söndag, april 29, 2007

Joe Henderson på latin

Det tog över tre månader för den att anlända. Jag hade nästan glömt bort den, tänkte att det kanske inte gör så mycket om den inte kommer, förstod inte bättre, förstod inte vilken överraskning den skulle bli.

Det var en fin Milestonepressning av Joe Hendersons Canyon Lady som jag ropade in på eBay i mitten av januari. Jag hade just köpt latinjazztrumpetaren Luis Gascas självbetilade album från 1972 där Joe Henderson spelar sax och förstod att Gasca på motsvarande sätt gästade på Canyon Lady ett år senare. Jag slog till, halvt på chans och fick årets andra stora jazzupptäckt i posten. (Den första finns här.)



Joe Henderson spelade in Canyon Lady i oktober 1973 i Fantasystudion i Berkeley, Kalifornien. Av musikaliska anledningar tror jag att det var oerhört varmt och svettigt utanför studion de där dagarna. "Humid", så som det aldrig kan vara på våra breddgrader. Hela Canyon Lady präglas av sådan tryckande hetta. Både i de tjocka, nästan lite fuktiga blåsarrangemangen av Luis Gasca och i den lite loja men samtidigt oändligt flexibla latinrytmiken.

Tänk dig att du tar jazzbussen till norra Los Angeles spanska förorter i början av 70-talet. På vägen hinner du uppleva stora delar av Karliforniens samtida musikaliska landskap. Du hör Carlos Santanas latinfunk, Lalo Schifrins filmmusik och anar George Dukes mjukisfusion bakom nästa kvarter. Som chaufför har du en alltid lika självsäker Joe Henderson. Han förråder aldrig sin ton. Han spelar alltid med samma säkerhet, samma handfasta rörelse mellan förförande melodier och exakt spräck. Han förråder sig aldrig, han tar bluesen med sig in i de mest specifika av latinska tonfall. Det gjorde han på Kenny Dorhams Una Mas 1963 och det gör han på Canyon Lady tio år senare. Oj, så bra det är.

Canyon Lady blev en av Joe Hendersons sista skivor på Milestone. Ett par år senare skulle han precis som så många andra jazzmusiker hamna i en mörk skugga bakom discon som dominerade all svart musik i slutet av 70-talet. Som få andra lyckades han emellertid kravla sig tillbaka upp på jazzscenen och spelade in den legendariska och sakliga The State Of The Tenor 1985. Som få andra lyckades han också spela in en av sina bästa plattor på ålderns höst, Miles Davis-hyllningen So Near, So Far från 1994. Han var stor, Joe.

Lägger upp valda delar av mästerverket, jo så är det, Canyon Lady:
Joe Henderson "Canyon Lady" (ZShare)

Joe Henderson "Tres Palabres" (ZShare)

onsdag, april 25, 2007

Ett glas vatten?

Okej, More Like Us är kanske inte riktigt lika bra som 2005 års bästa platta. Kanske har det mest att göra med att den självbetitlade debuten från saxofonisten Michael Blake och hans Blake Tartare kändes så innerligt relevant när den kom för två år sedan. Just då ställde den sig mitt i den samtida musikströmmen med sina snabba vågor av New York-romantik, nyupptäckt punkfunk och no wave, på ett sätt som jazzskivor nästan aldrig gör. Men utan att vara det minsta koketterande, endast inställd på att leverera sin hårdförpackade jazz med högsta precision.

På More Like Us har Michael Blake och hans kumpaner Sören Kjaergard, Jesper Vestergaard och den mäktige Kresten Osgood bakom trummorna lämnat den hårda och mytologiska asfalten på Manhattan. De har tryckt in sig i en gammal Dodge från 1967 tillsammans med en handplockad trumpetare, ett par gitarrister och den underbara sångerskan Maria Laurette Friis, och dragit iväg på ännu en mytologisk resa: de amerikanska motorvägarnas och motellens rundtur. Usch, jag känner mig som Lennart Persson eller någon annan gubbrockare när jag skriver det. Men i jazzsammanhang blir det desto mer relevant.



Tänkt bara inte på Wilco eller någon annan countryrock. (Bara i avslutande Johnny Too Bad.) Tänk hellre på Charlie Mingus märkliga bilresa över den amerikanska kontinenten tillsammans med Max Roach, så som den skulle ha låtit 50 år senare. Tänk också för ett ögonblick på Bernard Herrmann - ja, hans musik till Hitchcocks Psycho. Tänk även på Ornette Coleman och Coleman Hawkins, vars underbara Maria har skrivits om från grunden med Coltranes alltmer upplösta sopransax i tankarna. Tänk också på Lounge Lizards som inte alls blev kvar på Manhattan. Blake Tartare tar sig rättfärdigt an John Luries Happy Old Boy och skapar ett stycke nattsvart jazzdub.

Kanske är det danskarnas förtjänst, eller fel om man så vill, att Blake Tartare nyfiket fortsätter att fördjupa sin jazz inom alla dessa populärkulturella ramar. Som det spretar. Men egentligen bara på ytan. Lyssna noggrannare. Mitt i alltihopa kulminerar skivan med Africa Used To Be Home. Plötsligt tar Michael Blake av sig skorna och springer barfota över savannen och plockar upp melodiska fraser på var och varannan tuva. En panafrikansk hymn till, vem vet jag, Pharoah Sanders.

Glöm det där om resan i den gamla Dodgen, om motellen och motorvägarna, den berättelsen passar ändå Lennart Persson bättre. Michael Blake är en av världens tio bästa, nu levande, jazzsaxofonister. Det räcker så.

onsdag, april 18, 2007

Musik vecka 16

Nedladdningsglädjen fortsätter. Kanske bidrar den till att göra mitt liv till en motståndslös berg-och-dal-bana just nu.

I går skrev Daniel en kommentar och tipsade om sin MP3-blogg Clubdub som precis som sina storebröder Orgy In Rhythm och Pharoah's Dance har det anspråkslösa uppsåtet att göra obskyr musik tillgänglig i digital form. Gå dit, högst upp ligger Duke Pearsons majestätiska The Phantom från 1968. Jo, den är verkligen majestätisk på ett ganska mörkt vis med ett niomannaband där vibrafon, gitarr och blås lastas på varandra i tjocka arrangemang från jazzens, bluensens och bossans suddigaste drömmar.

Här är vad jag lyssnar på annars. Mycket kommer förstås från nämnda sajter. Enrico Ravas utomordentliga Question Marks hittade jag till exempel här på Orgy In Rhythm och Connie Francis klassiska Burt Bacharach-hyllning fanns här på Pharoah's Dance. Men framför allt la jag beslag på en obskyr mix här på Beneath a Steel Sky där Avalanches mixar ihop de fyra låtar som Since I Left You bygger på. Vad kan man säga? Poparkeologi av snobbigaste sort.

Här kommer listan, fortfarande inte nedladdningsbar:

Since I Left You - Origins 6.08 The Avalanches "Since I Left You"
Le Demon Pupkin 3.33 Sébastien Tellier "Universe"
Sola 5.29 Enrico Rava "Quotation Marks"
Everday 6.59 The Field "From Here We Go Sublime"
Stilnocturnal 6.42 Mr.Suitcase "Leftovers CDR"
Lullaby 0.53 Max Richter "Songs From Before"
Little Bear 4.49 Guillemots "Through The Windowpane"
Made - Up Lovesong#43 3.40 Guillemots "Through The Windowpane"
Lost Message 3.32 Air "Pocket Symphony"
Song By The Sea 3.59 Michael Garrick Sextet "Promises"
Empathy 5.59 Duke Pearson "Sweet Honey Bee"
Hands Up To The Ceiling 2.58 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Easy 3.58 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Falling Off A Log 3.17 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
You're Not The Kind 4.45 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Child's Play 3.52 Chico Hamilton "Man From Two Worlds"
Call Me Superbad (Cornelius Rework) 6.16 James Brown "Dynamite X"
The Best 4.03 Rahsaan Patterson "After Hours"
French Waltz 2.05 Leon Ware "Musical Massage"
Best Of Both Worlds 3.26 Leon Ware "Musical Massage"
Turn Out The Light 3.54 Leon Ware "Musical Massage"
Fire Waltz 4.36 Jason Moran "Same Mother"
Santiago Vazquez:Azul Sangre 5.21 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Que No Llegue La Noche Y La Pared 3.57 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Tres Marias 3.07 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
North American Scum 5.26 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Intimacy Girl 3.59 Heartz 4 "M.A.N.D.Y at the controls"
Ichso 5.32 Ricardo Villalobos "M.A.N.D.Y at the controls"
Where The Rabbit Sleeps 4.01 Sensorama "M.A.N.D.Y at the controls"
Blues For O. T. 4.34 Chico Hamilton "Man From Two Worlds"
Universe 4.13 Sébastien Tellier "Universe"
Alfie 3.21 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Do you know the way to san jose 2.41 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Don't make me over 2.30 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Somewhere Between Waking And Sleeping 3.36 Air "Pocket Symphony"
Redhead Girl 4.29 Air "Pocket Symphony"
Chant of Ossanha (Canto de Ossanha) 5.03 Tamba 4 "We and the Sea"

lördag, april 14, 2007

The Book Cooks!

Jag googlade just fram en fantastisk bild på Booker Ervin där han står utanför The Half Note på Manhattan tillsammans med poeten Kenneth Patchen. Det är 1959 och de är ungefär så coola man kan vara. Kolla in Booker (till vänster), kolla så utomordentligt välklädd han är i sin tweedrock och svarta keps. Han personifierar, just där och då, skarp stil och god smak.



Stil och god smak hade han självfallet också som saxofonist. Han hade sjukt bra timing. Och en väldigt distinkt ton, lite syrlig och fläskig på samma gång. Fredrik Ljungkvist sa en gång att han tycker att solot på Charlie Mingus Goodbye Pork Pie Hat från Mingus Ah Um är det bästa saxofonsolo han känner till. Det är Booker.

Fast personligen tycker jag han toppar sig i solot på Andrew Hills Grass Roots från 1968. Ahhh.... Ett omvänt crescendo. Han börjar intensivt, rusar över grooven, armbågar sig fram och kastar vassa bebopslingor runt omkring sig. Plötsligt stannar han vid en fras, kan inte släppa den, tar ner energin, börjar renodla, glider över i långsammare toner, polerar sitt tillfälliga motiv. Synd att han inte håller på längre. Men gissa om han sätter agendan för Lee Morgans solo efteråt.

Lyssna själv. Jag lägger upp Grass Roots som måste vara en av de tjugo bästa jazzlåtarna någonsin.

Andrew Hill "Grass Roots" 1968 (ZShare)

fredag, april 13, 2007

Bönhörd

"Kanske hade lite fler uppskruvade beats kunnat skapa större spänning, utan att behöva bryta suggestionen. Jag väntar faktiskt på den dag då Jeanette Lindström gör ett litet sidoprojekt tillsammans med finska beatjazzarna Nu Spirit Helsinki. Tills dess lyssnar jag vidare på ”Walk”."

Detta har egentligen ingenting med mig att göra, annat än det var så jag avslutade en recension av Jeanette Lindström en gång i tiden. Vilket jag blev påmind om när jag i förrgår fick en pressrelease om att King Britt har remixat Jeanette Lindströms Leaf.

Det var som sagt på tiden. Att elektroniska producentfingrar från Philadelphia (tyvärr inte Helsingfors) tar sig an svensk jazzvolissa är kanske inte direkt revolutionerande men definitivt en intressant utveckling. När jag intervjuade Jeanette för några år sedan pratade hon ju massor om hur influerad hon var av Erykah Badu, Jill Scott och Me'Shell Ndegéocello. Tydligen lär hon och Britt ha träffats på MySpace och för att pressa in lite mer samtid i det hela finns låten bara tillgänglig via iTunes (här).

Det låter rätt schysst. Jeanettes underbara röst verkar må riktigt bra av att hamna i Britts lite kyliga jazzelectronica. Att lyssna på hennes eget band har ju alltid varit som att sjunka ned i ett varmt badkar av organisk jazz.

onsdag, april 11, 2007

På efterkälken

Jag har alltid varit en eftersläntrare. Jag tror aldrig att jag har varit först ut en enda gång. Jag har nästan alltid missat trender. Kanske beror det på att jag inte är särskilt riskbenägen. Troligtvis är jag mer rädd för förändringar än jag vågar erkänna. I gengäld har jag nästan alltid kommit starkt efter en lång startsträcka. Jag blev ihop med min tjej för tretton år sedan och i sommar gifter vi oss. Jag började på Framfab alldeles efter IT-kraschen men var en av de allra sista som fick sparken. Jag köpte min första jazzplatta först som 20-åring och här är jag idag.



Ett annat exempel: för fem år sedan avskydde jag begreppet "punkfunk" på smått kategoriska grunder. Ordet låter i och för sig fortfarande fånigt, men när band som The Rapture och LCD Soundsystem förnyade dansmusiken genom att mixa smutsig punkenergi och No Wave-rock med chicagohouse och electro vägrade jag förstå. Jag hatade ju rock. Jag stod tjurigt med armarna i kors. Jag var dessutom olycklig av andra anledningar. Att vara kategorisk var min tveksamma räddning. Mina öron ville heller inte befatta sig med någonting så löjligt som electroclash, även om jag ivrigt läste i-D så snart jag kunde. På den tiden var jag som djupast nere i 60-talets latinjazz, easy-listening och jazzbossa och betraktade reservationslöst Nicola Conte som tidens stora geni. När jag lyssnade på electronica och dansmusik skulle den vara svart eller latinsk. Punkt. Jag var besatt av den goda, sofistikerade smaken och de skarpa musikaliska snitten på jazzens allra finaste kostymer.

Det är jag visserligen fortfarande. Men jag har - tack gode gud för att man utvecklas - lite vidare horisonter än för bara fem år sedan. Just nu älskar jag James Murphy och hans LCD Soundsystems nya Sound Of Silver. Inte för att man ska göra det, inte för att LCD och deras bolag DFA också är besatta av den salige Arthur Russell, utan för att deras trasiga, lite vresiga melankoli tilltalar mig väldigt mycket denna aprilmånad. Samtidigt har de ett skrikigt poserande drag som jag teoretiskt sett borde hata, vilket jag också gör på ett nyfiket sätt.

LCD Soundsystem är alltså undantaget som bekräftar alla mina regler. Men framför allt är LCD en intressant parantes som dyrkar upp ganska många dörrar inom mig. Det är jobbigt att behöva vara kategorisk. Sen så låter ju James Murphy och kompani förbaskat bra i podden vid sidan av Charles Tollivers tomtebloss till trumpet.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Frontin (Featuring Jay-Z) 4.00 Pharell Williams "Frontin"
Kelly (Cut Copy mix) 7.12 Van She "EP"
I'll Play The Blues For You 7.41 Jason Moran "Same Mother"
Get Around To It 6.00 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
A-Z 3.41 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Here It Comes Again 3.06 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Portrait Of A Young Lady 4.36 Michael Garrick Sextet "Promises"
Sunlight 5.35 Max Richter "Songs From Before"
Leprechaun Leap 5.22 Michael Garrick Sextet "Promises"
A Violent Yet Flammable World 5.01 Au Revoir Simone "The Bird Of Music"
La Long De La Riviere Tendre 3.04 Sébastien Tellier "Universe"
La Dolce Vita 4.14 Sébastien Tellier "Universe"
Iemanjá 4.35 Tamba 4 "We and the Sea"
We and the Sea (Nós e ou Mar) 2.36 Tamba 4 "We and the Sea"
Photograph 3.48 Air "Pocket Symphony"
Paisagem De Mariana w/Frederico 2.37 Marcos Valle "Vento Sul"
Deixa O Mundo E O Sol Entrar 3.31 Marcos Valle "Vento Sul"
O Beato 2.01 Marcos Valle "Vento Sul"
Epejismo Ratonera 6.11 Enrico Rava "Quotation Marks"
Nightmares On Wax:Passion 6.38 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Baila Con Migo 2.55 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Manisero Y Marta 3.33 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Time To Get Away 4.12 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Clean Break 3.31 My My "M.A.N.D.Y at the controls"
Who's Afraid Of Detroit? 4.18 Claude VonStroke "M.A.N.D.Y at the controls"
I Feel Space (M.A.N.D.Y. Remix) 3.05 Lindstrøm "M.A.N.D.Y at the controls"
Forest Flower 10.36 Chico Hamilton "Man From Two Worlds"
Mer Du Japon 3.02 Air "Pocket Symphony"
The look of love 3.06 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Magic moments/Blue on blue 2.55 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach" 2 2007-04-10 00.51
Make it easy on yourself 2.29 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
How Are You Dreaming 4.35 Mark Murphy "Mark Murphy Sings"
Earl's world 4.17 Charles Tolliver "All Stars"
Over The Ice 6.55 The Field "From Here We Go Sublime"
Laterna Magica 4.39 Key "Jazzcollectivo 2"
Absolute Kelvin 7.24 Television Pickup "Jazzcollectivo 2"

söndag, april 01, 2007

"Time Flies"

Måste skriva av mig efter kvällens avsnitt av Six Feet Under. Ett av de allra bästa hittills. I min värld är det faktiskt den främsta dramaserie som någonsin har spelats in för tv. Spontant kommer bara andra HBO-serier som Sopranos och Angels In America i närheten. Ingen annan serie har berört mig lika mycket. Inte många filmer heller.

Kvällens avsnitt var monumentalt. Allting kretsar kring Nates 40-årsfest. På morgonen berättar Brenda att hon är gravid igen. Nates spontana och avslöjande reaktion blir att han gratulerar henne. Deras relation har alltid varit en uppvisning i dramaturgisk komplexitet, ett koppel av spända strängar genom djurisk åtrå och bottenlös ensamhet. De är varandras hopplösa spegelbilder. Jag undrar om två människors försök att komma förbi sig själva inom en relation har skildrats lika gripande tidigare.



I det här avsnittet är deras ångest själva pulsådern. När Nate kommer hem från jobbet möts han av en överraksningsfest där hela den trasiga familjen Fischer har slutit upp tillsammans med mer eller mindre lösa bekanta. När han förväntas hålla tal, uppgiven och ångesttyngd efter en dag där hans tvivel på känslorna för Brenda frätt allt djupare, vet han inte vad han ska säga. Varpå han använder Brenda som flyktväg och berättar att hon är gravid. Inför alla. Trots en smärtsam historia av missfall. Det är en sjukt jobbig scen. En studie i egocentrism och projicerat självförakt.

Fortsättning är än mer imponerande. Plötsligt visar det sig att en fågel, en blå tornfalk, ha flugit in i köket. Dess närvaro skapar upphetsade känslor och motsägelsefulla reaktioner i sällskapet. Är det ett tecken? Är det positivt? Illavarslande? Slumpen? Farligt? "Amen" säger en av Nates tveksamma kompisar och blir genast rättad av den nipprige George som påpekar att det minsann heter "Omen". Skrattet sätter sig, som det brukar heta, i halsen. Som tittare vet man inte riktigt vad man ska känna. Spänning? Sorg? Glädje? Fascination? Allt på samma gång?

Just den scenen sammanfattar hela Six Feet Under. Dess förmåga att väva samman till synes motsägelsefulla känslor på ett sätt som i slutändan – efter att ens beundran för manus, skådespeleri och regi har lagt sig – känns fullkomligt naturligt. Den där sällsynta förmågan att väva samman det höga och det låga, ande och kropp, liv och död. Det är stort.

Jord och eld

"Svensk-finsk-fransk jazz" står det i den grynigt utskrivna pressreleasen. Men i mina öron låter det amerikanskt.
The Oldning/Kannaste Four
är det senaste tillskottet på den unga svenska, förlåt europeiska, eller kanske internationella, indiejazzscenen. El Dingo Records heter den egna etiketten. De två frontmännen är svenske gitarristen Hans Olding och finske saxofonisten Jussi Kannaste. De träffades i Paris 2001 och därifrån kommer basisten Yoni Zelnik och batteristen Philippe Soirat.

"Reinventing The Wheel" heter plattan, vilket är både onödigt och väl försiktigt. Idag behöver man knappast be om ursäkt för att man inte tänker förändra jazzen. Relevant behöver inte betyda innovativ. Viktigast är ett personligt sound, skarpa idéer och en ärlighet som hör hemma i samtiden.



Allt detta har The Olding/Kannaste Four och det jag gillar mest är att en gitarrbaserad kvartett kan låta så här modal och tung, utan att bli grötig eller hurtig som gitarrjazz lätt blir. Riktigt tydliga, skarpa och mäktiga känslor blir det i de långsammare, nästan rytmiskt repetitiva spåren. Hans Olding är en grym stämningsbyggare. Punkt slut. När jag sa "amerikansk" tänkte jag också lite snabbt på gitarristen Kurt Rosenwinkel som länge tillhörde kretsen kring Joshua Redman på 90-talet. Och givetvis på Kenny Garretts enastående Coltrane-hyllning Pursuance där Pat Metheny gör sin kanske mest minnesvärda insats och skottar högar av jordiga gitarrackord under Garretts eldiga saxofon. Just så låter The Olding/Kannaste Four när de är som bäst.

Låt mig också klämma in en referens till Chico Hamiltons fantastiska 60-talsband med Gabor Szabos matjord till gitarr och Charles Lloyds saxofoniska eldblommor, en grupp som jag för övrigt är helt insnöad på just nu. Jord och eld - det är inte så dumt att lyssna på den basala nivån ibland. Men jag ska också försöka föreställa mig att jag strosar längs Seine en vacker vårdag när jag lyssnar på The Olding/Kannaste Four igen.

Keep it up!

Här är vad jag lyssnar på annars:

O Morro (The Hill) 7.41 Tamba 4 "We and the Sea"
Nitin Sawhney:Journey(Aarvn Jervme Remix) 6.41 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Vento Sul 2.55 Marcos Valle "Vento Sul"
Rosto Barbado 2.57 Marcos Valle "Vento Sul"
Mi Hermoza 4.14 Marcos Valle "Vento Sul"
Transfusion 2.45 Chico Hamilton "Passin' Thru"
Lonesome Child 5.53 Chico Hamilton "Passin' Thru"
Dixi 2.22 Sébastien Tellier "Universe"
Broadway 4.19 Sébastien Tellier "Universe"
Wouldn't That Be Fun (Jens Loden Rmx) 8.56 Sofi Hellborg "Jazzcollectivo 2"
I'm Glad There's You 5.11 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Headed For The Streets 3.48 Herman H Harper II "Feber: Northern & Modern Soul"
Walk On By 12.02 Isaac Hayes "Hot Buttered Soul"
Loving You 4.31 Rahsaan Patterson "After Hours"
Robert Strauss:Your Life feat.Lotus 6.14 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
G Suit Saltation 6.02 Jason Moran "Same Mother"
New York I Love You 5.35 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Someone Great 6.27 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Jasper 8.29 Bobby Hutcherson "Dialogue"
Comfort (Come Live With Me Angel With Minne Ripperton) 6.16 Leon Ware "Musical Massage"
Mayfair Song 4.18 Air "Pocket Symphony"
Was Dog A Doughnut 1.17 Cat Stevens "M.A.N.D.Y at the controls"
Junta Jaeger 3.48 Rune Lindbaek "M.A.N.D.Y at the controls"
It's Complete (Chateau Flight Darkside Remix) 3.23 Atjazz "M.A.N.D.Y at the controls"
Share My Rhythm 3.12 Lopazz "M.A.N.D.Y at the controls"
Second Coming 5.33 Michael Garrick Sextet "Promises"
Ionosphere 1.25 Max Richter "Songs From Before"
Autumn Music 1 3.54 Max Richter "Songs From Before"
Maiden Voyage 5.25 Mark Murphy "Mark Murphy Sings"
Baroon 0.52 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Hymn 2.24 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Left Bank 4.05 Air "Pocket Symphony"
Requiem 4.47 Michael Garrick Sextet "Promises"
Moça Flo (Flower Girl) 3.11 Tamba 4 "We and the Sea"