han droppar Jan Garbareks Ragas and Sagas.
H3FK ställer sig stolt i den linjen. Nubiska nätter är först och främst en jazzplatta. Och en strålande – ja, faktiskt enastående – sådan. Örjan Hultén har alltid varit en strukturfascist i Sonny Rollins anda. Samma sak här. Ordning och redan även på bristningsgränsen. Klara konturer även när färgerna skvätter som värst. Temana är urstarka och kristallklara. Låt vara att de har arabisk eller romsk dialekt och slingrar sig som orientaliska ormar runt tonskalorna, de följer ändå jazzens stenhårda dramaturgi. Det är till och med funkprecision på sina ställen. Inte ens Mats Karlssons låtar är något annat än klassiskt lysande jazzkompositioner. Det är alltså inte natt i Tunisien – inte heller i Tensta som man verkligen hade kunnat tro – utan "natt i Tunisien" med en viss John Birks leende bakom sig.
Att oud sedan är en hetsande motor bakom varje jazzimprovisatör visste vi redan genom Alice Coltranes gamla plattor. Men lyssna på Västgöten – skriven av Filip Augustson – och du får nya perspektiv på saken, eftersom den visar sig vara en uppdaterad version av hans vid den här laget klassiska jazzpunklåt Magnum Bonum. Den är verkligen en ohelig allians den här plattan.
söndag, mars 30, 2008
Natt i Tunisien?
fredag, mars 28, 2008
Prins Charles!
Charles Lloyd på Nirvana från 1968. I kreativ toppform och i flera olika konstellationer eftersom det är en samling med tidigare outgivet – fast på den tiden bara några år gammalt – material. Vinylen köptes på Hal's i Tokyo, i minutiöst perfekt skick och med monstruöst bra musik på sig. Så bra att ni måste få höra.
Lyssna:
Charles Lloyd with The Chico Hamilton Quintet "One For Joan" (ZShare)
För övrigt vill jag bara snabbt påpeka att Pacific! har släppt årets hittills bästa popskiva i Reveries. Den är så emotionellt finkänslig och stilsäker att man knyter ökenkängorna med smått darrande händer.
Här är vad jag lyssnar på annars:
Assunta 7.10 Freddie Hubbard "Here To Stay"
Vivre! 3.00 Pierre Barouh "Saravah for Café Après-Midi"
Des Ronds Dans L'eau 3.23 Pierre Barouh "Saravah for Café Après-Midi"
Disappear 3.56 Pacific "Reveries"
Rosa De Luxe 2.56 Francy Boland "Out Of The Background"
Golden Cage (Fred Falke Rexix) 8.29 The Whitest Boy Alive "Dreams"
W 8.36 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
The Ballad Of The Sad Young Men 4.59 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Números 3.44 DJ Dolores "I Real"
Moca 5.03 Jorge Ben "Ben"
Domingo 23 3.54 Jorge Ben "Ben"
Souled Out 4.20 Cal Tjader "The Prophet"
Mutant Child 4.19 DJ Dolores "I Real"
Memorial (Traditional) 1.27 Narlai Village Troubador "The Darjeeling Limited"
Strangers 3.20 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Jimmy (The Foot Soldiers remix) 5.50 M.I.A. "Jimmy - M.I.A."
Song for the Lonely Woman 9.39 Art Blakey & the Jazz Messengers "Child's Dance"
mono 4.14 fennesz + sakamoto "Cendre"
Londo 4.45 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Vagrantones 1.26 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
When The Party Is Over 2.50 Border Boys "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Just A Girl 4.22 The Pale Fountains "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Le Poisson Des Mers Du Sud 4.11 Isabelle Antena "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Elvis Presley Blues 5.22 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Paradise 5.22 Jean Adebambo "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
You're Welcome ft. Mary J. Blige 5.05 Jay-Z "Soul Lounge"
Google Me 3.24 Teyana Taylor "Soul Lounge"
Peace 5.40 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
Don't You Miss Me A Little Bit Baby 2.18 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
So Long 2.28 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Three/Four 8.56 Hans Olding "No Space"
The Sun Can't Compare 5.27 Larry Heard Presents Mr. White "Fabric 34"
Driven 6.07 Estroe "Fabric 34"
tisdag, mars 25, 2008
Buenos amigos
Jag fick en resa till Argentina. Det var Vampi Soul som arrangerade den. Vi landade i Buenos Aires och åkte direkt vidare till Universidad Nactional de Litoral i Santa Fe. Vi smög in i den stora aulan. Ljuset var redan släkt och vi fick sätta oss längst fram. På scenen spelade pianisten Ruben Lopez Furst – "Baby" för alla lokala jazzhipsters – med sin trio bestående av Jorge Gonzáles på bas och Néstor Astarita på trummor. Wow! Det var som Bill Evans Trio, fast på spanska. I alla fall om man skulle tro det intima ensemblespelet, punktbelyst och inramat av de tre lyssnande kropparna mitt på scenen, samt Babys sätt att lägga ut ackorden, mättade av regnbågens alla färger. Men pulsen var förstås stadigare. Intensivare. Aningen sensuellare. Och då tänker jag inte bara på tangon, det är lite för enkelt, utan även på annan folkmusik som chacarera och zamba.
Efter ett tag blev trion en kvintett. Rubén Barbieri anslöt på trumpet och Jorge Anders på sax. Jag förstod direkt att Rubén var bror till den legendariske Leandro "Gato" Barbieri som nyligen hade lämnat Argentina för den italienska jazzscenen och Jorge Anders, berättade man för mig efteråt, var redan en av de skickligaste och mest drivande jazzmusikerna i landet. Wow! Det var så här Kind of Blue skulle ha låtit om den hade spelats in i Argentina. Djupblått modalt vemod, med ett blodigt hjärta längst in.
Året var 1964 men inspelningen skulle inte släppas förrän 1966 under namnet Jazz en la Universidad. Det blev den första av Ruben Lopez Furst Trios enda två skivor tillsammans. Den andra fick kort och gott heta Jazz Argentino och släpptes året efter. Att den inleddes med Bill Evans paradnummer Israel var förstås ingen slump, inte heller att den hade betydligt grövre konturer. Att båda dessa plattor nu har samlats på en och samma CD är en kulturgärning. Jag kan inte nog rekommendera den. Tack Vampi Soul!
Tre år tidigare, i början av 1961, hade det lilla kollektivet "Agrupacion Nuevo Jazz" startat i en källare i Buenos Aires. Det blev också starten på den moderna argentinska jazzscen som förutom Gato Barbieri även skulle fostra Lalo Schifrin. Denna sammanslutning hade två syften: att dricka sprit och digga de senaste amerikanska jazzplattorna, samt att försöka hitta vägar för hur den egna folkmusiken skulle kunna integreras med jazzen. Jorge Anders var en nyckelperson i sammanhanget, bröderna Barbieri och Jorge Gonzales likaså. Åtta år senare startade Anders och Gonzales Quinteplus som blev den första argentinska jazzfusiongruppen. Där Ruben Lopez Furst Trio hade fångat upp de mest lyriska av Miles Davis 50-talsidéer var det nu snarare In A Silent Way och Bitches Brew som stod i centrum.
På den självbetitlade plattan från 1972 hör jag dock först och främst någonting annat. Rytmiken - den stadiga staccatoartade puls som givetvis kommer från tangon. Inte för att man skulle kalla det för tangojazz. Det är modal fusion med psykedeliska underströmmar, fast med ett rytmspråk som aldrig någonsin skulle ha hörts i USA eller Europa. Även om man hör förtjusningen över elektroniken – Santiago Giacobbe lär ha haft det första fender rhodeset i Argentina – är stämningen suggestiv snarare än stökig. Åtminstone på studioplattan. Vampi Soul har lagt till en liveinspelning där gitarristen Ricardo Lew har anslutit och gör lite väl svårsmält jazzrock av alltihopa.
1973 var det över. Enligt sägnen utmanade Quinteplus sin omgivning lite för mycket. Två år senare skulle militärjuntan ta Argentina i ett hårt och långt strypgrepp. De bästa jazzmusikerna lämnade landet en efter en. Quinteplus trumpetare Gustavo Bergalli hamnade i Stockholm där han snabbt blev en nyckelperson på vår jazzscen. Hade han inte flyttat hem hade han gärna fått berätta mer.
måndag, mars 24, 2008
Ett mörkt tips
För alla som förstått att "disco" i grund och botten är ett vidöppet begrepp som svänger på många olika sätt finns en obligatorisk samling kallad The Dark Side Of Disco att hämta hem här, här och här på Discotrax.
Den släpptes på vinyl för tre år sedan och koncentrerar sig på den ikonoklastiskt kreativa period i början av 80-talet när gränserna för vad som kunde vara dansmusik på allvar luckrades upp. Vilket betyder David Byrne, Yello, New Order och till och med The Police vid sidan av ett klassiskt disconamn som Walter Gibbons. Med andra ord nödvändigheter för den som är det minsta intresserad av dagens klubbmusik.
lördag, mars 22, 2008
File under "Annat"
Så var det dags att avhandla Wildbirds & Peacedrums. Årets Jazz i Sverige-pristagare som själva kallar sig Annat/Blues/Pop på MySpace. Hey! "Annat" är verkligen det ofrivilligt bästa sättet att beskriva ens musik. Eller "beyond category" som Duke Ellington självsäkert konstaterade. Jazzen har ju alltid varit upptagen av att ifrågasätta sitt namn och sina gränser i samma ögonblick som den utvecklar musiken. Men i och med den första stora retrovändningen i början av 80-talet (läs Wynton Marsalis) har det mest blivit ett trassligt gnällande om jazzens inre väsen som i sin tur stått i direkt proportion till musikens marginalisering.
Wildbirds & Peacedrums sa i en intervju att de själva inte var riktigt säkra på hur etiketten jazz påverkar dem och det krävs inte många sekunder innan man försår att det är jazzen som är den stora vinnaren genom att ta rygg på Wildbirds & Peacedrums och komma ytterligare en bit närmare den experimentella delen av indiescenen. Jag har ingen aning om hur Rikskonserter och Caprice har tänkt, men i mina öron är det en utomordentlig utmärkelse – även om det inte finns många millimeter jazzhistoria i musiken. Det är ju faktiskt ingen hemlighet att den mest progressiva "jazzen" är lika influerad av postrock, electronica, indiepop, soul och singer/songwriter som av Charlie Mingus frustande kompositioner. Måste man verkligen ha en fast parameter kan man säga att det är improvisationen som definierar jazzen, men i samma ögonblick har man uteslutit delar av electronican. Tre sekunder och det har blivit kulturpolitik av alltihopa.
Tack och lov lyssnar inte folk på det viset. Det finns bra musik och det finns dålig musik. Eller hur Kurt Weill?
Först var jag dock inte alls särskilt förtjust i Wildbirds & Peacedrums. Jag tyckte att det fanns något hysteriskt pretentiöst och beskäftigt i musiken. Som om de tog i ända ifrån tårna för att vara speciella. Kanske var det något i det artistiska upplägget, sång/trummor, maka/make, som ställde sig i vägen. Wildbirds & Peacedrums lägger ju också av naturliga skäl till hellre än de drar ifrån. De rusar fram mot sina lyssnare. Andreas Werliin har en hel arsenal av musikaliska slagverk som han lever om med och Mariam Wallentin sjunger på något vis långt utöver sig själv även när hon inte dubbar och körar bakom huvudstämman. Wildbirds & Peacedrums är helt enkelt "maximalister" och jag tänker på en lite trubbig, men långt ifrån oväsentlig jämförelse med norska Jaga Jazzist som hamrade in just detta begrepp i en intervju jag gjorde för en massa år sedan.
Men när krutet har lagt sig, när de värsta fyrverkerierna har slocknat, när man till slut börjar se skogen inser man att de starkaste delarna verkligen består av ypperligt välväxta popsånger. Bakom den musikaliska råenergin finns det emotionellt glasklara grundstrukturer. Symptomatiskt nog – eller ironiskt nog – är det först i sista spåret på The Snake som den stora triumfen infinner sig. My Heart heter den. Lyssna hela vägen på deras Myspace. Det är en klassisk soulballad. Och en bedårande sådan. När man har gått hela varvet runt inser man plötsligt hur allting lyfter av de smattrande lägereldstrummorna, xylofonen och den där smygande distortionen som hela tiden riskerar att smula sönder sången. Det är verkligen en klassisk soulballad – men i experimentell konsthögskoleuniform.
Här är vad jag lyssnar på annars:
Everybody's Gotta Learn Sometimes 5.54 Beck "Eternal Sunshine fo the Spotless Mind"
Theme 2.24 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Brazil 2.28 Django Reinhardt "Toasted Biscotti"
Chez Galdines 6.24 Hans Olding "No Space"
Silent Night (Pacific! Remake) 3.50 Karin Ström "Silent Night"
Tristess 2.58 Lars Blek "Expeditions #1"
Three Cheers For Our Side 2.47 Orange Juice "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
(There's Always) Something On My Mind 2.40 The Pale Fountains "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
You Just Hit The One You Say You Love 5.29 Francy Boland "Out Of The Background"
When Will You Be Back? 2.48 Border Boys "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Ensam 2.55 Lars Blek "Expeditions #1"
Head Trick 6.32 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Peace Offering 8.37 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Title Music from Merchant-Ivory's film "Bombay Talkie" 2.34 Shankar Jaikishan "The Darjeeling Limited"
"Montage" from Nityananda Datta's film "Baksa Badal" 1.15 Satyajit Ray "The Darjeeling Limited"
Paper Planes (DFA Remix) 5.51 M.I.A. "Kala"
Brotherhood Suite 3 8.53 Don Cherry with Bernt Rosengren Group "Brotherhood Suite"
Free 5.01 Matsi "Brownswood Bubblers Two"
Let's It Dub It Up 4.08 Dee Sharp "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
This Is Me 2.57 Chris & Cosey "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Airwaves 5.18 Thomas Dolby "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
kuni 2.24 fennesz + sakamoto "Cendre"
Joy 9.00 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Abraham, Martin And John 4.33 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Gonna Keep On Tryin' Till I Win Your Love 2.51 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
No Time For Tears 2.31 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Set It Off (Walter Gibbons Mix) 9.22 Harlequin Four's "The Dark Side Of Disco Vol.2"
Mr Clean 4.24 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Wonderful World 2.48 Grand Union "Brownswood Bubblers Two"
My First Hommage 10.59 Gavin Bryars "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
The Pop 4.02 Chocolate Star "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Little Bit 4.34 Lykke Li "Youth Novels"
Seul a la maison 2.01 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
onsdag, mars 19, 2008
Audiofili
Jag har gått och blivit audiofil. Åtminstone lite grann. Jag som alltid har himlat med ögonen inför män (jo, det är flest män) med alldeles för dyra stereoanläggningar och alldeles för dålig musiksmak. Som jag har raljerat över det mytomspunna användandet av Brothers In Arms i världens samtliga hi-fibutiker och plockat enkla poänger på folk som skulle vara mer intresserade av ljud än musik.
Men audifilin är givetvis mer mångfacetterad än så. Ibland är den dråplig. Jag kommer ihåg en gammal chef, som verkligen ska ha respekt för att han i 50-årsåldern fortfarande hängde med bland musiktrender. När tidningarna skrev upp Khonnors knasterindie köpte han direkt Handwriting och gick hem till sin miljonanläggning. Dagen efter rusade han in på kontoret och grymtade högljutt om att han minsann skulle reklamera den där skivan – så som den knastrade, sprakade och levde om.
Skrattar bäst som skrattar sist. Själv klagade jag vid upprepade tillfällen på en gammal vinylutgåva av Ahmad Jamals Poinciana Revisited innan jag gick hem, öppnade högtalarna och storögt såg hur membranet smulades sönder som ett gammalt torkat löv. Ibland är audiofilin osannolikt ignorant.
Jag har med andra ord inte, förutom nya högtalare, spenderat en krona på musikutrustning på över 20 år. Nu gick cd-spelaren sönder och jag blev tvungen. Så här ser den ut, min nya Arcam. Och plötsligt är audiofilin ett uppvaknande som ger nytt liv åt mina gamla skivor.
Nu är det förstås inte längre Brothers In Arms-generationen som sätter agendan för dagens audiofili. Det är de 30-åriga electronicamännen (jo, det är flest män), de som tillhör programmerings- och laptopgenerationen. De som lyssnar på hemmatechno som Kompakt och Trentemoller. Kanske ibland också Junior Boys. Och självfallet Ricardo Villalobos – den minimalistiska technons största särling. En tysk-chilensk trollkarl som lyckats med det angenäma konststycket att ge microhousens kliniska kretskortsrytmik en brasiliansk-/afro-yorubiansk puls. Om än en ytterst minimalistisk sådan.
Hans utomordentliga mixplatta FABRIC 36 – skapad för den engelska klubben med samma namn och ett strålande exempel på mervärdesdesign genom sin ursnygga stansade cd-plåtburk – har guidat mig genom min nya audiofiltillvaro. Det är en provocerande renodlad skiva. Ricardo Villalobos skulle hugga händerna av sig om det blev ett blip för mycket. Han skalar av, eller kanske snarare torkar ut, sin ljudbild. Direkt befinner vi oss i en ödslig electronicaöken. Men som renlärig minimalist får han givetvis maximalt ut ur sina asketiskt processade ljud. Inte ett knaster lämnas åt slumpen. Han förstår även rummets och tidens samband. Han placerar några sydamerikanska fotbollskörer en bit in bakom de komprimerade tranceslingorna. Resultatet är sublimt. Han låter en mästrande kvinnoröst hålla spanskbruten monolog mellan stålblanka laptopbeats och stora japanska kaguratrummor. Resultatet är sensationellt. I närmare femton minuter får de hålla på. Maestro Villalobos avslutar aldrig en låt för tidigt.
Audiofilin tar sig många uttryck. Lyssna på några mäktiga smakprov här och här.
fredag, mars 14, 2008
Nicola plays a mode for Tatsuo
Här kommer den, låten som i mångt och mycket var upprinnelsen till intervjun med Nicola Conte här nedanför. Härifrån borrar man förslagsvis ned sig i Bossa Tres, Tamba Trios och Salvador Trios samlade produktioner. Men det är förstås inte Nicola utan den finfina pianisten Pietro Lussu som spelar med sin trio, för övrigt just skivaktuella med plattan A Different View på Ricky-Tick.
Lyssna:
Sunaga T Experience "No Reason No Rhyme" (Nicola Conte Plays A Mode For Tatsuo) (ZShare)
tisdag, mars 11, 2008
Ur arkivet
Jag stötte just ihop med en gammal bekant nere på Sostas espressobar vid Sveavägen. Han heter Nicola Conte och är en italiensk jazzsnobb och bossa-dj med svåra jet-setambitioner. Han var på väg ut till Arlanda med en ny samlingsplatta fylld av obskyr brasiliansk sambajazz under armen. Han hade just satt ihop den – med arkeologisk precision givetvis – för engelska Far Out Recordings. Viagem heter den.
Så hade det i alla fall kunnat vara. Nu har jag dock aldrig träffat Nicola Conte i egen hög person. Jag har bara hört honom spela skivor och jag har pratat med honom i telefon. Men det var länge sedan, i ett annat liv känns det nästan som – under en lång och intensiv sommar då jag överdoserade gammal bossajazz och de nya elektroniska tolkningar som blommade som allra finast på italienska Schema Records. Sedan kom hösten och löven vissnade så sakteliga.
Hur som helst är Viagem, som dök upp i brevlådan för några veckor sedan, en alldeles utmärkt platta. Faktiskt lite av ett måste för alla som är det minsta intresserade av brasiliansk bossa och jazz. Nicola Conte har nämligen fått botanisera i Som Livres arkiv och fyller några viktiga luckor i bossajazzhistorien genom att lyfta fram Tenório JR, Sansa Trio och Yvette till en större publik. Stolt placerar sig Viagem vid de numera legendariska Blue Brazil-serierna och Brazilica-samlingarna.
Själv kontrar jag med att gräva fram en gammal intervju med Nicola Conte ur mitt eget arkiv. Den gjordes för drygt fem år sedan under arbetet med plattan Other Directions. Men efter att ha läst den igen märker jag att här finns egentligen allt du behöver veta innan du lyssnar på Viagem.
Trevlig läsning!
Nicola Conte
Just den dagen var värmen outhärdlig. Solen gassade mot de hårda myndighetsbyggnaderna runt Dupont Circle i Washington D.C. Temperaturen var uppåt 40 grader utomhus och vi passade på att njuta av luftkonditioneringen i den lilla skivbutiken Rhythm & Culture. Hit, till denna garageliknande jazzoas mitt i den mest byråkratiska av världens huvudstäder, hade jag släpat med mina vänner för att bevittna en viss Nicola Conte spela skivor.
Tillsammans med ett antal dåsiga klubbjazzare stod vi och smuttade lågkaloriöl och väntade troget på att han, en av de mest omtalade klubbjazz- och nybossaproducenterna, skulle dyka upp. Den nervösa expediten skruvade på sig varje gång hon fick frågan ”skulle han inte spela klockan fyra?” från i stort sett alla som var på plats.
En timme försenad vandrar en kortväxt, tystlåten och något besvärad italienare in genom dörren, med gul sidenskjorta och svarta solglasögon, förvånansvärt lik en ung Roman Polanski och förmodligen vansinnigt värmeplågad – trots att han kommer från kuststaden Bari nere i södra Italien. Bakom honom kånkade en skäggig, svettig, kepsprydd, av allt att döma bakfull, amerikansk slacker på skivväskan.
Kvällen innan hade Nicola Conte spelat med sitt jazziga ”Jet Sounds”-band på en av de största klubbarna i Washington. Att han råkade befinna sig just här, av alla platser, berodde på att han var ute för att marknadsföra sin debutplatta ”Jet Sounds” som Thievery Corporations Washington-baserade skivetikett ESL hade släppt på licens i USA. Samtidigt var han aktuell med en märkvärdigt sofistikerad bossaplatta tillsammans med sångerskan Rosalia de Souza och den första tolvan, en mjuk, drum´n´bass-pudrad version av Carlinhos Lyras ”Maria Moita” stod på plats i butiken.
Det var alltså en betydelsefull herre, särskilt inom den kosmopolitiskt kreativa delen av klubbmusiken, som vandrade in genom dörren den där augustisöndagen. Dessutom en av nyckelpersonerna i kretsen kring skivbolaget Schema, en av Europas mest produktiva loungeetiketter som placerar Conte vid sidan av sådana som Gerardo Frisina, Soulstance, The Dining Rooms och S-Tone Inc. Där släppte han sin ”Jet Sounds” år 2000 och den är faktiskt ett kapitel i sig. Med över 50 000 exemplar sålda världen över kan den mycket väl vara den platta som öppnade dörren till klubbmusikens hybrid av cinematisk beatbossa och uppdaterad easy-listening för en bredare publik. Plattans hit ”Bossa per due” har vid det här laget varit med i så många reklamfilmer och på så många samlingsplattor att man inte kan räkna längre.
Väl framme vid de två skivdäcken, längst inne i Rhythm & Cultures lilla skrymsle till butik, dröjde det heller inte länge innan Nicola Conte visade upp sin goda smak, det dåliga humöret till trots. Han började med att lägga på ett stycke porlande drum´n´bass som snart gick över i frisk, gitarrdriven bossa och landade i mättad, modal 60-talsjazz. Och plötsligt kände de flesta av oss en helt annan värme.
Sedan dess har Nicola Contes snille fortsatt invadera klubbjazzvärlden. Han formligen spottar ur sig den ena remixen efter den andra och verkar träffa rätt nästan varenda gång. Nu senast en uppskruvad och uppjazzad version av Koops ”Tonight”. Dessförinnan en salt medelhavsbossa av tyska Re:Jazz ”Quiet Nights” och en kärleksfull omarbetning av flöjtisten Jerome Richardssons jazzklassiker ”Way In Blues”. Men framför allt, en av fjolårets absolut bästa låtar: japanska Sunaga T Experiences ”No Reason No Rhyme” som förvandlades till virtuos akustisk bossajazz, komplett med skör scatsång och bop-piano, i Nicola Contes känsliga händer. Just den låten är i sig en anledning till att jag kontaktar honom för en intervju.
På papperet hör han dock till den moderna skola som den legendariske diskoproducenten Tom Moulton – en av de allra första att remixa låtar för dansgolvet – ringade in när han påpekade att det vi idag kallar för remixar istället borde kallas för re-produktioner. Av den enkla anledningen att de flesta producenter numera oftast bara tar ett enda element, sången eller en sampling, och skapar helt nya låtar utifrån det. Men Nicola Conte går ännu ett steg längre när han remixar. I stället för att nöja sig med att klippa och klistra i datorn drar han sig inte för att arrangera om ifrån grund och komponerar ibland helt nytt om det krävs. Sedan låter han sitt husband, tillika några av Italiens bästa unga jazzmusiker, ta sig an materialet under hans överinseende. Så gjorde han med ”No Reason No Rhyme” och så gjorde han när han skapade sin ”Bossa Ogi”, en melankolisk, vibrafondriven klubbossa, av Yukihiro Fukutomis houselåt ”Just A Dream”. Han han betydligt mer gemensamt med Gil Evans än, säg, Frankie Knuckles.
Under fjolåret började det gå rykten om att Nicola Conte arbetade på en uppföljare till ”Jet Sounds”. Men det handlade inte om någon loungeklubbig fortsättning utan om en platta full av modernistisk ensemblejazz av europeiskt 60-talssnitt. Skivan skulle släppas på Schema någon gång under våren 2003.
När jag slutligen tar mig för att ringa upp Nicola Conte är jag självfallet lite nervös. Jag minns ju honom som den där lilla sprätten som tågade in på Rhythm & Culture den där märkliga söndagen för över ett år sedan. Tänk om han är värsta divan? Vid första försöket får jag heller inget svar. Italiensk arrogans? En kvart senare slår jag numret igen. Nu svarar en vänlig röst, med varmt bruten engelska, och frågar om det är Tobias. Han var förstås i studion och jobbade.
Jag måste börja med att säga hur fascinerad jag är av din omarbetning av Sunaga T Experiences ”No Reason No Rhyme”. Hur fick du idén att låna pianoriffet från Milton Banana Trios berömda version av Sergio Mendes ”Primitivo”?
- Ah... fast pianot kommer faktiskt inte från Sergio Mendes ”Primitivo” utan från Bossa Tres ”Imprevissio”! Den bygger på precis samma idé som ”Primitivo”. Du vet, ett sorts modal bossajazz, typisk för den perionden.
Ja, nu ringer en klocka...
- Hur som helst - Tatsuo Sunaga bad mig göra en remix på ”No Reason No Rhyme” och det var ju en sån där riktigt poppig låt som japanerna verkligen gillar. Så jag tänkte, vad ska jag göra med den här? Jag kan knappast göra den mer catchy (skratt). Så jag övergav hela tanken på att jobba vidare med själva låten. Istället började jag studera en viss passage, ett antal takter med scatsång som jag samplade och började fundera på hur jag kunde använda just den tonföljden. Dessutom visste jag ungefär vad man förväntade sig av mig: en jazzig groovebossa av något slag.
- Så lösningen blev att försöka göra någonting i stil med Bossa Tres och Sergio Mendes jazzbossor från 60-talet och ta hjälp av de musiker jag vanligtvis brukar jobba med. Men det är ju väldigt svårt att återskapa den känslan eftersom det krävs så oerhört skickliga musiker för att matcha 60-talets brasilianska jazzmusiker, typ Luiz Carlos Vinhas, Octavio Bailly och Ronie Mesquita. De var ju de absolut bästa inom sin genre och det finns antagligen ingen som kan spela bossa på det sättet nu för tiden. Men vi gav det hela en chans, och jag kände mig ganska säker på att vi skulle kunna skapa någonting i närheten i alla fall. Så vi byggde om ”No Reason No Rhyme” efter den modellen. Vi spelade in den helt live från början till slut.
Använder du alltid livemusiker och livesångare när du gör remixer?
- Ja, alltid. Eller... det är på det sättet jag gör musik just nu i alla fall.
Du använder inte samplingar över huvud taget?
- Nja, inte lika mycket som jag gjorde förr i tiden. Nu använder jag bara samplingar om jag verkligen behöver dem. Mitt sätt att tänka på musik just nu utgår från ett liveband helt enkelt, jämfört med ”Jet Sounds” som jag gjorde till största delen med hjälp av samplingar och datorer. Samtidigt har jag ju mina erfarenheter som dj och elektroniskt inriktad producent i grunden, och på det sättet jag hoppas jag kunna göra musik med någon sorts spets och inte en tragisk kopia av någonting som redan är gjort. Fast ibland kan det ju givetvis vara så att man måste sampla för att bygga en viss ljudbild till en låt, men i vår studio här nere i Bari behöver vi inte göra det längre utan vi kan spela in prylar som låter som att de är inspelade på 60-talet.
Men hur skapar ni det soundet? Använder ni gammal utrustning?
- Precis, vi har en blandutrustning kan man säga. Vi har ett analogt mixerbord och en analog bandspelare som vi kopplar ihop med den senaste digitala utrustningen. Vi använder också gamla mikrofoner och har ett stort rum att spela in i, med ett stort akustiskt piano i centrum som vi sätter upp alla andra instrument runt omkring. Alla ljud spelas in analogt, med hela den akustiska dynamiken, och bearbetas sedan digitalt så att jag kan lägga till vissa elektroniska effekter om det skulle kännas rätt.
Har du allting klart i ditt huvud när du går in i studion?
- Inte alltid. Ibland har jag bara skissartade idéer och då arbetar jag fram hur det ska låta tillsammans med musikerna. Ofta sätter vi oss och lyssnar på några gamla skivor innan vi sätter igång, särskilt jag och rytmsektionen – fast vid det här laget vet de exakt vad det handlar om. I andra fall har jag en väldigt tydlig idé om hur det ska låta och ger direkta instruktioner till musikerna. Men vi lyssnar ändå alltid igenom de skivor som vi har som utgångspunkt, så att alla känner till grundmönstret och vet vilket sound vi är ute efter.
Har du en fast ensemble som du jobbar med?
- Ja, och jag har lyckats knyta till mig vad som förmodligen är de bästa unga jazzmusikerna i Italien. Jag producerade ju en del jazzskivor för Schema för några år sedan, bland annat ett ganska berömt band: Rosario Guiliani Quartetto. Några av bandmedlemmarna, däribland min trummis Lorenzo Tucci, hoppade av och gick vidare till ett band som hette Hi Five. Min bassist Pietro Ciancaglini kommer också därifrån och just nu arbetar jag även med trumpetaren och saxofonisten från Hi Five. Min pianist, Pietro Lusso, spelar dock fortfarande med Rosario Guiliani och ärligt talat tror jag att han är den bästa boppianisten i Italien just nu. Han är otroligt svängig, samtidigt som han spelar väldigt sofistikerat. Han spelar aldrig för mycket och är aldrig förutsägbar. Den italienska jazzen mår faktiskt väldigt bra just nu.
Du började väl själv som instrumentalist?
- Jo, ja, men det var många, många år sen. Jag studerade klassik gitarr, prövade på trumpet och lärde mig lite piano. Men när jag gick över till att vara dj så lämnade jag musicerandet helt bakom mig. Fast nu har jag plockat upp det igen, särkilt på senare år, för att kunna tala ”samma språk” som musikerna jag jobbar med. Det skulle ju vara omöjligt att göra den typ av musik som jag gör om jag inte kände till hur man spelar instrumenten och förstod hur den var uppbyggd.
Turnerar du också med det här bandet?
- Det är i alla fall tänkt så. Just nu håller vi på att avsluta inspelningarna av min nya skiva. Vi har varit tillsammans i studion ända sen i februari och som mest har jag jobbat med mellan 16 och 18 musiker i olika format. Den största sättningen som jag kan se framför mig ute på turné är ett band med trumpet, trombon, tenorsax + flöjt, piano, bas, trummor, slagverk + vibrafon, jag själv på gitarr + elektronik samt en kvinnlig sångerska. Trombonist är Gianluca Piantrella, som jag anser är en av de bästa trombonisterna i Europa just nu, och han spelar också en del keyboards.
Och ni gjorde ju den smått fantastiska ”New Standards” tillsammans...
- Ja, jag arbetar i princip med samma musiker hela tiden, vare sig det handlar om att spela in den nya skivan, att spela live eller att göra remixar.
Berätta om nya skivan!
- Det låter ungefär som en blandning av europeiska jazzplattor från 60-talet och en del nyare amerikansk jazz.
Det låter som att det är stor skillnad jämfört med ”Jet Sounds”?
- Verkligen (skratt)! Framför allt eftersom det här är första gången som jag har skrivit riktiga jazzlåtar. Plattan bygger nästan enbart på mina egna kompositioner. Jag kände att jag ville jag göra musik som ligger nära den musik som jag älskar själv, och det är musik som verkligen är högsta kompositionskonst. Så det var en riktig utmaning. Eller hur ska jag säga… Jag hade ju förberett mig för det här under två, tre år. Jag kom till en punkt när jag kände att det var dags att gå över till att komponera musik på det här sättet.
En sak som slår mig vad gäller dina produktioner är att alla solon och improvisationer är väldigt korta och koncisa...
- Det beror nog först och främst på musikerna som spelar. Fast å andra sidan beror det också på att vi gillar att ha en ganska kompakt struktur i låtarna, en struktur som är tydligt satt innan vi spelar in. För mig är det väldigt viktigt att ha starka teman som inte bara är en inramning för alla solon, utan sätter hela stämningsläget. Det är ett sätt att arrangera musik som påminner om en del av mina favoritjazzplattor från 60-talet, med låtar mellan säg fyra och sex minuter. Och då måste solona vara ganska korta, över två ackord snarare än fyra, fem, vilket ju i och för sig kan vara spännande. Men eftersom jag gör jazz som också ska fungera på dansgolvet så kan jag inte ha hur mycket improvisationer som helst.
Jag läste någonstans att du är väldigt influerad av Gil Evans...
- Gil Evans är min alla tiders favorit! Och Miles Davis första kvintetter, banden som spelade på hans plattor med Gil Evans och på de tidiga Columbia-plattorna, typ ”Kind Of Blue” och ”Someday My Prince Will Come” - de är mina stora inspirationskällor. Och sen förstås den andra kvintetten med Wayne Shorter och Herbie Hancock, fast då är vi inne i ett annat skede med en helt annat, på många sätt fantastiskt ensemblespel. Oj, jag skulle kunna fortsätta, jag kan prata om Cannonball Adderleys band, eller Art Blakey and The Jazz Messengers, eller Horace Silver, eller The Jazztet med Benny Golson och Art Farmer. Det finns så många... The Jazz Crusaders... Fast just nu är jag faktisk mest inne på äldre europeisk jazz. Olika grejer från Sverige, England, Danmark, Frankrike, Tyskland och från Östeuropa.
Från Sverige? Berätta, vad är det för grejer.
- Du får ursäkta mitt uttal men just nu lyssnar jag en del på till exempel Eje Thelins kvintett från tidigt 60-tal, och Bernt Rosengrens plattor, och Monica Zetterlund, och Staffan Abeleens plattor, och Nannie Porres. Ja, Sverige är nog ett av de bästa landen när det gäller modern jazz. Ni hade ju Åke Persson, Sture Nordin, Lars Gullin och Rune Gustafsson. Om du vill höra europeisk jazz som är riktigt ”deep” då finns det mycket att hämta hos er.
Men har du koll på vad som händer på den svenska jazzscenen idag? Det finns ett helt gäng unga jazzmusiker som arbetar utifrån det modernistiska 60-talssoundet. De är fenomenala.
- Det vore väldigt, väldigt intressant att få lyssna på dem. Det verkar ju vara så svårt för unga musiker att få iväg sina skivor på export, så det är i princip omöjligt att hitta deras skivor här nere. Det är lättare att hitta gamla 60-talsplattor.
Av alla dina influenser måste väl ändå The Kenny Clarke-Francy Boland Sextet och Big Band vara bland de mest betydelsefulla.
- Åh, ja. På den nya plattan är många låtar baserade på det sound som fanns i Clarke-Bolands sextett och i Sahib Shihabs band. Andra spår hämtar inspiration från Tubby Hayes tidiga 60-talskvintett, andra från Don Rendell & Ian Carrs band och vissa bygger på en del gamla italienska grejer. Det är lite olika bitar från min värld. Men musiken kommer förstås att låta lite annorlunda eftersom det är mina låtar och det är andra musiker med. Fast första intrycket kommer nog att vara slående, ingen kommer att tro att plattan är inspelad år 2003 (skratt)!
- Det har verkligen varit ett stort arbete, och en stor ansträngning att få ihop. Men detta är den musik som jag helst av allt vill göra. Jag kan inte göra någonting annat än det här. Det här är den musik som jag har lyssnat på varje dag i 15 år minst.
Är det någon större skillnad mellan att göra jazz och göra bossa?
- Inte egentligen. Bossan kräver ju uppenbarligen en viss attityd som inte är densamma som i jazzen. Men vårt tillvägagångssätt är ungefär detsamma och i grunden väldigt jazzigt. Det är därför vi inte lirar samba eller annan brasiliansk musik, utan håller oss till bossajazz eller jazzsamba. Det är den musiken vi hanterar bäst. Bossan är ju min andra stora kärlek vid sidan av jazzen. Det är en förlängning av mig själv. Jag ser det inte som att vi skapar någonting annorlunda, någonting utanför oss själva, när vi spelar bossa. Vi behöver inte söka eller tänka ut hur det ska vara, vi följer bara våra instinkter.
Hur kom det sig att du började jobba med Rosalia de Souza?
- Vi möttes redan 1995. På den tiden var jag involverad i att leda Fez, ett dj- och musikerkollektiv här nere i Bari, och det fanns ett band som hette Quintetto X som var kärnan i det vi gjorde och som lirade brasiliansk bossajazz. Och vi behövde en sångerska till det bandet. Jag träffade Rosalia i Rom och frågade om hon ville gå med. Hon sa ja, kom hit till Bari och vi blev vänner allihopa. Vi spelade in en skiva men sen så la bandet ner och vi förlorade kontakten. Men vi stötte ihop igen för några år sedan, jag hade med henne på några remixar och vi bestämde oss för att göra ett album. Skivbolaget bad mig producera det som senare blev ”Garota Moderna”.
På den plattan blandat du dina egna låtar med ett antal bossaklassiker...
- Det beror på att jag inte var redo, eller hade kapaciteten, att komponera så många låtar som kunde hålla samma kvalitet som de stora bossalåtarna. Så vi valde ut några klassiker som vi spelade in för att få ihop plattan som vi ville ha den, och även låtar som passade Rosalias lätta, mjuka röst. Och givetvis också för att dessa låtar, i sina originaltappningar, låg mycket nära det sound som jag försökte skapa på skivan. Den stora utmaningen var att instruera musikerna så att de spelade på ett sätt som var troget den stilen, men samtidigt här och nu.
Har du någonsin funderat på att försöka göra musik ihop med någon gammal bossalegend?
- Nej... jag är inte redo ännu.
Är det samma sak med de gamla jazzrävarna?
- Ja, eller nej, jag tror inte att jag kommer att göra någonting ihop med någon gammal legend. För mig är det intressantare att försöka skapa någonting eget, och jobba med musiker i min egen ålder. Men okej, det kanske kan komma en tid då jag gör någonting med de äldre killarna, fast inte just nu.
Du startade ju skivbolaget Schema, tillsammans med Davide Rosa och Luciano Cantone, eller hur?
- Inte riktigt. Jag var inte någon delägare eller så, utan de ringde mig för att ha mig som konstnärlig samarbetspartner och ville även släppa en del grejer som jag var involverad i. Jag valde namnet Schema och bidrog med olika idéer.
Vad var syftet med Schema?
- Tanken var att fortsätta efter den linje vi redan var inne på, att göra modern jazz- och klubbmusik med en italiensk touch.
Vad gillar du förresten för grejer på dagens klubbjazzscen?
- Jag tycker att det är en bra tid för klubbmusiken just nu. Särskilt kul är det med artister som vågar experimentera och använda influenser från 60-talsjazzen. Jag gillar verkligen den musik som Magnus och Oscar i Koop gör, och Andreas Saag i Swell Session, och finska Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet. Plus en del grejer från Japan som Sleep Walker, Kyoto Jazz Massive och hela Especial-etiketten. Deras grejer tycker jag verkligen blickar framåt.
Vad har du själv för vision med din musik?
- (lång tystnad) Om det är någonting jag verkligen är mån om så är det att min musik inte ska tränga sig på och trycka sig in i lyssnaren. Jag vill att den ska ha mjukt och flödande sväng. Det är viktigt att man inte spelar för hårt, även i riktigt höga tempon. Lyckas jag inte skapa det svänget så skrotar jag inspelningen direkt. Jag gillar inte musik som skriker... Det skulle kunna vara någonting som gör mig lite annorlunda.
Jag avslutar med att hålla med honom, utan att verka för inställsam. Egentligen kan det verka som en paradox, detta att lyckas vara annorlunda genom att göra minutiöst stiltrogen musik. Men det är en paradox som inte bör förklaras med begreppet ”retro”. Det handlar om att definiera ramarna för sin kreativitet.
För när Nicola Conte dyker ned i de mjukaste 60-talsbossorna och den svalaste, modala 60-talsjazzen så handlar det givetvis inte om ett slött återskapande. Med sin bakgrund som dj har han den goda lyssnarens förmåga att renodla och fokusera, en förmåga som gör honom till en utmärkt producent. Och syftet är opretentiöst: att extrahera och förhöja den där känslan som berör allra mest. Så föds jazzen och bossan på nytt. Denna gång i en liten kuststad i södra Italien.
5 steg in i Nicola Contes värld:
Sahib Shihab ”And All Those Cats” (Schema Rearward 1998)
Utmärkt samling med några av multiblåsaren Sahib Shihabs europeiska 60-talsinspelningar. Shihab var en av nyckelmedlemmarna i Kenny Clarke/Francy Bolands stroband, men här framträder han i olika mindre konstellationer tillsammans med just Boland och Clarke. Fylld av bråddjupa modala låtar, spirituellt blås och hårt slagverk.
Bernt Rosengren Quintet ”Stockholm Dues” (Odeon/EMI 1965)
Kanske den mest klassiska av de svenska 60-talsjazzplattorna. När den spelades in var Bernt Rosengren den hippaste saxofonisten i Sverige. Här flankeras han av Lalle Svensson på trumpet och Nannie Porres på sång och man gör en lika tidstypisk som strålande version av Antonio Carlos Jobims ”How Insensitive”. Blev årets platta i Orkesterjournalen när den släpptes.
Bossa Tres ”Os Reis Do Ritmo” (Odeon/EMI 1966)
Ett praktexempel på den eldiga, men samtidigt sofistikerade, brasilianska bossajazzen. Pianotrion var ett populärt format i Brasilien på 60-talet och Bossa Tres slogs om förstaplatsen med Tamba Trio. På den här plattan finns den monumentala ”Nâo me diga adeus” där pianisten Luiz Carlos Vinhas backas upp av en grupp otämjda slagverkare från bergen.
Ennio Morricone ”Metti Una Sera A Cena” (Bixio Cemsa 1969)
Förmodligen det bästa av Ennio Morricones bossafärgade soundtracks. En dramatisk kombination av friska, melodiösa sångslingor och mörka, smygande arrangemang. Schemabandet Balanco gjorde en cover på titelspåret 1997.
”Impressed with Gilles Peterson” (Universal UK 2002)
Gilles Peterson satte ihop den här samlingen för att visa hur spännande och vital den brittiska jazzscenen var på 60-talet. Han lyckades mer än väl. Här finns essentiella spår från saxofonisterna Tubby Hayes och Joe Harriot, pianisten Michael Garrick samt Don Rendell och Ian Carrs legendariska kvintett.
söndag, mars 09, 2008
Göteborg
I fredags var jag nere i Göteborg och höll ett föredrag. När jag rusade över spårvagnsspåren, någanstans vid Östra Hamngatan tror jag, på väg till tågstationen drabbades jag plötsligt av Francy Bolands makalösa lugn. Från Out Of The Background – inspelad för SABA/MPS (som jag skrev om här) för drygt 40 år sedan...
Lyssna:
Francy Boland "Gloria" 1967 (ZShare)
Här är vad jag lyssnade på annars:
I'm A Cuckoo (Avalanches Remix) 4.00 Belle & Sebastian "I'm A Cuckoo [Single]"
Morre o Burro, Fica o Homem 2.14 Jorge Ben "Ben"
O Circo Chegou 2.50 Jorge Ben "Ben" Samba 2 2008-03-09 01.03
Gloria 5.09 Francy Boland "Out Of The Background"
Saturday Night 8.40 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Shakespeare 3.03 DJ Dolores "I Real"
The Scene 1.47 Wim Mertens "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Easy Street 4.42 Isabelle Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Waitaminute 5.51 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Mozart 2.53 Michael Nyman "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Blue Skies 2.01 The French Impressionists "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Antartica Starts Here 2.26 John Cale "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Autumn In New York 4.15 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
Camino Del Sol 3.44 Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Love On A Two-Way Street 6.30 Jeffrey Smith "Down Here Below"
New Directions 6.11 Hans Olding "No Space"
It's not the end of the world 3.20 Le Sport "It's not the end of the world"
Wayfaring Stranger 3.43 Jamie Woon "Brownswood Bubblers Two"
I Wish It Would Rain 2.54 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
That's The Way Love Is 3.47 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
How Can I Forget 2.08 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Ruby D 4.32 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought (Brownswood)"
Knight In Shining Armour 4.19 Deborahe Glasgow "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Brotherhood Suite 1 & 2 9.47 Don Cherry with Bernt Rosengren Group "Brotherhood Suite"
J.P.S. 4.26 DJ Dolores "I Real"
Let me know (Joey Negro's Destination Boogie Club Mix) 7.13 Róisín Murphy "Overpowered"
Change Your Apesuit 7.44 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
De Pois Do Amor O Vazio 11.37 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Through Spray Coloured Glasses (From "Follow Me") 3.03 Loveletter "Beethoven Chopin Kitchen Fraud"
(I Believe In) Travellin' Light 2.38 Belle & Sebastian "I'm A Cuckoo [Single]"
kuni 2.24 fennesz + sakamoto "Cendre"
Aubade, a Paul Dukas 1.37 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
Meditation , a Albert Roussel 0.55 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
Severe reprimande 0.45 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
onsdag, mars 05, 2008
Röstlära på Lederman
Teaterstudio Lederman är en utmärkt lokal av flera anledningar. Dels har den billiga baren en märklig bohemisk inredning à la bortglömd Weimarkabaré anno 1921. Dels har scenrummet utmärkt akustik och är perfekt att fotografera i. Vilket jag gör på mitt amatörmässiga vis...
I onsdags spelade Lina Nyberg, Fredrik Ljungkvist och Klas Nervin under namnet Third Stream. Direkt gick de till frontalattack och byggde om Fats Dominos Blueberry Hill, Charles Mingus Reincarnation Of A Lovebird och Jimmy Rowles underbara The Peacocks genom en ström av fria associationer. Kammarmusikalisk friform kan man säga, för den mentala synkroniseringen dem emellan var lika rigorös som den var upplöst. Linas gutturala volkalimprovisationer – alltid en lektion i röstlära – Fredriks spräckta klarinett och Klas kaskader av spastisk impressionism bakom pianot. Hmmm, det var precis vad jag behövde, krävande och befriande på samma gång, när jag egentligen hade mycket annat att tänka på.
Främst tänkte jag på hur kroppslig musiken var. Hur de liksom spelade med hela kroppen, vickade fram och tillbaka, nästan bokstavligen avlade fram låtarna ur sig själva. Vilket helt osökt, faktiskt, fick mig att tänka på en intervju jag gjorde med Lina för snart fem år sedan. (Att jag gräver i arkivet är uppenbarligen en form av terapi, säg till om jag ska sluta.) Jag skrev texten under en djupt olycklig period i mitt liv och tog möjligtvis i för mycket på vissa ställen. Jag skrev den också med nära koppling till några bilder som vi tog av henne och kanske var det enda gången som en av mina artiklar såg bra ut i den där jävla tidningen. Så här lät det:
Vad är det med henne egentligen? Vi är på Stortorget i Gamla stan för att fotografera henne. Hur kan hon se så cool ut? Hon bara står där i solen framför fontänen med ett paraply som hängt med sedan morgonregnet. Lina Nyberg heter hon. Hon sjunger jazz till vardags och just nu är hon en given, men diskret, mittpunkt.
Ett sommarrusigt kärlekspar leker sig förbi. Några turisttanter fotar varandra i bakgrunden. En stressad kostymkvinna genar rakt framför. Men annars händer inte mycket. Jo, någon ringer och berättar att hon fått ett stipendium. Hon blir väldigt glad. Hösten är tryggad. Ändå poserar hon lugnt vidare med en hållning som är återhållsamt närvarande. Precis så. Cool.
Kanske är det så med jazzsångerskor tänker jag. Eller snarare med alla musiker och sångare som betyder någonting. Musiken syns på dem. De agerar musikaliskt. Ungefär som den där skrönan om Thelonious Monk, att han var så musikalisk att det syntes och hördes när han gick. Kanske är det så med riktigt musikaliska människor, de har en särskild rytm och utstrålning. Men inte så att den nödvändigtvis tränger sig på. Snarare just cool.
Jag vet – ”cool” är ett begrepp som per automatik förknippas med jazz, jive, Miles Davis, kostymer, cigaretter, paljettklänningar, nattklubbar och en massa annan romantik. Men konkret, om vi skippar legenderna, så ligger det någonting i jazzens uttryck, i synkoperna, fraseringarna och ljuden, och framför allt i dynamiken, som alltid kommer att koppla ihop jazz och ”cool”. Och även om rötterna går djupt ner i den afroamerikanska myllan – läs Lewis McAdams finfina bok The Birth of The Cool: Beat, Bebop, and the American Avant Garde – så är ”cool” någonting som i slutändan endast har med individ och personlighet att göra. Med hållning och uttryck. Återhållsamt närvarande är väl en ganska bra beskrivning.
Och avslutningsvis:
När allt kommer kring finns det säkert någon evolutionsbiologisk förklaring till röstens omedelbarhet, något om frekvensgångar, audiella tecken och överlevnad. Och när det gäller musik är och förblir rösten den mänskligaste källa som finns. Inga filter eller apparater. Direkt ur kroppen. Luft, kött och blod. Vilket råmaterial egentligen, det lever liksom av sig självt. Men sedan ska rösten förstås riktas och harmonieras, ja göras till sång helt enkelt. Sedan ska det ofta till text också. I slutändan gäller det bara att försöka behålla så mycket som går av den där kroppsliga omedelbarheten. Det lyckas Lina med. Precis som alla (jazz)sångare som betyder någonting.
måndag, mars 03, 2008
"Well, I got this guitar and I learned how to make it talk..."
Musikaliska stilar är inte heliga, de är bara olika uttryck som i sin tur kan omvandlas. Därför ser inte jag på jazz som någonting som hände på 20-talet, eller 60-talet, utan som ständigt kommer att fortsätta.
Andrew Hill, intervjuad av undertecknad 2001
Ska jag verkligen tjata om Andrew Hill igen? Ännu en gång? Absolut, så länge hans musikaliska visioner fortsätter att vägleda samtida jazz. Hans Olding är det senaste exemplet. Med den kortfattade elegin Depature (For Andrew Hill) tackar han den gamla mästaren som dog i april förra året. Självfallet är det en teoretisk blinkning till den monumentala Point Of Depature från 1964, men den verkliga hyllningen ligger i ett vemodigt och gåtfullt tema där en komplex skalvandring utvecklas till den naturligaste saken i världen.
Jag hörde den första gången på Landet i somras och nu utgör den en kompakt och vibrerande avslutning på No Space. Det är Hans Oldings första platta efter sju år med den egna kvartetten bestående av Sebastian Voegler, Linus Lindblom och Pär-Ola Landin. Men det är inte den erfarenheten i sig som gör No Space till en så bra platta. Faktiskt är det sällan man hör en så väsentlig, och osökt, förening av samtida rockinfluenser och snobbig jazzexpertis. Det räcker att lyssna på Just Don't för att få ytterligare ett exemplel på den utomordentliga hybrid av hardbop och postpunk som inleddes med Fabian Kallerdahls 49th 2nd Longst och Nils Bergs Silent Superman.
Fast känslan går djupare än så. Det handlar om Hans Oldings sätt att lägga ut sina riff. Torrt, korthugget och uppmanande. Det är precis så det börjar i Chez Gladines. Det är klassisk hardbop transporterad till en samtid med 40 års spretig jazz-, rock- och postrockhistoria bakom sig.
Låt mig verkligen betona hardbop. Låt mig också lägga till postbop. Hans Oldings kvartett vitaliserar en stil, de erövrar ett uttryck som har lång tradition bakom sig – men de är inte ute efter att förändra en hel genre, vilket jag försökte förklara här. En stark stilkänsla är dock i slutändan alltid en fråga om stark personlighet, annars hade de aldrig kunnat skapa en låt av sådan kaliber som New Directions där de för ett ögonblick förstärkts av Nils Jansson på trumpet. Den är inte bara en kandidat till årets jazzlåt, den är också själva essensen av Hans Oldings musikaliska etos: ett plockande gitarriff från Chicagos postrockscen förenat med ett klassiskt blåsmotiv från Blue Notes senare 60-tal.
Javisst, titeln hade verkligen kunnat komma från någon av Andrew Hills 60-talsplattor. Men ingen kan förstås missa nukänslan.
söndag, mars 02, 2008
Lite blues
Glenn Miller igen i onsdags. En senkommen rapport från en period av hårt arbete och stora besvikelser. Har jag ingenting bättre för mig? Inte i det här fallet, eftersom Oskar Schönning spelade och gav upphov till följande diskussion mellan mig och min kompis Fredrik.
F: - Det här var väl inget vidare. Visst, de har stilkänsla, men de spelar verkligen hellre än bra...
T: - Tycker du? Jag gillar det här skarpt, och jag har hört de här killarna i andra sammanhang där de lirar snortajt klassisk jazz. Jag tror man ska se det som att de "dekonstruerar" den traditionella jazzgrooven...
F: - Jaså?
För ett ögonblick utspelade sig jazzkritikens potentiella död där i baren. Dekonstruktion? Om det är något jag INTE vill så är det att beskriva Jonas Östholms utdragna, lite kantiga och nästan kubistiska sjömansblues för "dekonstruktion". Jag tänker på vad jag skrev här. Sällan har väl musikalisk skevhet, som vision betraktad, varit så virtuost och konsekvent utförd. Det var egentligen Rainer Werner Fassbinder som satt bakom pianot den kvällen.
Här är vad jag lyssnar på annars:
Hot Lips 3.00 Pacific! "Reveries"
My Spine/ Our Spine 3.21 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Lonnie's Lament 7.25 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
The Days Before Lunch 4.16 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Curame 4.20 Yomo Toro "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Des Calins,Des Caresses 4.03 Isabelle Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Dia-Bleu 6.03 Francy Boland "Out Of The Background"
Paris 4.17 Anna Domino "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Horizons 3.20 Eloy "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Modus Vivendi 5.36 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Tea Leaf Dancers (Flying Lotus Featuring Andreya Triana) 3.08 Flying Lotus Featuring Andreya Triana "Brownswood Bubblers Two"
Auntie-Biotics 5.12 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
I'm So Sorry 4.24 Carroll Thompson "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
I Specialise In Good Girls 3.56 Keith Douglas "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
The Hype 4.14 NSM "Brownswood Bubblers Two"
The Shadow Of Your Smile 9.45 Oliver Nelson "Sound Pieces"
23 Seconds 6.10 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Angela's Dilemma(Vocal) 3.10 Phil Ranelin & Wendell Harrison "A Message From The Tribe"
What does it mean 2 U (Steve Mac remix) 7.28 Last Days Of Disco "Last Dance LP"
Gonna Give Her All The Love I've Got 3.25 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Yesterday 3.28 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Groovin' 3.01 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Blue Magic 4.10 Jay-Z "American Gangster"
A Colloquial Dream (Scenes In The City) 10.57 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Wakaru 3.22 DJ Dolores "I Real"
Eu Sou da Pesada 2.03 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Si Manda 2.56 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Andruic 13.27 Ricardo Villalobos "FABRIC 36"
Calm 3.25 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
trace 5.47 fennesz + sakamoto "Cendre"
Avant - dernieres pensees Idylle, a Debuusy 1.02 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"