För tillfället har jag återförenats med min gamla parhäst Niklas, en mycket skicklig kreatör, för ett webbprojekt på en stor reklambyrå i Stockholm. För att inte störa arbetsordningen har jag än så länge inte berättat hur mycket jag gillar Ryuichi Sakamotos samarbete med österrikiske gitarristen och laptopmannen Christian Fennesz. Cendre heter den på alla sätt besjälade skivan. Jag köpte den på plats i Japan.
Niklas, som egentligen inte är någon musiknörd, har nämligen en märkligt stor passion för det gamla japanska syntpopbandet Yellow Magic Orchestra och dess mytomspunna, tillika geniförklarade frontfigur Ryuichi Sakamoto. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfället när Niklas surfade in på Sakamotos blogg och läste högt hur den japanske mästaren ödmjukt beskrev att han hade besökt den döde Antonio Carlos Jobims hus och spelat på hans piano. Resultatet blev plattan Casa. Till min stora förvåning ligger bilderna fortfarande kvar.
Jag tänker på det när jag lyssnar igenom Cendre. Ryuichi Sakamotos pianospel kan vara den vackraste studie i återhållsamhet som spelats in det här decenniet. Jobim knäpper händerna under hakan, lutar sig fram och ler med ögonbrynen. Jag inbillar mig att Sakamoto har kontemplerat över Jobims skenbart enkla melodier likt zenbuddhistiska gåtor. Nästan bara anslaget finns kvar. Ackorden tar god tid på sig. Mest liknar de djupa suckar. Lång indandning. Puttrande laptopknaster. Kvävda gitarrer. Talande tystnad insvept i ambientgardiner från Brian Enos kollektion. Eller kanske John Cages gamla kavaj för att sluta cirkeln Zen.
Jag ska sluta innan jag trasslar in mig i grunda resonemang om japansk sinnlighet och den nästan provocerande enkelheten i stenträdgården utanför Kyoto. Skivan är faktiskt inte inspelad i Japan utan genom två års cykliskt distanskomponerande mellan New York och Wien. Cendre är alltså ingenting för den otålige maximalisten. För alla som hade koll var den fjolårets finaste soluppgång. För mig börjar den nu.
Här är vad jag lyssnar på annars:
Where Do You Go To (My Lovely) 4.39 Peter Sarstedt "The Darjeeling Limited"
Title Music from Satyajit Ray's film "Jalshagar" 2.25 Ustad Vilayat Khan "The Darjeeling Limited"
This Time Tomorrow 3.26 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Pierce City 9.05 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
What Color Is Love 4.07 Terry Callier "What Color Is Love"
Combinér 3.35 Boomclap Bachelors "Brownswood Bubblers Two"
Watch Out (Taiwah) 5.07 Tawiah "Brownswood Bubblers Two"
Scheme For Thought 7.37 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
I Could Do What I Ought To Do 3.15 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Today Has Been Bright 2.56 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Götgatan 3.55 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
Count My Sheep 1.47 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Lonesome Girl 4.39 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Sound Pieces For Jazz Orchestra 9.40 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Compared To What (Feat. Terence Blanchard) 6.29 Meshell NdegeOcello "Talk To Me OST"
I Know 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Party Life 4.29 Jay-Z "American Gangster"
Can I Change My Mind 2.46 Tyrone Davis "Brunswick Top 40 R&B Singles 1966-1975"
By The Time I Get To Phoenix 3.03 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Remember When 3.06 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Make 1, 2 2.50 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Get Innocuous! (Soulwax Remix) 10.03 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Big Ben's Voice 10.09 Jackie McLean "'Bout Soul"
Cancao de uma Fan 2.11 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Menina Gata Augusta 2.57 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Miragem 2.53 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Toda Colorida 3.17 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Samba Do Sueno 3.57 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Dizzy Moods 5.51 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Hop On Down 6.03 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Waiting Room 3.16 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hired Touch 7.09 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hello To The Season 7.00 Gary McFarland "Point of Departure"
3. Gnossienne Nr. 3 2.46 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
tisdag, januari 29, 2008
Fjolårets finaste soluppgång
söndag, januari 27, 2008
Några konversationer, ett formexperiment och en hyllning
Förra året såg jag många bra filmer, flera som faktiskt grep mig djupt, men det var få jag ville skriva om. The Darjeeling Limited var ett undantag, den knivskarpa – och sjukt Oscarnominerade – Michael Clayton ett annat, men någon text blev aldrig av. Av den anledningen kändes det konstigt att sätta ihop en summering av filmåret som ifjol.
Men nu hände det igen, mycket oväntat eftersom filmen hade den missvisande titeln Bröllopsnatten och ett minst lika slentrianmässigt omslag som liksom basunerade ut Romantisk Relationskomedi i hela videobutiken. Känn på den engelska titeln Conversations With Other Women och du förstår tonfallet. Du anar också att det rör sig om en dialogdriven film. Lägg till två lysande skådisar, Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter, som i princip är ensamma på rollistan – båda halvkreddiga, men inte direkt stora – och du förstår att det rör sig om ett kammarspel i independentklassen. Försök se dessa två framför dig – hans grova amerikanska pojkaktighet och sjaviga kostym, hennes svala brittiska smarthet och vemodiga självförakt – och du räknar ut att det rör sig om en alldeles utmärkt rollbesättning.
Så långt allt lovande. Men Conversations With Other Women, snart två år gammal men på video först nu, kom att övervinna mig på fler punkter. Den för mig okända regissören Hans Canosa har nämligen föresatt sig att gestalta allting i splitscreen. Bilden delas på mitten i två lika stora rutor. Detta grepp slog igenom stort i Doris Day/Rock Hudson-komedin Pillow Talk och utvecklades till allt fler rutor och betydligt häftigare stilgrepp i Peter Yates Bullitt från 1968. Över trettio år senare försökte Dogmafilmarna köra fyra berättelser parallellt i en hopplös splitscreen om en nyårsafton i Köpenhamn, vilket förfinades av Mike Figgis i den både missförstådda och misslyckade Timecode från 1999.
En varningsklocka ringer. Först tycker jag att Hans Canosa komplicerar saker och ting. Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter träffas på ett bröllop. Han går fram till henne. Vad man tror börjar som ett raggningsförsök utvecklar sig genom en fantastisk verbal pardans till en historia där de visar sig ha varit gifta och blott känner varandra alltför väl. Och här visar sig splitscreen vara ett utmärkt verktyg för att förstärka berättelsen. Inte bara genom att regelrätta minnesbilder klipps in vid sidan av dialogen, utan också genom att närbilder på respektive person kan visas i bild samtidigt. Hans Canosa, som också har klippt filmen, skapar snabbt ett utmärkt filmflöde där snabba klipp på blickar och kroppsrörerelser direkt kommenterar vad som sägs i andra rutan.
Åh, vad jag älkskar filmregissörer som sätter upp stränga formella regler! Det är i princip livsfarligt men blir nästan alltid strålande i rätt händer. Spontant tänker man på Roy Anderssons statiska helbilder och långa tagningar. Men personligen tänker jag på Abbas Kiarostamis Smak av körsbär från 1997 som använder en fyrkantig bilruta som centralt bildelement. Och givetvis, ännu mer drivet, Simon Stahos Dag och natt som bara utnyttjar två kamerainställningar in genom framrutan på Mikael Persbrandts stadsjeep. Även Julian Schnabels Fjärilen i glaskupan, som gick upp på bio förra veckan, använder sig av samma formella reducering när han berättar med subjektiv kamera genom den förlamade Jean-Dominique Baubys öga – vilket i sig är helt och hållet motiverat av historien. Det finns många fler exempel, de flesta dessvärre misslyckade.
Tillbaka till Conversations With Other Women. Styrkan är att de formella greppen förankras djup inne i berättelsen och gör precis vad de ska göra, det vill säga tillföra en unik filmisk dimension till kammarspelet. Men bäst av allt är att det är så lekfullt och lustfyllt utfört. Vilket man också kan säga om filmens genomgående hyllning till ett av filmhistoriens mest gåtfulla mästerverk: Alain Resnais Ifjol i Marienbad från 1961. Ramberättelsen är densamma. En man och en kvinna träffas på ett elegant kurhotell. Han menar att de hade en affär för ett år sedan. I Marienbad. Hon minns ingenting. Eller säger att hon inte minns. Eller så ljuger han. Eller så är det hans fantasi vi ser. Eller kanske hennes.
Ifjol i Marienbad skrevs av Alain Robbe-Grillet som vid den här tiden var en nyckelperson inom den franska "nya" romanen med dess intellektuella och kyligt objektiva skildringar av mänskliga relationer. Och någonstans på den vägen har filmen kommit att betraktas som ett försök att upplösa ett filmiskt presens, alltså ett stabilt "nu" där berättelsen utspelar sig. Till slut vet man inte vad som är sanning, lögn, minne, dröm, fantasi, önskan, nutid, dåtid eller framtid. Vilket är både fascinerande och irriterande. Conversations With Other Women använder sig av samma upplägg men låter oss relativt snabbt förstå vad som är vad, vilket behövs för att vi på traditionellt sätt ska komma närmare karaktärerna. Hos Alain Resnais och Alain Robbe-Grillet förblir de mest tomma komponenter i ett komplicerat filmiskt spel. Det sägs dock att någon teoretiker publicerade ett diagram i Cahiers du Cinema som benade ut relationen mellan berättelsens olika plan.
Men det som är mest överväldigande med Ifjol i Marienbad, nu när jag blev tvungen att se om den, är hur osannolikt vacker den är. Krispigt svartvit. Fylld av eleganta rokokoslott. Fylld av svinryggar och smokings. Fylld av ödsliga kameraåkningar och fylld av magnifika konturer, vilket i sig givetvis är en kommentar till berättelsens tematik. Blur snodde allting till sin video till To The End. Och det var den visuella gestaltningen som slog mig sönder och samman när jag som ung filmvetare såg Ifjol i Marienbad för första gången. Kombinationen av intellektuell komplexitet (läs obegriplighet) och filmisk skönhet satte griller i huvudet på mig. Hade det inte varit för det kristallklara fotot och berättelsens ödsliga romantik, båda högst emotionella, hade jag enkelt kunna avfärda den som skit. Nu tog den mig som gisslan. Jag var tvungen att köpa den som dyr import-vhs och se den flera gånger på raken. Precis som med Fellinis 8 1/2.
Jag förmodar att det var samma sak för Hans Canosa, även om han har översatt den ödsliga romantiken till en högst samtida pragmatism – om än minst lika ödestyngd – på ett modernt New York-hotell i murriga bruntoner.
tisdag, januari 22, 2008
Bildbevis
Ludvig Berghe Trio på Teaterstudio Lederman igår kväll. Äntligen fick jag höra Nina Ramsby hoppa in och sjunga sin svenska text till "Just Her Weekend Fling"...
Och Ludvig Berghe i Japan...
Här är vad jag lyssnar på annars:
PS, Tjörn 3.34 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
At Dawn, Still Afloat 2.01 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Transitions 12.04 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Let’s Get No One 2.04 Erik de Vahl "Oh! My spine"
And I Still Blush 2.36 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Refridgerator 4.15 Action Biker "FYN 60"
Small Sounds 4.30 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Scheme For Thought (Daisuke Tanabe Remix) 5.46 Elan Mehler "Brownswood Bubblers Two"
Christmas Song 5.21 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Watch Them Come !!! (Original Version) 6.00 Men From The Nile feat. Peven Everett "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
King's Cross (Hot Chip Remix) 6.46 Tracey Thorn "King's Cross"
Lotta Love 3.07 Nicolette "Lotta Love"
This is what i look like naked 3.13 Last Days Of Disco "Last Dance LP"
Elegy For A Duck 6.23 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Hello Brooklyn 2.0 (Feat Lil W 3.56 Jay-Z "American Gangster"
Sweet 3.26 Jay-Z "American Gangster"
Walking 4.26 Cornish Waters "Brownswood Bubblers Two"
Dear Nick, Dear John 4.57 Jackie McLean "'Bout Soul"
That's Us/Wild Combination 6.58 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Another Sweet Summer's Night On Hammer Hill 3.23 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
F-Word 4.37 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
I Love To Say Her Name 5.18 Gary McFarland "Point of Departure"
Can't Seem To Get You Out Of My Mind 3.19 Four Tops "Yesterday's Dreams"
I'm In A Different World 2.57 Four Tops "Yesterday's Dreams"
We've Got A Strong Love (On Our Side) 3.05 Four Tops "Yesterday's Dreams"
Turn The Radio Off (Studio Remix) 10.26 Love Is All "Love Is All Mixed Up"
The Wrong Hands 4.21 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
La Podrida 4.48 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Jovem Samba 1.49 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Rosa Mais que Nada 2.31 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Tristeza Vai Embora 2.51 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Mi Montuno 5.32 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Us V Them (Any Color U Like Remix By Windsurf) 10.54 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Raindrops, Raindrops 4.38 Steve Kuhn "Live In New York"
Miss You 4.03 Trentemøller "The Last Resort"
2. Gymnopedie 2.55 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
söndag, januari 20, 2008
Protokoll
För ordningens skull – och för min egen nördighets skull – är det bäst att jag redovisar vilka skivor jag köpte i Japan. Allting rekommenderas. Det blev bland annat mycket utomordentlig japansk jazz som jag får berätta mer om framöver. Det mesta går också att hitta online. Låt mig särskilt rekommendera HMV, Mundo eller Jet Set som alla har onlineförsäljning. "Hal´s" i Shinjuku, som hade beskrivits för mig som världens bästa skivaffär och på sedvanligt vis låg i vad som mest liknade en vanlig lägenhet, var dock en besvikelse. Intressant nog hade ägaren just dammsugit Vasastan på gammal svensk jazz och frågade vad jag gjorde där med en svindyr Staffan Abeleen-platta i handen.
Annars var Disc Union fantastiskt, särskilt som de fick mig att upptäcka den underbara sångerskan Rita Reys och passade på att servera mig Joe Hendersons utmärkta Japanplatta från 1973. Det lilla vattenhålet "Hard Bop", som vi hittade av en slump när taxin körde vilse i Kyoto, har jag inte ens lyckats lokalisera online. Den lille fabrorn som drev stället kunde inte ett ord engelska, kanske hade han inte ens internet, men hans ögon lät förstå att han var en stor auktoritet på 50-talsjazz.
CD:
Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "The Revolution Will Not Be Computerized" (East Works)
Rita Reys with Pim Jacobs Trio and Kenny Clarke "Jazz Pictures" (Philips 1962)
Pharoah Sanders "Wisdom Through Music" (Impulse 1973)
Stanley Cowell ”Regeneration” (Strata East 1976)
”Routine Jazz Presents: Nouvelle Vague - A Compilation Of Club Jazz Bands From Japan” (Routine Jazz)
Fennesz/Sakamoto "Cendre" (Avex)
Kazumasa Hashimoto "Gillia"(Midi Creative)
Kazumasa Hashimoto "Euphriam"(Midi Creative)
”Routine Jazz Volume 11 - Selected by Kei Kobayashi” (Routine Jazz)
Basso-Valdambrini Sextet "Exciting 6" (Easy Beat 1962)
Oliver Nelson "Stolen Moments" (East Wind 1975)
Eric Dolphy "Stockholm Sessions 1961" (Enja 1976)
Kenny Dorham "Jazz Contemporary" (Time 1960)
"Free Soul Lovers" (Suburbia Factory)
"Jazz Conversation 01 - Mixed by Atsushi Sano" (Music Menu Records)
Lydia "Lydia" (RGE 1966/Bomba)
Jazz Quintet 60 "Presenting..." (Fontana Jazz 1963)
”Crepuscule for Cafe Apres-Midi 1” (Victor)
The Impressions "Riding High" (Paramount 1966)
The Impressions "We're A Winner" (Paramount 1968)
Vinyl:
Jack Wilson "Song For My Daughter" (Blue Note 1967)
John Coltrane "Giant Steps" (Atlantic 1960 - Japan)
Max Roach "We Insist - Freedom Now!" (Candid 1960 - Japan)
Joe Henderson "In Japan" (Milestone 1973)
Charles Lloyd "Nirvana" (CBS 1968)
Freddie Hubbard "Here To Stay" (Blue Note 1961 - Japan)
Grant Green "His Majesty King Funk" (Verve 1965)
lördag, januari 19, 2008
Jazzens rike - faktiskt
Låt mig direkt slå fast att Japan är jazzens förlovade rike. Kalla mig gärna tendentiös. Påpeka att jag är inte kan vara opartisk. Hävda bestämt att mina öron och ögon följer sin egen subjektiva agenda. Trots det kan man inte bortse från det faktum att man hör jazz nästan överallt i Japan. I säkert nio av tio butiker jag besökte spelade man jazz. Och på hotellet, i restauranger, på caféer, ibland till och med ute på gatan. Jag skojar inte. Det var heller inte fjärilslik kulissjazz, utan ett pärlband av improvisationer ur de klassiska katalogerna från Presige, Blue Note och Impulse.
De fanns liksom överallt – saxofoner, trumpeter och smattrande cymbaler – som en helt naturlig del av Tokyos urbana landskap. De fanns där som en omisskänlig del av stadens distinkta och intensiva puls. Som om, eller tänk om, de vita plattorna i det klassiska sexfiliga övergånsstället i Shibuya verkligen hade någonting med Thelonious Monks tangenter att göra.
En hemlig jazzkonspiration bakom världens häftigaste land.
En subliminal rytm skapad i det fördolda.
Som en dröm.
Jag blev faktiskt förvånad. För till och med i Japan måste jazzen betraktas som en ganska smal genre. Eller kanske är det så enkelt att jazzen betraktas som en smakfull ingrediens i kommersiella miljöer. Kanske, ingen verkade protestera i alla fall. Fast det förklarar ändå inte denna märkliga failblesse. Tänk på hur den japanska skivmarknaden formligen spottar ur sig den ena minutiöst förpackade jazzskivan efter den andra – den gigantiska japanska skivmarknad som sedan länge förstått betydelsen av genomarbetad design. Den snobbiga entusiasm och kollektiva detaljkänsla jag mötte i japanska skivbutiker liknar ingenting jag mött tidigare.
Jazzen verkar helt enkelt vara en naturlig del av Japans moderna kulturella DNA. En inte helt okvalificerad teori är att jazzen, precis som i Europa, blev modernitetens – och till viss del frihetens – signaturmelodi efter andra världskrigets förödelser. Men inte ens det räcker som förklaring. Japaner verkar generellt vara besatta av musik (och mode) på ett sätt som får en att spekulera om vilken kulturell mentalitet och disciplinering som får dem att vara så kollektivt dedikerade. I Japan verkar det vara en hederssak att söka kunskap och dra saker till sin spets. Kalenderbitandet är intimt förknippat med denna stränga stolthet och flitiga noggrannhet som genomsyrar japansk kultur. Men jag fick inga säkra svar. Hade jag frågat de japanska jazzbröderna hade de förmodligen inte förstått ett ord.
Förvåningen fick mig att rysa av välbehag. Alla mina drömmer om Japan besannades. Som när vi valde bland de 150 glassarna på Karafuneya Coffee i Kyoto ackompanjerade av Joe Hendersons nerviga saxofon. Eller när jag steg in i ursnygga Apple Store i Ginza och såg ett femtiotal japaner febrilt fingra på de senaste prylarna till tonerna av en raspig liveinspelning av Miles Davis "So What" – på högsta volym. I det ögonblicket kände jag den djupaste gemenskap. Lägg märke till att det inte var den klassiska skivinspelningen utan en med all säkerhet noga utvald livetagning. Ingen höjde ett ögonbryn. Fingrarna knäppte exakt under de pressade skjortärmarna när den knastriga trumpeten slingrade sig kring de vita äpplena och speglade sig i de blanka skärmarna. Alltihopa sköljde över mig innan jag ens hann projicera ett ytsnitt av min egen personlighet.
Varenda millimeter av Tokyo svängde. Varje dag var en uppvisning av god smak.
onsdag, januari 16, 2008
Lite från Nippon
Nu är jag hemma igen. Vet inte hur jag ska kunna förklara hur fascinerande, maximerat, detaljerat, snyggt, översköljande, artigt, engagerat, jazzigt, kulinariskt, själsfrändelikt och totalt annorlunda Japan var. Jag ska i alla fall inte tråka ut er med någon fyrverkeriartad utläggning här och nu. Jag försöker med några bilder istället.