torsdag, september 27, 2007

Ute på Landet - igen

I förrgår firade Torbjörn Zetterberg sin nya skiva Skildrar kvinnans kamp ute på Landet och jag passade på att fira min nya Nokia N95:a (äntligen en anständig mobil, dessutom med en bra kamera – vilket lär betyda fler egna bilder här på bloggen framöver, på gott och ont) genom att dokumentera den på alla sätt imponerande oktetten på scen.



Detta var alltså inte Zetterbergs välkända kvintett som spelade, utan samma oktett som spelade in plattan Krissvit för två år sedan. Krissvit? Skildrar kvinnans kamp? Ett omslag där Zetterberg gör sitt bästa för att se ut som en sunkrockare, sittande på en hotellsäng med ett halvt glas vin i handen och en smutsig sjal över axlarna och två hoppande tjejben bakom sig? Säga vad man vill, men Torbjörn Zetterberg har alltid gått en svajig balansgång mellan det gravallvarligt pretentiösa och det barnsligt ironiska.

I omslag och titlar alltså, absolut inte i musiken.

Skildrar kvinnans kamp är faktiskt otroligt bra. Igen. För Krissvit var lika imponerande den. Att kunna skriva så har täta, komplexa och episka arrangemang, som rymmer fritt brinnande eldar till improvisationer, är en gudabenådad förmåga. Att sedan sätta allting i händerna på saxofonisterna Jonas Kullhammar, Per "Texas" Johansson, Joakim Rolandson och Alberto Pinton, dubbla trombonisterna Mats Äleklint och Öyvind Braekke och placera Kjell Nordeson bakom trummorna – han är, som jag skrev en gång i tiden, "en händelse i sig" – är en gåva till världen.

Landet var soundet ganska likt Sebastian Voeglers oktettspelning i våras (som jag skrev om här), med en massiv uppsättning blåsare längst fram och Fredrik Rundquist som ersättare för Nordeson. På jazzkartan hämtar Torbjörn Zetterberg inspiration från 70-talets fria, men arrangerade, tradition. Från Charles Tollivers, George Russells, Sam Rivers och Don Cherrys samlade storbandsplattor. Han målar vida modala landskap som uppmanar solisterna att systematiskt bygga upp sina improvisationer. En musikalisk topografi som håller stenhård kontroll och ger total frihet – ibland så mycket att Alberto Pinton kunde balansera hela publiken på sitt munstycke i några virtuosa passager helt solo.

Men det känns nästan mer relevant att spåra dramaturgin i Torbjörn Zetterberg parallella singer/songwriter-karriär som han för närvarande håller på att pitcha in till diverse skivbolag och hans inhopp hos såväl The Tiny som Loney, Dear. Helt enkelt eftersom han så sällan tappar bort sig i kompositionsglädje utan håller kornet på en distinkt, nästan enkel, grundkänsla som sedan komliceras med hjälp av jazzens alla verktyg. På så vis blir ett tema som "Skiljer kvinnans kamp" – annars farligt nära det utstuderade och patetiska – helt plötsligt trollbindande.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lost And Found 2.56 Taken By Trees "Open Field"
More Peace 3.18 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
And I Remember Every Kiss 2.59 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sipping On The Sweet Nectar 4.12 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Keeping Up 6.20 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Sehnsucht 6.21 Ellen Allien "Ellen Allien - Berlinette"
After the Rain 5.40 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Going Up 2.05 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Too 4.15 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Melismes Extatiques 8.18 Alif Tree "French Cuisine"
Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Ewan Pearson Remix (edit) 4.02 Cortney Tidwell "Don't Let Stars Keep Us Tangled Up"
It's all good 3.40 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Buddah 6.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Vedenneito 4.43 Dalindeo "Open Scenes"
Kenya 3.04 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Zulu's 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Clouds 2.44 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Tsunami 4.10 Dalindeo "Open Scenes"
Galaxy 7.57 War "Galaxy"
I'm Done 5.18 Tweet "It's Me Again"
All Because of You 4.28 Ne-Yo "Because Of You"
Hold On (To Your Dreams) 10.26 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Wax The Van 5.27 Lola "The World Of Arthur Russell"
Ragga-Excerpts 6.21 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Soledad 5.03 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Umbararauma 4.16 Simone Moreno "Samba Makossa"
Se Porem Fosse Portanto 1.45 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Demolicao 3.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Copenhagen 4.11 United Artists - Trentemøller, TomBoy, Jørgensen, Barnes, Fisker "Mads Nørgaard"
Days 8.43 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Groovy Situation 3.12 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Backfield In Motion 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Opposite Of Hallelujah 4.22 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Le Bonus 4.13 Alif Tree "French Cuisine"

söndag, september 23, 2007

En lektion i ockultism

Doo-woopen blir kanske aldrig mörkare än i The Flamingos I Only Have Eyes For You. Precis som många andra klassiska kärlekssånger är den dubbelbottnad, den kan lika gärna handla om neurotisk besatthet som om tonårsförälskelse i månskenet. Men det är den märkliga produktionen, inramad av dammiga reverb, som för evigt kapslar in den i en mörk 50-talsnatt.

Det förstod jag aldrig när jag först hörde den i Sista natten med gänget vid mitten av 80-talet, förblindad av fjunig norrländsk 50-talsromantik. Först femton år senare – på Cinemateket i Stockholm – började jag ana oråd när den dök upp i Kenneth Angers förbryllande avantgardeklassiker Scorpio Rising från 1964.



Kenneth Anger. Vilken märklig hjärna. Han var en av de i särklass viktigaste undergroundfilmarna i USA. Trots, eller kanske just därför, att hans produktion bara består av ett fåtal kompromisslösa kortfilmer. Och Scorpio Rising är en film jag aldrig kan glömma. Den tog strypgrepp om mig och brände in en grinande Lucifer längst bak i hjärnbarken. Hur den över huvud taget kom till förbryllar mig. Genom en rytmisk kaskad av bilder och musik, associativt och dunkelt ihopkopplad, skildrar Kenneth Anger ett mc-gäng som vid den här tidpunkten måste ha varit en uppvisning i ren provokation. De är våldsamt homosexuella, de frossar i nazismens symbolspråk, de festar hämningslöst och de dyrkar djävulen. De går tvärt emot samtliga normer i det konformistiska 60-talsamerika – sexuellt, politiskt och andligt. Resultatet blev förstås ett lysande porträtt av alternativkultur, framför allt eftersom det rör sig om ett stycke avantgardekonst som följer underjordiska stigar långt utanför filmindustrin.

För att spetsa till allting ytterligare radas den ena 50-talshiten efter den andra upp på filmens ljudspår. Däribland I Only Have Eyes For You av The Flamingos. I det sammanhanget fläker bilderna upp ett nytt, oanat mörker i den redan mystiska balladen.

Hösten 2007 är det dags igen. Axel Willner har gjort årets bästa audiofiltechno under namnet The Field. I titelspåret från plattan From Here We Go Sublime, släppt på mogenhippa tyska bolaget Kompakt, kör han bokstavligen fast i I Only Have Eyes For You. Man kan höra hans besatthet av den gåtfulla produktionen när han pitchar sönder den med nästan vetenskaplig metodik. Han skär ut ett ljufragment och upprepar det sedan på mikronivå tills en bädd av nya ljudlager suggereras fram och hans alldeles egna ljudlanskap tar form. Hela tiden, tror jag, med den hemliga önskan att tränga in i mystiken bakom The Flamingos stora paradnummer. Kanske har även Axel Willner blivit brännmärkt av Kenneth Angers demoner.

Lyssna:
The Field "From Here We Go Sublime" (ZShare)
The Flamingos "I Only Have Eyes For You" (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lost And Found 2.56 Taken By Trees "Open Field"
More Peace 3.18 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet '60"
And I Remember Every Kiss 2.59 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sipping On The Sweet Nectar 4.12 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Keeping Up 6.20 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Sehnsucht 6.21 Ellen Allien "Ellen Allien - Berlinette"
After the Rain 5.40 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Going Up 2.05 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Too 4.15 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Melismes Extatiques 8.18 Alif Tree "French Cuisine"
Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Ewan Pearson Remix (edit) 4.02 Cortney Tidwell "Don't Let Stars Keep Us Tangled Up"
It's all good 3.40 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Buddah 6.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet '60"
Vedenneito 4.43 Dalindeo "Open Scenes"
Kenya 3.04 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Zulu's 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Clouds 2.44 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Tsunami 4.10 Dalindeo "Open Scenes"
Galaxy 7.57 War "Galaxy"
I'm Done 5.18 Tweet "It's Me Again"
All Because of You 4.28 Ne-Yo "Because Of You"
Hold On (To Your Dreams) 10.26 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Wax The Van 5.27 Lola "The World Of Arthur Russell"
Ragga-Excerpts 6.21 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Soledad 5.03 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Umbararauma 4.16 Simone Moreno "Samba Makossa"
Se Porem Fosse Portanto 1.45 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Demolicao 3.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Copenhagen 4.11 United Artists - Trentemøller, TomBoy, Jørgensen, Barnes, Fisker "Mads Nørgaard"
Days 8.43 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Groovy Situation 3.12 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Backfield In Motion 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Opposite Of Hallelujah 4.22 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Le Bonus 4.13 Alif Tree "French Cuisine"

torsdag, september 20, 2007

Natt på Brunnsgatan


Mmmm, vad strålande det var på Glenn Miller Café i förrgår när Ludvig Berghe Trio, förstärkta av Robert Nordmark, tolkade Joe Hendersons Out of The Night från 1963.

söndag, september 16, 2007

One for Junior



Inför kvällens avsnitt av The Sopranos (ja, det känns nästan som en befrielse att följa SVTs kalender i dessa den optimala tillgänglighetens tider) tänkte jag påminna om förra veckans magnifika slutscen där en kyligt registrerande kameraåkning sveper över sjukhemmets utegård och landar vid den uppgivne Corrado "Junior" Soprano där han sitter bland sina sinnesslöa patientvänner – kokandes av vrede inombords, tungt medicinerad och avtrubbad utombords. Alltihopa till de mörkt hedonistiska tonerna av Benny Goodmans "Sing Sing Sing" från 1938.

The Sopranos skapare må alltid ha varit exceptionellt skickliga i sina musikval men här överträffade de nog sig själva. Gene Krupas energiska trumfanfar – senast hyllad av Koop i Voices... Darling och ett nyckelspår i swing- och burlesktrenden – slungar sig vilt mot den grådaskiga filmbilden, men den kompakta tristessen viker inte en millimeter för Benny Goodmans yviga swingexotism. Det är lika smärtsamt som det är upplyftande att se. Kanske är det sista sången för Junior Soprano, det sista minnet av de gyllene åren, den tid då man festade på blodigt allvar och Benny Goodman skakade om världen då han fick hela Carnegie Hall att ställa sig upp och dansa.

Här kommer den i komplett originalversion:
Benny Goodman "Sing Sing Sing" (ZShare)

fredag, september 14, 2007

Ett kärt dilemma

För några veckor sedan, när jag var ute på lunch, programmerade mina kära kollegor in Enrique Iglesias Do You Know? (The Ping-Pong Song) som ringsignal i min mobil. Den har blivit kvar, trots att jag spontant skulle hävda att den är vedervärdig. Hela kontoret nynnar ofrivilligt och ironiskt. Den har heller inte ställt till det för mig eftersom jag alltid har tyst signal i möten. Tills igår...

Jag sitter och fikar med en ganska viktig kund när Enrique Iglesias falska stämma plötsligt drar igång. Jag har två alternativ:

1.) Jag skrattar självsäkert och konstaterar att det är mina smarta kollegor som haft den goda smaken att byta ringsignal och hoppas samtidigt att byrån framstår som ganska häftig och att det framgår att jag vanligtvis inte lyssnar på Enrique Iglesias.

2.) Jag låtsas som ingenting, förblir cool och tar risken att vederbörande tror att jag är en Enrique Iglesias-kille, eller i alla fall drabbas av kognitiv dissonans rörande min smak.

Enkelt, eller hur?

onsdag, september 12, 2007

Ett onödigt inlägg blev viktigt

"What a glorious feeling, I'm happy again." Jag bruka plocka upp de där orden när jag känner mig uppåt – som en verbal fanfar. Och nu springer Gene Kelly i mig över till Lena Hornes mörkt traditionella version av Singin' In The Rain från soundtracket till Paul Austers mystiska Lulu On The Bridge där Harvey Keitel flummar runt som kvasiintellektuell New York-saxofonist. Jag började älska den till döds för exakt fem år sedan. Både musiken och filmen. Men Lena Horne? Javisst, hon tar sig an den med ålderdomlig värdighet och förvandlas till ett stycke monumental urjazz när hon lägger "come on little raindrops, I've got a big smile on my face..." både över, under och vid sidan om pulsen. Precis som alla stora jazzsångare följer hon sin egen rytm.

Där skulle jag egentligen på ett planlöst sätt ha avrundat min pågående faiblesse för just jazzsångare. Men så kom Josef och Erikas nya platta Small, Small, Small, Small Sounds i brevlådan. Apropå att följa sin egen rytm – fast några generationer och musikaliska innovationer senare. Plattan släpps av Caprice om en vecka och firas med releasefest på Debaser i Stockholm, men man kan höra lite här redan nu. Där fick jag ganska mycket sagt om var Josef Kallerdahl och Erika Alexandersson kommer ifrån och hör hemma musikaliskt. Men jag ska inte fortsätta tjata om att det här är ännu ett utmärkt exempel på hur den unga svenska jazzen har löst upp sig själv, hur den tackar jazzhistoren för sin tekniska skicklighet, innerlighet och "blå" känsla – men hela världen för inspirationen.



För det mest intressanta är egentligen inte hur den svenska jazzen har influerats av popen, utan hur den svenska popen har börjat influeras av jazzen. Lyssna på Maia Hirasawa, Miss Li och Montt Mardie. Men inte bara i Sverige. Josef & Erika passar alldeles utmärkt tillsammans med New Buffalo och Feist.

Bäst är att de har gjort en Skiva. Varje låt har fått en behandling den förtjänar. Inga standards. Poplåtar med improvisation. Ibland bara med bas och sång. Precis som när jag hört dem live. Sedan lite piano. Och en barnkör. Och Nils Berg på sax. Men alltid – small, small, small, small sounds. Inga stora arrangemang. Nästan inget ensemblespel. Bara olika instrument som hälsar på ovanpå Josefs bas och lägger till någonting bakom Erikas sång.

Inte avskalat. Nära. Skulle kunna vara en så kallad sovrumsplatta. Inspelad i sängen utan sexuella ambitioner. Viskande i örat. Vilande mot bröstet. En livsfarlig uppgift. Kvävande riskabel. Detaljerna och nyanserna måste vara knivskarpa. Taktila. Duoformatet är minerad mark. Det blir ofta för närsynt och till slut bara suddigt. Precis som jag försökte hävda för snart ett år sedan i ett annat inlägg. Då visade det sig att Karl-Martin Almqvist och Martin Landeaus hade gjort den perfekta höstskivan. I år är det Josef och Erika.

En sista sak: missa inte den sköna jazzklubben som smygit sig in i baren på Hotell Hellsten i Stockholm. Ladda ned programmet här, Josef och Erika spelar den 27 september. Nu måste jag springa, nu börjar Studio 60 On The Sunset Strip...

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lipsill 2.46 Dungen "Ta det lugnt"
Trading Eights (Tuomas Kallio's Punkassdiscomix) 7.52 The Five Corners Quintet "Remixes"
Doktor Pitt 12.18 Pharoah Sanders "Journey To The One"
End 2.14 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Rain River 5.35 Alif Tree "French Cuisine"
Milestones 4.38 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Coming down the hill 2.35 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
People 3.21 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Coming 4.01 Dibaba "Songs For Good Life"
Hammerhead 4.58 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
I See a Different You (Marcus Enochsson Remix) 6.44 Koop "Koop Islands Remixed"
The Big Split 3.37 Condra "Unsigned"
Way Back When 4.23 Brenda Russell "Brenda Russell"
My Man 4.00 Tweet "It's Me Again"
Small Change 4.31 Tweet "It's Me Again"
I'm A Fool For Love_In The Palm Of My Hands 9.08 The Impressions "It's Just About Time"
Instigator Of Rebellion 4.17 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Lighthouse (DJ Mitsu The Beats _Chic House_ Remix) 6.20 The Five Corners Quintet "Remixes"
Passarinho 4.41 Seu Bezerra "Brasil do Futuro"
Minha História 3.02 Chico Buarque "Construção"
Acalanto 1.39 Chico Buarque "Construção"
Moanin' and Groanin' 2.59 Bill Withers "Just As I Am"
Broken Up A Ding Dong 4.47 The Beta Band "Fanclub 001"
Ponte Lo 6.49 Grachan Moncur III "One Morning I Woke Up Very Early"
Before We Say Goodbye (Jori Hulkkonen Remix) 7.46 The Five Corners Quintet "Remixes"
Sun & Ice 6.34 The Field "From Here We Go Sublime"
You Could Rely on Me 4.50 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
To Henry a Son 4.31 Michael Garrick "Troppo"
Oneself-Likeness (Enochson Remix) 9.38 Quasimode "Routine Jazz #07"
Greetings to Idris 7.32 Pharoah Sanders "Journey To The One"

tisdag, september 04, 2007

Murphys lag

Sommaren i Finland, spetsad med Jori Hulkkonens nya remix av The Five Corners Quintet, fick mig att minnas ett frukostmöte med Mark Murphy i Helsingfors för drygt två år sedan. Jag hade beundrat honom i över tio år och håller honom som en av de stora jazzsångarna. "Well, you did get a lot out of me", skrockade han, med intensiva ögon och ruggig peruk, när intervjun hade dragit över en halvtimme.

Bäst minns jag följande publikfriande skröna. Några dagar efter inspelningen av den legendariska Rah! för Riverside 1961 ringde det på dörren hemma hos Mark Murphy. Utanför stod en darrhänt och kallsvettig Bill Evans, försynt frågandes om han fick komma in. Producenten Orrin Keepnews hade dröjt med pengarna och heroinmissbrukaren Evans fick nu gå skallgång hos kollegorna. De blanka trötta ögonen vandrade genom den nymålade hallen samtidigt som han fingrade till sig några solkiga dollarsedlar ur Murphys grova händer. "Interesing... Blue and Green", mumlade han för sig själv när han vände ut genom dörren.

"AND THAT'S WHEN HE WENT HOME AND WROTE BLUE IN GREEN!!", utbrast Mark Murphy förvissad om att han just gett mig en drömanekdot. Om det nu inte hade varit för att Bill Evans skrev Blue In Green i Miles Davis namn ungefär två år tidigare, 1959 – vilket jag förstås inte punkterade ballongen med.



Anyway, det blev en ganska bra story i alla fall. Här kommer lite lyssning och hela texten.
The Five Corners Quintet feat. Mark Murphy "Before We Say Goodbye" (Jori Hulkkonen Remix) (ZShare)

Mark Murphy "Spring Can Really Hang You Out The Most" från Rah! 1961 (ZShare)

Mark Murphy

Möt en utdöende ras. Mark Murphy är den siste av de klassiska jazzsångarna. Eller kalla honom hellre bopsångare. Han har textsatt och improviserat sig igenom otaliga moderna jazzstandars – inte minst Oliver Nelsons Stolen Moments, som fick japanska klubbjazzarna U.F.O att lyfta luren fyllda av beundran. 73 år gammal släpper han en ny egen platta och en annan tillsammans med The Five Corners Quintet. Tobias Brandt har träffat mannen med den sista genuint hippa rösten.

Hos alla stora artister finns det som regel ett ögonblick som mer än något annat sammanfattar hela deras stil och konstnärskap. I Mark Murphys fall infinner det sig en bit in i hans version av I’m Glad There Is You på plattan Bridging a Gap från 1972. Han drar ut på tonen i titelns ”you”, han liksom suger till sig vokalen, kramar och smeker den ömt. Han låter den glida genom strupen och skjuter upp den flera tonsteg innan den får landa i ”Oooh, in this world” på andra sidan bryggan. Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. På många sätt själva essensen av jazz och ett ögonblick som gjort Mark Murphys mjuka, lätt hesa tenor stilbildande.

- Det var någon som sa att jag ”målar” med tonerna, och det gjorde mig väldigt glad. Miles Davis har alltid varit min stora förebild och han målade ju verkligen med sin musik.Men jag har aldrig betraktat mig själv som en stilist över huvud taget. Med en stilist vet man ju nästan alltid vad han eller hon kommer att göra härnäst. Ingenting negativt med det, men jag försöker hela tiden förnya mig.



Vi har just slagit oss ner i en soffgrupp längst in i lobbyn på hotell Scandic Simonkenttää i Helsingfors. Klockan är 10 på söndagsmorgonen, det är lite för regnigt och kallt för att vara den 21 augusti men personligen brinner jag inombords av att vara här. Särskilt efter gårdagens långa natt på Flowfestivalen där Mark Murphy gjorde en svettig spelning tillsammans med Five Corners Quintet inför en extatisk publik om flera hundra klubbkids. Uppenbarligen är det inte bara jag som diggar Mark Murphy. För honom själv är det emellertid knappast någon nyhet, snarare någonting som förändrade hans karriär redan för tjugo år sedan.

- Det måste ha varit kring 1985. Jag gjorde en pubspelning i södra London och märkte att det var ovanligt många ungdomar i publiken. Mot slutet gjorde jag min sedvanliga hyllning till Miles Davis genom att köra Milestones och publiken blev helt galen – folk skrek rätt ut! Sen så fick jag veta att min version av den låten var en klassiker på The Electric Ballroom där Gilles Peterson var dj, och senare på en klubb som hette Dingwalls. När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik. I gengäld skrev jag låten Dingwalls. Vad som dock var mest intressant med den generationen – ”the acid kids” som jag brukar kalla dem – var att de desperat sökte efter ett alternativ till den rockmusik som deras föräldrar hade vuxit upp med och så hittade de jazzen.

Man kan säga att Mark Murphy har blivit klubbjazzvärldens favoritsångare par excellence. Han säger själv att han finns med på över sextio samlingsplattor. Det började med att japanerna i United Future Organization ringde upp honom för över tio år sedan och bad honom spela in Stolen Moments, sedan fortsatte det med Tenth & Parker, 4Hero och nu senast The Five Corners Quintet.

- När U.F.O kontaktade mig var jag inte direkt i position att tacka nej av ekonomiska anledningar heller. Men framför allt gillar jag energin och den fantasi som finns hos yngre människor, yngre producenter och musiker. Jag kommer ihåg hur de höll på: ”No, Mr. Murphy, for this take – please only scat..” – och då hade vi gjort 26 tagningar (skratt)! Fast det är helt okej för mig, det håller mitt sinne öppet. Numera måste jag också läsa när jag sjunger, jag kan inte komma ihåg alla texter, och då passar det bra att jobba med studiobaserade konstellationer.

- Men när Tuomas Kallio från The Five Corners Quintet kom till New York blev jag lite orolig. Han hade med sig en demo som lät bedrövlig och det var inte så lätt att spela in. Jag var tvungen att säga att jag inte trodde att det skulle fungera, men då förklarade han att det bara var ett första utkast och att ett riktigt band skulle sätta låtarna senare. Och efter i går kväll vet jag ju hur duktiga de är.



Det är Mark Murphys förmåga att blicka framåt, hans ovilja att bli ännu en crooner och hans vilja att sjunga enligt jazzens grundprinciper, både med improvisation och svart rytm, som gjort honom till angelägenhet utanför den traditionella jazzpubliken. Han föddes 1932 i New Jersey. Som 15-åring blev han ”upptäckt” av Sammy Davis Jr under en jamsession i hemstaden och slussades snabbt vidare mot ett genombrott i Steve Allens framgångsrika The Tonight Show. Han släppte sin första platta för Decca 1956, gick vidare till storbolaget Capitol i soliga Los Angeles och hårdlanserades som jazzig tonårsidol mot slutet av 50-talet. Sin första stora hit fick han 1959 med en version av Steve Allens This Could Be The Start Of Something Big, en låt som han nu fått tillfälle att återbesöka tillsammans med The Five Corners Quintet.

Någon tonårsidol blev han dock aldrig. I början av 60-talet återvände han till New York och det är nu som hans karriär egentligen börjar. Han spelar in två banbrytande jazzplattor för det lilla bolaget Riverside, Rah! 1961 och That’s How I Love The Blues 1962. Bland musikerna märks Bill Evans, Blue Mitchell, Jimmy Cobb, Melba Liston och Art Davis. Det är här som den progressiva jazzsångaren Mark Murphy ser dagens ljus. Det är här som han för första gången ger sig på att sjunga in samtida boplåtar i form av Horace Silvers Señor Blues och Miles Davis Milestones – den senare i rasande tempo med akrobatisk scatsång.

- Vi försökte bara hitta låtar som låg i tiden. Men du förstår, det var första gången jag spelade in för en etikett som verkligen kallade musiken för ”jazz”. Tidigare, när jag låg på Decca och Capitol, såg man mig som en popsångare. Man talade inte ens om jazz på de bolagen. Man fick säga ”swinging” eller ”hip” eller något liknande. Riverside gjorde tvärtom – man spelade in jazzplattorna och släppte sedan vissa låtar på singlar för att nå en större publik. Så var det för mig och Cannonball Adderley.

Det är alltså på Riverside som Mark Murphys kommande karriär definieras, även om det bara blev två plattor innan han flyttade till London. Först tio år senare, 1972, återvände han till USA och inledde den svit på 14 plattor som han kom att spela in för skivbolaget Muse under 70- och 80-talen. Under dessa år växer han oerhört som artist. Han sätter texter till moderna jazzstandars som Freddie Hubbards Red Clay, Miles Davis Beboplicity, Sonny Rollins Doxy och Herbie Hancocks Cantaloupe Island och Sly. Utgångspunkten var bebop, hardbop och post-bop, inte bara de givna standardverken i The Great American Songbook. Bland musikerna märktes unga stjärnor som Richie Cole, Michael och Randy Brecker, Bill Mays och Jimmy Madison.



På 80-talet spelade Mark Murphy sedan in två av sina ambitiösaste och tematiskt mest komplexa plattor, Bop for Keruoac och Keruoac Then and Now, båda med Jack Keruoacs poesi som förlaga och inspirationskälla. Vilket en gång för alla positionerade honom som den enda sångaren som tog jazzens arv på fullaste allvar. Vem annars hade kunnat få för sig att läsa in Keruoacs snabbkäftade story om en nattlig biljakt över ett ännu snabbare bebopkomp i låten San Francisco från 1987? Hans fraseringar är klassiska. Få kan "läsa" på samma sätt.

- Många boppare gillar min rytmkänsla – så det var därför jag kom in i den världen och det därför jag har spelat in deras låtar. Ända från början, från det att jag var med i Steve Allens show, har jag medvetet hålla mig undan från Frank Sinatra-fållan med storband. Inte för att jag inte gillade det, utan för att undvika att bli en imitatör – en wannabe. Det är därför jag heller inte gillar att bli kallad hipster. För där jag kommer ifrån var en hipster en wannabe - någon som imiterade, som inte hade någon egen identitet, någon som spelade teater, som satt längst fram i publiken med svarta solglasögon.

Vad han än säger förblir han ytterst hip i mina ögon. Här sitter jag, med världens hippaste – men förmodligen också fåfängaste – jazzsångare framför mig. Jag kan inte låta bli att stirra på hans peruk. Ja, det måste vara en peruk. Inte för att jag vet säkert, men genom åren har Mark Murphy haft lite för många olika frisyrer för att det ska vara på riktigt. Och håret ser lite för tjockt ut för att tillhöra en 73-åring, något som den svävande blicken samt både en och annan minneslucka (”Oh, I lost the thread…”) påminner mig om att han faktiskt är. Med vad detta egentligen säger mest om är Mark Murphys vilja att hänga med och stanna kvar i samtiden.

- För mig har det handlat om frågan: Hur åldras man som artist? Var tar man vägen när man blir äldre? Se dig omkring, du ser massor av människor bara i den här hotellobbyn som har slutat leva, som har gett upp och slutat växa. De är nöjda med att snart vara på väg till ålderdomshemmet. Visst kommer det en tidpunkt när man måste gå av scenen, men jag är inte där ännu även om mina chops inte är vad de brukade vara. Jag försöker hitta sätt att återuppfinna mig själv – som Miles Davis gjorde. Det måste man göra om man vill fortsätta existera som artist och där har ju mina samarbeten i klubbjazzvärlden haft betydelse. Det ska bli intressant att se hur det går för min nya platta tillsammans med Till.



Once To Every Heart heter den, Mark Murphys senaste platta i eget namn. Det handlar om en klassisk balladplatta, djärv i sin anspråkslöshet, inspelad för ett par år sedan med tyske trumpetaren Till Brönner – ett av den unga europeiska jazzens hetaste namn. Att den släpps nu, hösten 2005, samtidigt som nya Five Corners Quintets Chasin’ The Jazz Gone By och återutgivningen av Midnight Mood, hans klassiska MPS-inspelning från 1967 med Kenny Clark & Francy Bolands storband, får betraktas som en lycklig slump. Samtidigt är det utan tvekan Mark Murphys största släpp på många år, inte för inte uppbackat av storbolaget Verve/Universal.

- Ja du, det var länge sedan jag över huvud taget blev marknadsförd (skratt)! Det är nog en utmaning för alla marknadsförare att få ut en platta som Once To Every Heart till en större publik bortom den typiske Mark Murphy-fantasten. Fast jag ser mitt samarbete med Till som ett sätt att återuppfinna mig själv och hitta ut till en ny publik. Vi spelade in plattan bara vi två och en pianist som heter Frank Chastenier och jag tycker att det är en av de mest intima och omedelbara jazzsolist/vokalist-plattorna sedan Coltranes inspelning med Johnny Hartman. Till kan verkligen ”tala” med sin trumpet, vi förstod varandra direkt, vi behövde inte ens repa. Att det blev en balladplatta kom naturligt, det var ingenting vi tänkte ut.

När jag lyssnar på Once To Every Heart är jag tillbaka där jag började – vid rösten. Mark Murphy suger, smeker och kramar på tonerna utan att någonsin vara inställsam. Det sista är viktigt. Han kastar sig från de djupaste, raspiga bastonerna till glidande punktmarkeringar i det högre registret, och även om rösten inte längre är perfekt träffar han med ålderns tyngd mitt i prick när han blåser nytt liv i standards som You Don’t Know What Love Is och Bein’ Green.

Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. Från den sista genuint hippa rösten.